Det kan möjligen förvåna den som inte hänger med ordentligt. Men den svenska demokratin står inför sin mer eller mindre omedelbart förestående undergång. Det kan handla om veckor. Dagar. Kanske timmar. I alla fall om man ska tro debatten. Jag inser därmed vådan av att med lång pressläggningstid skriva en text som denna.
Mot bakgrund av hur oppositionen, opinionsbildare, uppropande jurister, S-märkta statsvetare, statsvetarmärkta socialdemokrater, medierna och andra företrädare för det kassandraindustriella komplexet varnar om den svenska demokratins undergång, så vill jag inte utesluta att när ni läser detta så har pansarvagnarna börjat cirkulera på gatorna och valet i höst är inställt.
Att internationella rankningar placerar Sverige i det absolut främsta ledet vad gäller demokratiskt styre ska i sammanhanget ses som en bekräftelse på hur de ”tendenser” vi ser i samhället vaggar in oss i en falsk trygghet. Har Freedom House verkligen koll på att det finns krafter i Sveriges riksdag som vill reformera Allmänna arvsfonden? Att anslagen till kulturen inte räknats upp så mycket som en del vill? Eller att det finns svenska politiker som antytt reservationer i sin beundran av Dagens Nyheter?
Visste de detta, så skulle de kanske bättre se ”ungernifieringen”, för att använda det uttryck som en av våra många folkkära statsvetare nyligen använde när han i en intervju i just Dagens Nyheter fick berätta om en bok han skrivit med en statsvetarmärkt socialdemokrat och en tidigare politisk chefredaktör. I en från uppföljande frågor föredömligt befriad intervju valde DN att inte ställa sig i vägen för författarnas beskrivning av att Tidöpartierna ”försämrat” demokratin.
Så om denna text framåt försommaren distribueras genom olagliga stenciler, skulle jag gissa att strået som bröt ryggen på den drygt hundraåriga svenska demokratin var ett nerdraget bidrag till någon fullt ut skattefinansierad ”civilsamhällesorganisation” eller förändrade regler för Sveriges Radios finansiering. Men det är en gissning. Hoten mot demokratin sker på bred front.
Inte minst ser vi ”attackerna” mot medierna. Som förvisso ofta är så listigt dolda att det krävs ett tränat öga för att avslöja vad som pågår. Som tur är tillhandahåller medierna sådana ögon.
Inga är så djupt känsliga för den minsta antydan till kritik som de som säger sig stå mellan oss och barbariet.
Ett exempel är hur Liberalernas ledare Simona Mohamsson för en tid sedan avslöjades med att inte känna till Sveriges grundlagar. Det var inte bra. Milt uttryckt. Det hela inträffade i ”Fördomsshowen”, där en dokumenterat fräsig poddare ställer olika vågade frågor till partiledarna. Enligt uppgift förekommer anspelningar på sex och andra pigga grepp. Efter sin dikeskörning begick Mohamsson dödssynden att skoja med den fräsige poddaren. Eller rättare sagt, Mohamsson drev med sig själv och sin egen okunnighet.
”Ingen vänsterjournalist kan vara störigare än Emil Persson”, sa Mohamsson med sin egen konstitutionella okunnighet som måltavla. Bakgrunden var att hon skulle delta i en motsvarande fräsig utfrågning där TV4 städslat en influerare vars profilfråga på samhällsområdet är en sprudlande entusiasm för Magdalena Andersson.
I alla fall. Ur de till synes outtömliga leden av mellanchefer på SVT klev en Helena Olsson fram och ”reagerade” på Mohamssons inlägg: ”Det är förvånande och samtidigt ett tecken i tiden att Mohamsson säger så” fick vi veta. Vilket tecken? I vilken tid? Att en Folkpartiledare visar självdistans och skojar med sig själv? Det är förvisso en sensation, men det var nog inte det som avsågs.
Men Olsson har rätt. Det är ett tecken i tiden. För inga är så djupt känsliga för den minsta antydan till kritik som de som säger sig stå mellan oss och barbariet. Alla dessa journalister, medieprofiler och – framför allt – mellanchefer som låter oss förstå att de är demokratins yttersta garant.
När väl fascisterna är på väg att ta över så ska vi alltså förlita oss på individer och organisationer som signalerar panik och undergång varje gång de inte är föremål för odelade hyllningar.
Kanske är det detta som är det verkliga hotet. Bristen på integritet och självförtroende. Att ta debatten med lite gott humör (här kan man, säga vad man vill, lära sig av Mohamsson). Be folk dra åt skogen när det lämpar sig. Och det lämpar sig säkert ganska ofta. Göra sitt jobb. Bita tillbaka. Ge och ta. Dra vidare när hundarna skäller. Visa att man tar sig själv på allvar genom att inte hela tiden berätta att man tar sig själv på allvar.
Helt enkelt uppträda som vuxna människor. Demokratin behöver det. Medierna kommer att gå under utan det.
