Nederlagets stunder

Samtidigt är det på plats med en varning. Boken är verkligen en biografi som täcker Lees liv från början till slut, inte bara ännu en bok om kriget som använder huvudpersonen som ursäkt för att göra återbesök på de blodiga fälten vid Gettysburg, Chancellorsville, Fredericksburg och Antietam. Den som inte verkligen har ett seriöst intresse för konflikten och dess förvecklingar rekommenderas enklare och mer lättsmält kost.

Guelzo ger oss Lee från början till slut, från uppväxten präglad av pappans berömmelse och misslyckande och eviga ekonomiska bekymmer. ”Lighthorse” Harry Lee var framgångsrik militär under självständighetskriget men mindre framgångsrik som företagare och en katastrof som pappa. För Lee blev den tidigt frånvarande pappan ett evigt närvarande svart moln, som fördystrade tillvaron för honom till den dag han uppnådde hjältestatus i Södern och utgjorde ett tragiskt avskräckande exempel.

Den oinvigde kanske tror att Lee ända från början hyllades och slapp undan ekonomiska bekymmer. Bakgrunden som en av många släktingar i den aristokrati som dominerade Virginia garanterade inte tillräckliga inkomster för att kompensera pappans och andra anförvanters mindre lyckade affärer. Den ständiga oron för familjens och släktingars försörjning påminner inte så litet om den framtida motståndaren Ulysses S Grants levnadssaga. Båda övervägde mer lönsamma verksamheter men förblev armén trogna – det var åtminstone en ganska säker tillvaro.

Lee blev officer i ingenjörstrupperna och reste mellan olika uppdrag i delstaterna, från Stora sjöarna och Georgia till Texas. Ibland fick familjen vara med, ibland inte. Lee saknade sina närmaste när uppdragen krävde längre frånvaro, för att rusta upp fort eller bygga ut vattendrag. Tiden som chef för militärakademin West Point tillhörde de lyckligaste åren, där träffade han många av de officerare som senare skulle spela ledande roller i inbördeskriget. Efter West Point hade han etablerat sitt rykte som en imponerande – även om något väl behärskad – ledargestalt.

”Redan från början spricker också den Habsburgvänliga allians som det nya väldet ska baseras på.
Regeringen fungerar bara delvis och många beslut blir aldrig verklighet.”

För att vara en av krigshistoriens mest prisade generaler var Lees erfarenhet av att leda män i strid före unionens sammanbrott 1861 förvånansvärt begränsad. I Texas blev han inblandad i mindre konflikter med lokala indianstammar. Under kriget i Mexiko på 1840-talet blev han en mycket uppskattad medhjälpare till de ledande generalerna. Lee utförde flera livsfarliga uppdrag samtidigt som de flesta av hans kolleger i ingenjörskåren blev kvar på flottans skepp i Valparaiso. Hans slutsats om kriget var att USA inte borde stanna kvar som ockupationsmakt längre än nödvändigt. Imperialism var inte Lees melodi. Avslutningsvis var han ansvarig för att slå ned John Browns försök att starta ett rasuppror i Harpers Ferry i norra Virginia 1859. Inget av dessa uppdrag innebar dock något ansvar för större styrkor, än mindre samordning av olika truppslag.

Trots bristen på praktisk erfarenhet av att leda i krig erbjöds han 1861 befälet över unionens styrkor. Bakgrunden till detta möte med den dåvarande överbefälhavaren är oklar och Guelzo redogör för olika teorier om hur det egentligen gick till. Lee ville inte ha något krig men ville inte heller gå i strid mot sin hemstat Virginia. Han verkar ha hoppats att han som central aktör i Konfederationen skulle kunna hejda, eller åtminstone begränsa, en hotande konflikts konsekvenser. Lee avvisade erbjudandet från Lincoln och blev istället ansvarig för Virginias väpnade styrkor. Senare blev han rådgivare till president Jefferson Davis och först efter det befälhavare för den armé som förde in hans namn i historieböckerna – The Army of Northern Virginia.

Det började dock illa med katastrofer i norra Virginia, oenighet med andra generaler och betydande irritation över att bland annat South Carolina, Söderns mest entusiastiska delstat, inte verkar ta kriget på allvar. I Charleston verkar de inte inse att det faktiskt är på riktigt och inte kommer att ta slut på bara några månader.

En intressant detalj är den oro som spred sig i Richmond när Lee fick befälet för den unga nationens viktigaste armé. Många fruktade att Lees försiktighet – och ursprungliga tveksamhet inför upproret – skulle leda till att hans insats blev halvhjärtad och resultatlös. De tidiga lokala motgångarna i Virginia spelade säkert också in. I verkligheten visar sig den allvarstyngde ”marmormannen” bli en av krigets mest aggressiva och modiga generaler. På gott och ont.

På slagfältet är Lee initiativrik och full av energi och goda idéer. Bristerna handlar om otydliga instruktioner och en ovilja att kritisera kolleger som han känner sympati för. Även det ödesdigra nederlaget vid Gettysburg i juli 1863 präglas av för många otydliga order och en ovilja att styra med hela handen, något som vid ett antal tillfällen hade kunnat ge betydligt bättre resultat.

Grundproblemet var sydstaternas brist på resurser men även ointresset för logistik och andra mindre ärofulla sysslor fick allvarliga konsekvenser, både i fält och i Richmond. Antalet lysande generaler var också begränsat. Konfederationen hade inte råd med att Lee avstod från att reagera när order bara delvis utfördes och planer fallerade på grund av bristande disciplin bland hans underlydande. I likhet med sin president hade han ett antal favoriter som fick alldeles för fria tyglar, bland annat kavalleristen Jeb Stuart som kom flera dagar för sent till Gettysburg.

En annan aspekt av Lees syn på ledarskap var oviljan att ge sig in i de politiska diskussionerna i Richmond. Det är i grunden hedervärt att en general respekterar politikens primat, men även här blev konsekvenserna allvarliga. President Jefferson Davis var mer lik Carter än Reagan – han ville lägga sig i det mesta och med statschefens status som krigshjälte från Mexiko i vågskålen blev motståndet begränsat. Dessutom var konflikterna mellan delstaterna ett ständigt problem och presidentens dåliga omdöme vid val av rådgivare likaså. För sin sidas skull borde Lee ha lagt betydligt mer energi på att driva igenom sin linje på hemmaplan. I sin egen armé hade han i det längsta ett enormt stöd och i landet var han en hjälte. Det hade troligen gjort skillnad.

Hur var de då med Lee och slaveriet, det som åtminstone blev den avgörande frågan i kriget, även om dess inledning handlade mer om unionens splittring? Enligt Guelzo var Lee ungefär som andra amerikaner i sin del av landet: slaveriet var inget att vara stolt över men det var en naturlig del av livet. Han re­spekterade avtal som gav slavar som han ärvt deras frihet efter en viss tid och skämdes när han framför allt vid ett tillfälle själv straffat en slav. Under fälttåget i Pennsylvania på sommaren 1863 tog hans armé med sig fria slavar som krigsbyte, något som inte hade något som helst lagligt stöd. Han underlät att exakt kontrollera hur hans underordnade utförde sina övriga order, och han beivrade inte heller övergrepp mot svarta nordstatssoldater i den utsträckning som hade varit nödvändig. Det finns dock inga dokument som styrker att Lee personligen skulle ha tagit initiativ till sådana brott. Ansvaret förblir dock hans.

När kriget började gå dåligt var Lee en av de generaler som argumenterade för att armén skulle rekrytera svarta soldater, som sedan skulle bli fria. Denna fråga drevs dock mer aktivt av till exempel den irländske generalen Cleburne. Dessa planer förverkligades dock först när det var alldeles för sent för att det skulle kunna påverka krigets utgång.

Efter krigsslutet blev Lee rektor för ett litet college i Lexington i Virginia. Han tog sig an uppgiften med stor energi och lyckades få verksamheten att expandera betydligt. Hans roll i debatten om situationen efter kriget var begränsad. Han ville egentligen inte tala om kriget eller använda sin uniform. Lee uttalade stöd för försoning och samarbete, men medverkade också i upprop till stöd för politiska kandidater som var kritiska till unionens försök att skapa jämlikhet mellan svarta och vita. När det uppstod bråk i Lexington mellan hans studenter och svarta blev han missnöjd men tog inte heller dessa uttryck för rasism på det allvar de förtjänade.

Lee medverkade ett antal gånger vid större evenemang där han hyllades som den krigshjälte han faktiskt var. En flicka konstaterade att hon bara läst om Gud men faktiskt träffat general Lee. Antalet veteraner från Army of Northern Virginia som deltog var begränsat – det var ärofullt men också livsfarligt att vara soldat i Lees egen armé. I sina sämsta stunder påminde generalens taktik om den som Sovjetunionen använde sig av under andra världskriget. Det sista mötet med general Picket blev plågsamt för dem båda. Det var Pickets brigad som stått i centrum för det ödesdigra sista anfallet vid Gettysburg.

Eftersom han dog redan 1870 fick Robert E Lee aldrig chansen att göra något större avtryck i det USA som började byggas upp igen efter den förödande konflikten. I likhet med andra ledare för sydstaterna så ställdes han aldrig inför rätta. Lee fick alltså heller inte uppleva den våg av nostalgi för ”the lost cause” som senare sköljde över inte bara Södern. Han fick formellt tillbaka sitt medborgarskap av Gerald Ford 1975. I beslutet beskrivs konflikten som ”kriget mellan staterna”.

För den som vill läsa mer om krig och katastrofer i Amerika rekommenderas The Last Emperor of Mexico av Edward Shawcross. Det är en bok som dryper av blod, idiotiska idéer och fatala misstag – utan att på något sätt vara oseriös. Shawcross har gjort sin hemläxa. Maximilian av Habsburgs försök att åter etablera sin familj i Latinamerika var en ovanligt tragisk historia. Från början till slut.

Förutsättningen för projektet var just Robert E Lees framgångar i norra Virginia. Så länge USA var upptaget med sitt inbördeskrig fanns det utrymme för andra makter att agera på kontinenten, trots Monroedoktrinen. Enligt denna var det uttryckligen förbjudet att etablera europeiska monarkier i Amerika. När doktrinen uttalades 1823 inskränkte sig USA:s armé till några tusen soldater. 1864 var armén mycket större men kunde inte avdela några styrkor för operationer söder om Rio Grande.

Mexiko hade länge präglats av inbördeskrig, uppror och konflikter med andra stater. Landet hade bara varit självständigt i knappt 40 år när diskussionerna om en kejsare från Österrike inleddes. Flera av de tidiga ledarna – bland annat en kejsare – hade in­nan dess varit generaler i den spans­ka kolonialarmén. Ungefär samtidigt som Napo­leon III försökte sätta Maxi­milian på tronen i Mexiko återförenades Dominikans­ka republiken under ett antal år med Spanien. Det var en orolig tid.

Frankrikes kejsare Napoleon III var den som gjorde projektet möjligt. Ett antal konservativa katoliker från Mexiko sökte hjälp mot sina mer liberala och religionskritiska motståndare i hemlandet. Deras bild av det möjliga stöder för en ny regim med utländskt stöd var orealistisk men Napoleon III antog ändå anbudet. Han ville fortsätta sin framgångsrika utrikespolitik och gärna sätta käppar i hjulet för ett växande USA. Ursäkten var skulder som Mexiko hade till flera länder i Europa, inklusive Storbritannien och Spanien. Begreppet ”Latinamerika” är ett resultat av den franska propagandan mot den dåtida USA-imperialismen. Latinamerika skulle kopplas till de latinsktalande länderna i Europa och få utvecklas utan styrning från Washington DC. I ett sådant Latinamerika skulle monarkier, liksom i Europa, vara ett normalt inslag i statsskicket.

Flera kandidater diskuteras och till slut accepterar Maximilian, efter lång tvekan, erbjudandet. Han ställer dock tydliga krav på stöd från folket i Mexiko för att engagera sig i projektet. Flera länder lovar stöd och även trupper för att hjälpa honom att ta över kontrollen av landet.

Maximilian har tidigare varit vicekung i Lombardiet och på grund av sin större sympati för den liberala oppositionen mot det österrikiska väldet kommit i konflikt med sin äldre bror, kejsar Frans Josef. Han vill ha ett nytt riktigt uppdrag men får inget stöd från hovet i Wien. Karriären i flottan är lyckad men den kan inte ersätta en post med ansvar för något viktigt. Relationen med Wien är ansträngd. Inte ens den alltid aktuella kejsarinnan Elisabeth, mer känd som ”Sissi”, bidrar till familjelyckan. När Sissis hund biter ihjäl den olycklige Maxi­milians belgiska hustru Charlottes mindre hund konstaterar den neurotiska skönheten bara att hunden ändå var väldigt ful. Mexiko blir en väg ut från den frustrerande tristessen på slottet Miramar i Trieste.

Shawcross följer förhandlingarna mellan de inblandade staterna noggrant men utan att handlingen drunknar i depescher och tidningsreferat. Storbritannien och Spanien backar ur projektet och det är svårt att få garantier för det utlovade stödet från de konservativa grupperna i landet. Kyrkan är lojal men det är tveksamt hur långt det stödet kommer att räcka i en konflikt med de inhemska motståndarna. Även om Mexiko är väldigt splittrat så är tveksamheten mot en intervention från stormakterna betydande.

När läget verkar vara någorlunda under kontroll av de franska trupperna på plats reser Maximilian och Charlotte 1864 till sitt nya kejsardöme. I praktiken bluffar Napoleon III – säkert blev det aldrig i Mexiko. Förutom fransmännen åtföljs de av trupper från Belgien och Österrike. Kejsarparet borde tidigt ha anat oråd. Inget är riktigt som utlovat och inte ens Napoleon III:s omfattande armé förmår ta kontroll över hela landet.

Redan från början spricker också den Habsburgvänliga allians som det nya väldet ska baseras på. Regeringen fungerar bara delvis och många beslut blir aldrig verklighet trots tidvis ärliga avsikter och goda intentioner från Maximilians sida. Kejsaren vill inte gå lika långt som kyrkan när det gäller att återupprätta dess makt. Han vill ännu mind­re acceptera de konservativas recept för att bevara det gamla Mexiko. Genom att delvis bryta med sina allierade underminerar Maxi­milian sin egen ställning utan att kunna få mer än begränsat stöd av andra grupper. Efter att Maximilian har kommit till makten med stöd av franska bajonetter, kyrkan och ”högern”, har de mer liberala delarna av samhället mycket ringa förtroende för den nya regimen. Dess ineffektivitet är ett ytterligare problem, liksom kejsarens överdrivna intresse för hovets protokoll och andra i sammanhanget helt irrelevanta frågor.

Ett ytterligare problem är de ekonomiska villkoren för stödet från Paris. Napoleon III kräver alldeles för mycket pengar från den mexikanska statskassan, summor som det även i fredstid skulle vara svårt att få fram. Utgifterna för det franska stödet gör det ännu svårare för regimen att förverkliga de reformer av till exempel utbildningsväsendet, som faktiskt skulle kunna göra skillnad för invånarna.

Författaren skildrar på ett mycket levande sätt hur kejsardömet successivt bryter ihop under trycket från både inhemska och utländska krafter. Maxi­milian ser skriften på väggen men vill samtidigt inte lämna ett misslyckande bakom sig. Kejsarinnan Charlotte inser också allvaret men hoppas att Napo­leon III ska hålla sina löften. Hon vill inte heller att deras eftermäle ska bli hi­storien om en katastrof – som dessutom­ utlämnar deras allierade i landet till ett osäkert öde.

Kejsaren är på väg att ge upp och lämna landet men ändrar sig och vill göra ett sista försök att reda upp situationen. Charlotte har redan lämnat Mexiko för att söka hjälp. Hennes nerver klarar inte av katastrofen och hon lever ett oroligt och olyckligt liv i Belgien fram till sin död 1927.

Maximilian lämnas successivt även av de franska trupperna, trots de mycket tydliga löftena från Frankrike. De stigande kostnaderna, det starkare politiska motståndet i ett mer liberalt franskt kejsardöme och nordstaternas slutgiltiga seger i inbördeskriget i USA har gjort situationen ohållbar för Napoleon III. De andra kontingenterna har också smält ihop.

Kejsaren försöker mot alla odds hejda fiendens anstormning vid staden Querétaro nordväst om Mexiko City. Trots envist motstånd måste Maximilians trupper till slut kapitulera i juni 1867. Några dagar senare arkebuseras Maximilian och två av hans generaler.

The Last Emperor of Mexico är en mycket spännande skildring av en katastrofalt dålig plan som slutar precis som alla borde ha förstått från första början. Den stora tragiken i att det som skulle blivit kejsarparets stora projekt slutar i blod och kaos är uppenbar. Maximilian hade nog kunnat bli en bra regent för sitt nya rike, om de politiska förutsättningarna varit annorlunda. Det var svårt att lyckas när de som stod honom närmast politiskt i Mexiko blev hans bittra fiender från första dagen. Det hade nog gått bättre i Grekland, som också varit ak­tuellt.