Svårt att etiskt förkasta otrohet

”Jag är en konstruktion, på låtsas, fina-killen-karikatyren som säger en sak men gör en annan.” Den unge mannen som så hjältemodigt ägnar sig åt offentligt självförakt heter Andreas Gustavsson. Han är född 1976 och är en av dem som bidrar med texter i antologin Pittstim (red Inti Chavez Perez & Zanyar Adami, W&W). Det finns ett par texter i antologin som är både välskrivna och intressanta, men Gustavssons bekännelser är svåra att förstå sig på. ”Jag heter Andreas Gustavsson och sviker dem jag håller av”. Vari består då Gustavssons svek? Sveket handlar om sexuell otrohet. Om att Gustavsson vid upprepade tillfällen följer med mer eller mindre okända kvinnor hem och har sex med dem trots att det finns Någon som väntar på honom där hemma.

 Gustavsson gör valhänta försök att diskutera motsättningen mellan kärlek och otrohet och hävdar, sannolikt korrekt, att otrohet är en viljeakt. När han resonerar om sina lögner – ”lumpna, ovärdiga” – är han något på spåren: för är det inte snarare det som är problemet vid det som vi slappt och slentrianmässigt kallar otrohet? Är det inte lögnerna, smusslandet, som sårar, snarare än att vår partner utbytt kroppsvätskor med en annan människa? Så långt kommer inte Gustavsson i sitt resonemang. Han är alltför uppfylld av att vara en fin kille: av att bekänna forna synder och försäkra oss om att han aldrig, aldrig mer kommer att vara otrogen. Jag undra om det inte är en överloppsgärning. Vad är det som säger att trohet nödvändigtvis handlar om sexuell trohet? Varför går gränsen vid kroppen?

Etikern Susanne Wigorts Yngvesson resonerar kring trohet/otrohet i en annan aktuell antologi, nämligen F-ordet (red Petra Östergren, Alfabeta). Yngvesson ifrågasätter det rimliga i idén att vi äger varandras kroppar och sexualitet, och påminner om att (kvinnlig) otrohet ursprungligen betraktades som ett egendomsbrott. En ganska otrevlig tanke, eller hur? Om vi verkligen betraktar otrohet som ett egendomsbrott så sanktionerar det uppfattningen att min partner äger min kropp, och att han har rätt till att vara indignerad om jag väljer att dela min kropp med någon annan än honom. Det är inte en tanke som jag känner mig bekväm med, hur gift jag än är. Min kropp och min sexualitet äger bara jag. Den har jag varken sålt eller gett bort till någon för evigt.

Yngvessons förslag är att diskutera andra värden än makt och ägande i relation till trohet. Hon nämner sådant som förtroende, tillit, ärlighet och ansvar. Otrohet skulle då betyda att svika dessa värden – alltså att ljuga, att svika ett förtroende och så vidare – snarare än att inlåta sig i en sexuell relation med någon annan än sin första partner. I en trygg relation som är byggd på tillit kan man också tänka sig att det finns tillräckligt förtroende mellan parterna för att våga släppa in en tredje part i relationen. En trygg och kärleksfull relation hotas inte av att tillfälliga eller längre erotiska och kärleksfulla förbindelser med andra människor förekommer.   Varje relation är att betrakta som ett kontrakt, vilket medger ett visst utrymme för förhandling. Med all respekt för människor som betraktar sexuell trohet som ett avgörande värde i en relation menar jag ändå att det är värt att fundera över exakt varför obrottslig sexuell trohet ses som så avgörande. På grund av konventioner eller på grund av min egen övertygelse? Det betraktas inte som hotfullt att ha mer än en nära vän. Vad är det då som gör att det är moraliskt felaktigt, ja till och med moraliskt förkastligt, att ha mer än en sexpartner? Jag förordar naturligtvis inte en ohämmad promiskuitet. Jag talar om en något mer generös inställning, en öppenhet inför alternativ till den rådande monogamin – och vad är det som säger att man inte kan älska mer än en person?