Soprummet – en plats där man läxas upp

Häromdagen talade jag med en papperskorg.

Eller om det var den som talade med mig – man kan aldrig vara helt säker dessa dagar, då gränsen mellan teknik och människa blir alltmer flytande, och mobilen tagit hudens roll som vårt mest vidsträckta organ.

Papperskorgen var i alla händelser mycket vänlig. Först såg den alldeles tyst ut, som papperskorgar brukar, eller i alla fall brukade. Det enda kommunikationsförsök jag kunde uppfatta var en grön lampa. Den lyste. Jag tolkade detta som ett gott tecken, så jag drog upp det något tröga locket, och slängde ned mitt papper. Just som jag vänt ryggen till utbrister papperskorgen: Tack så mycket!

Tack så mycket! Det är mer än vissa mänskliga varelser är förmögna till, så visst blir man glad. Och litet överraskad, som känslan när en överhövlig ChatGPT ber om ursäkt för att den inte med fullkomlig säkerhet kan säga vilket av de puniska krigen som kom först, en vänlighet som väcker impulsen att själv vara lika tillmötesgående.

Men om det nu finns någonting som är konstigare än papperskorgar som talar med människor, är det människor som talar med papperskorgar, så jag avstod.

Papperskorg och papperskorg förresten. Kanske var det snarare en skräpkorg som talade med mig? Det gör väl inte situationen mind­re märklig, men ändå. Det vi ofta kallar papperskorgar är ju snarare skräpkorgar, eller rentav soptunnor – i synnerhet som de bara blir större och större. Helt klart är i alla fall att det inte råder någon begreppsreda på området offentliga papperskorgar.

Trots att de offentliga papperskorgarna utgör något av en civilisatorisk kärnpunkt, en existentiell korsning där rent och orent möts, är de märkligt osynliga, försynt hukande i ett skuggigt hörn av den problematiseringsnitiska samtiden.

”Fjärran är den amoraliska tid då man slängde ’hushållssopor’ genom ett hål i väggen.”

Annat är det med de offentliga papperskorgarnas andliga kusin, de kärl som tar hand om hushållens spår och rester. Där råder ingen brist på vare sig moral eller terminologiska ambitioner. Det är många år sedan nu, då jag i ett ögonblick av oskuldsfull brist på insikt ställde frågan var ”soprummet” fanns och möttes av ett ilsket: Här har vi inga sopor! Men du är välkommen till återvinningsrummet! Ordet uttalades med så uppbragta understrykningar att jag trots allt inte kände mig helt välkommen.

Återvinningsrum, miljöbod, miljöhus, miljöstuga, miljöstation, det vet nu alla att det heter, till och med jag. De som nått ännu ett snäpp högre på utvecklingsstegen kan hålla sig med ett hållbarhetsrum, eller kanske rentav en klimatstuga, även om de senaste rapporterna från Göteborg och SOM-institutet indikerar att den svenska mänskligheten inte uppfattar klimatet som ett lika påträngande hot längre. Kärt barn har många namn – undantaget ”soprum” då. Fjärran är den amoraliska tid då var och varannan kunde slänga det man såg som ”hushållssopor” genom ett hål i väggen, i det man såg som ett ”sopnedkast”.

Den moraliska laddningen i hushållens återvinningsplatser är inte bara hög utan dessutom dubbel. På makronivå rör den människans bristfälliga hushållning med jordens tillgångar, på mikro­nivå individens oförmåga att bringa reda bland sina återvinningsinriktade föremål. Pappkartonger viks inte ihop utan belamrar miljöstugorna med luft. Otvättade smörpaket av oklart ursprung placeras litet varsomhelst. Ofärgade vinflaskor hamnar obekymrat i kärlet för färgade. Leksaksbilar körs in i återvinningsrummets batterilåda, och skulle det ha funnits en leksaksbilslåda hade den säkert fyllts med batterier. Inte konstigt att återvinningsboden blivit den nya tvättstugan: ett rum fyllt av frustration, irritation och arga lappar, en allmänningens tragedi och komedi i säregen förening.

Men de offentliga papperskorgarna utgör på något märkligt vis fortfarande en fridfull frizon. Helt osorterat tar de emot våra gränsöverskridande föremål i varierande kombinationer. Inte sätter den upp några arga lappar heller, utan möter oss i stället med ett vänligt: Tack så mycket! Och kanske, en mörk kväll, i ett obevakat ögonblick, kan vi viska tillbaka: Tack själv!