Äntligen en tv-serie utan pekpinnar

Vi vet när allt kommer omkring ganska lite om varandra. Tänk på alla människor som strömmar genom ditt liv en vanlig dag. Busschauffören som kör dig till jobbet, brevbäraren som pular in försändelserna i ditt postfack, butiksbiträdet som halverar den gigantiska kålroten efter ditt önskemål, plastar in och etiketterar den.

Hur ser deras vardag ut? Vilka är arbetsdagarnas guldkanter och irritationsmoment, vilka är de största svårigheterna? Det jag vill komma till är detta: att få följa en yrkesmänniska i hennes dagliga värv är nästan alltid intressant.

När man tummar genom tv-tablån kan man grovt sett konstatera att det är de så kallade realityserierna som gör nedslag bland tulltjänstemän och tunnelbanepoliser, akutläkare och snöplogare. Men när det vankas ”drama” handlar det oftast om poliser på olika nivåer. Vid det här laget är vilken svennebanan som helst nördigt införstådd med skottvinklar, blodbilder och telefontömningar.

Den fenomenala serien Hundarna i SVT förenar det bästa av dessa två världar. Vi får följa några försvarsadvokater på en högprofilerad byrå i Stockholm. Deckarförfattaren Jens Lapidus – tillika erfaren jurist – kläckte idén, och tar här en rungande revansch efter den lökiga SVT-serien Rättegången, där han satt i hysteriskt stajlade miljöer och berättade med bolibompig långsamhet om rättegångens moment och komplikationer.

Lisa Linnertorp är regissör och Frans Milisic Wiklund huvudförfattare. Båda har gedigen erfarenhet, gnetat sig fram med allt från Solsidan till Bron.

I Hundarna gör de allt rätt.

Vi slipper mulas med de vanliga nyllena, skådespelarna är mer eller mindre oskrivna blad, den enda vagt bekante är Björn Bengtsson, som verkar född för rollen som försvarsadvokaten Kalle Mattsson.

Rapparen Ken Ring blev bisarrt rikskänd genom sina utfall mot prinsessan Madeleine, men kliver här in som en tung gängledare med släpiga repliker och ett olycksbådande snett leende. Blott 16-årige Seddik Radjai från Tensta spelar den mordåklagade smågangstern Ayub med en närvaro som kommer att leda honom långt. Och i Kit Walker Johanssons gestaltning blir den backslickade Oscar en krutdurk av testosteronstinn osäkerhet.

Advokatbyrån är hyggligt mångkulturell, men äntligen får det vara som det borde vara, och skildras så som det är på de flesta arbetsplatser: som något självklart och naturligt. Advokaterna har alltför viktiga arbetsuppgifter för att klafsa ner sig i identitetspolitik. En rollfigur får ha iranska rötter utan att kånka runt hela bagaget med rasism och utanförskap som en puckel på ryggen, vilket i nio fall av tio känns plågsamt påklistrat, som en ramsa som måste rabblas för att visa att man har de bästa av avsikter.

Det är knappast några lättlösta moraliska dilemman serieskaparna tar sig an. Ta bara intressekonflikten mellan försvarsadvokaten Sascha och åklagaren Chanette, som möts på ömse sidor om skranket när den slemme krögaren Jonas Wall står åtalad för att ha drogat och våldfört sig på unga tjejer.

Lagvrängarna har för vana att smita in på tingsrättens toalett för ångande herdestunder, och när Sascha vill dra sig ur relationen blir Chanette nästan lika gränslös och aggressiv som krögaren hon försöker få inspärrad …

Serieskaparna verkar obekymrade över att vissa val och gestaltningar ”kan tolkas” på det ena eller det andra sättet – som i fallet med Chanette, att det ”kan tolkas” som kritik mot vissa metoo-aktivisters argumentation. De överlåter med varm hand tolkningarna åt oss tittare, och de gör det inte enkelt för oss. Just rädslan för att stöta sig med olika twitterglada grupper ligger annars som en stickig filt över det svenska kulturlivet, och som bekant dröjer det inte länge innan utövarna har internaliserat censuren och gjort den till sin egen. Och för säkerhets skull gjort den lite strängare än nödvändigt, så de inte behöver oroa sig för cancellering.

Men när man kastar av sig ängsligheten ser man sig förundrat omkring och undrar varför man inte tog steget tidigare.

Den stickiga filten är kulturlivets förbannelse. Alltför länge har regissörer och manusförfattare fokuserat på att göra världen bättre, i stället för att göra serierna bättre. Filmarna klagar rutinmässigt på att de får för lite pengar. Att publiken sällan stämmer in i klagosången borde mana till eftertanke. Hundarna är en ljuspunkt jag längtat intensivt efter.