Mjuk makthavare

Siffrorna talar sitt tydliga språk: 149 föreställningar, 21 länder, över två miljarder dollar i biljettintäkter, totalt 484 timmar på scenen, en bok, en cd, en film, en ny pojkvän…

Experter bekräftar att Taylor Swift bidrar till ekonomisk tillväxt där hon drar fram, nu senast under den nästan två år långa globala turnén, Eras Tour. Samtidigt fortsätter hon att utmana rådande maktförhållanden i nöjesbranschen. Hon vägrade länge att strömma sin musik för att hon tyckte att artisterna inte fick rimligt mycket betalt. Hon satte skräck i elgitarrtillverkarna när hon började spela akustisk gitarr. Hon ratade filmbolag och vände sig direkt till en biografjätte när filmen om turnén hade premiär.­ Hon tvingade fram en granskning i kongressen av monopol­tendenser i biljettförsäljningsbranschen. Hon gav ut en bok om turnén på egen hand, med ensamrätt för varuhuskedjan Target (som räknar med att stärka den annars sviktande lönsamheten).

”Inget som Taylor Swift har någonsin inträffat förr. Det finns ingen parallell till henne i historien”, skriver musikjournalisten och författaren Rob Sheffield med fortsättningen att det är vilseledande att säga att hon står på toppen av sin artistiska och kommersiella karriär 2024. För, menar han, den nyligen fyllda 35-åringen har befunnit sig på den nivån i 18 år med sin ”unika talang att skriva sångtexter där människor hör sig själva”.

Överord? Nej, troligen inte. Rob Sheffield är mångårig rock- och popkritiker i Rolling Stone, som förblir inflytelserik i den flyktiga populärmusikbranschen nästan 60 år efter grundandet. Han har skrivit flera bästsäljande böcker, varav en om Beatles (som i alla fall hittills har sålt några hundra miljoner fler album än Taylor Swift) och en om musik som känslomässig kraft.

Sheffields nya kompakta Heartbreak is the National Anthem är inte en biografi i ordets normala betydelse. Inte kronologisk, inte ett utifrånperspektiv, inte en dissekering av familjeförhållanden, utan en symbios där han väver in sina egna upplevelser av henne och hennes alltmer omfattande produktion.

Minsta lilla Swiftie kanske har tillbringat mer tid tillsammans med sin idol i flickrummet och kan sjunga med i alla hittar. Men Sheffield har å tjänstens vägnar bevistat otaliga konserter, vägt låtarna mot varandra och analyserat texterna i jakt på dolda budskap. Taylor betraktar sina fans som ”detektiver, kodknäckare, medkonspiratörer”, och ”swiftologer” kan leta ledtrådar i almanackan. Men budskapen hörs, som hos andra singer-songwriters, i låtar där den narcissistiska, snarstuckna och ibland småaktiga Taylor ger igen.

Man behöver inte känna till alla popkulturens stora för att få en och annan aha-upplevelse, men läsningen kan säkert få en extra dimension för den som gör det. Här omnämns den något äldre kvinnliga megaartisten Beyoncé som är av någorlunda samma superformat, till exempel, liksom paret Kanye West–Kim Kardashian som Taylor Swift hade en konflikt med, vidare hennes egna idoler, som Joni Mitchell. Men framförallt: Paul McCartney, som återkommer mycket ofta på boksidorna.

Både han och hon vet hur kärlek och sorg uttrycks i musik och de tycks ha bildat ett eget litet sällskap för inbördes beundran. Taylor Swift intervjuade McCartney i Rolling Stone och han syntes på en Eras Tour-konsert i London tillsammans med fru och döttrar.

Rob Sheffield har haft roligt under skrivandet, som i formuleringen om hur det låter inne på arenorna: ”dessa ogudaktiga mättade nivåer av flickskrik på flygplansmotorvolym i två timmar”. Den typiska Swift-hjältinnan är ”den blyga tjejen som försöker göra sig tuffare än hon är, prata tuffare än hon är, låtsas tills hon lyckas”. Han beundrar Taylor Swifts förmåga att ständigt förändra sig, från country till pop och indiepop, men också hennes omtanke om fansen och fäblessen för det lilla ordet nice.

Det är aningen tunnsått med djuplodande slutsatser gällande Swifts magnetism (men det var troligen inte heller hans avsikt med boken), förutom konstaterandet att det är tonårsflickor som är hemligheten bakom de allra största popartisternas succé. Alla i branschen är ”vettförskrämda av tonårstjejer”, menar han med fortsättningen att andra grupper kan bli strukna medhårs, lurade eller tas för givna. Det finns massor av popstjärnor som har försökt att ta steget till en mer vuxen publik utan att lyckats. Inte Taylor, dock, hon började sin bana just som tonårsflicka och har aldrig övergett dem. Fans som Sheffield talar med säger att det viktigaste med Taylor är att hon aldrig ljuger.

Enligt Sheffield är albumet Lover hennes mest framgångsrika och Fearless det artistiskt mest fulländade. Med det senare skapade hon den Taylor Swift som gjorde henne till stjärna, med alla ingredienserna: ”bilar, fönster, grus, klänningar, regn, så mycket regn, hinkar med regn, fotoalbum, tårar, dörröppningar… blir alltid förälskad, alltid pinad av pojkfolket, får spänningen och sveket efter en vecko­lång högstadieromans att lysa lika bländande som ett av Patsy Clines äktenskap… och flickan som mödosamt målar mascara på fransarna för att hon planerar att gråta bort alltsammans”.

Så, varför recensera en bok om en popstjärna, om än en global superpopstjärna i Axess? Jo, för att Taylor Swift visar att amerikansk kultur förblir världsledande och att den amerikanska mjuka makten måste vägas in i allt prat om att USA:s inflytande minskar. Och för att hon, som framgått, på egen hand utmanat skivbolag och producenter, som i fallet med managern som sålt hennes inspelningar för mångmiljonbelopp. Det fick henne att skapa nya egna versioner, med etiketten Taylor’s Version. I efterhand framstår denna hämndaktion som en ”mästerlig triumf”, konstaterar Sheffield.

Rob Sheffield redogör i detalj för kontroverser i ”Taylorversum” eller ”swiftieversum” och för hur Swift är en feministisk rebell, girls-to-the-front energy, för en del; en självisk, intrigerande hycklare för en del; en kapitalistisk symbol och rampljussökande ragata för åter andra. Men, de här så vitt skilda reaktionerna ingår i det som gör henne så speciell, menar han.

Nämnas kan att hennes föräldrar, båda med ett förflutet på Wall Street, figurerar i bakgrunden som rådgivare, och dottern är numera dollarmiljardär. Konsertpubliken får också mer av henne än av de flesta, hon sjunger och dansar i olika paljetterade scenkläder i mellan tre och tre och en halv timme utan paus. Samma hårda arbete ligger även i övrigt bakom framgångarna, i såväl toner som texter.

I tolkningarna av titeln på senaste albumet, The Tortured Poets Department, ingår att Taylor syftar på döda poeter och att övergivna pojkvänner döljer sig lite varstans, fast själv lade hon ut en lista över olika känslostadier hon belyser med sin musik: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.

Inrikespolitiskt står Swift på samma sida som så många andra (särskilt kvinnliga) artister. Sheffield drar upp att hennes maning RÖSTA 2016 blev ett lågvattenmärke när det tolkades som stöd för Donald Trump. Att inte öppet ställa sig bakom Hillary Clinton var hennes ”mest korkade misstag”, påpekar Sheffield. Senare engagerade sig Swift för hbtq-frågor (vilket fick Trump att säga att han gillade henne ”25 procent mindre”), Black Lives Matter, hårdare vapenlagar, aborträttigheter, klimatet med mera. Korta meddelanden från henne till miljoner följare på sociala medier förra året uppgavs ha fått över 400 000 fans att registrera sig i vallängden.

Inför valet 2020 stödde hon Joe Biden och lät en demokratisk kongressledamot från Kalifornien använda protestlåten Only the Young i sin reklam riktad till just unga. Fyra år senare backade Swift Kamala Harris med en inlindad attack mot Trump och dennes vicepresidentkandidat JD Vance som föraktfullt talat om kvinnor i politiken som childless cat ladies, däribland kandidaten Harris. Swift poserade då med en katt för att visa att barnlösa kattkvinnor kan vara stolta.

Men Taylor Swift uteblev från det sista Harris–Walz-rallyt i Philadelphia dagarna före valdagen. Det är givetvis omöjligt att veta om hennes närvaro skulle påverkat utgången, men draghjälpen från andra storheter i medie- och musikvärlden hjälpte ju inte mycket.

Intressant nog befann sig Taylor då på ett annat evenemang med stor betydelse i amerikansk kultur, nämligen inne på vip-läktaren på en NFL-match med sin nya partner Travis Kelces lag Kansas City Chiefs. Allteftersom romansen fortskred hördes klagomål från tv-publiken över att kamerorna sökte sig till Taylor alldeles för ofta – men troligen ökade därmed antalet unga tjejer bland fotbollsfansen. Inte för inte tillhörde ”swiftiepappa” nyorden 2024 och åtskilliga sådana skymtade på sociala medier tillsammans med små lyckliga döttrar i glittrande swiftie-utstyrslar och kommentarer av typen ”inte så svårt att bli världens populäraste pappa”.