Mediernas drev skördar liv

En av de första varma vårdagarna promenerar jag genom ett Stockholm där männi­skor stannar till, vädrar i luften och vänder ansiktena mot solens hårda strålar. Jag dröjer vid ett litet torg som ligger bakom Kulturhuset i Stockholm, invid Stadsteaterns sceningång: Benny Fredrikssons torg, uppkallat efter teaterdirektören och kulturpersonligheten. En rad minnen sköljer över mig, hågkomsterna om och känslorna inför det skoningslösa drevets natur. Benny Fredriksson utsattes för drev såväl på sin arbetsplats som i medierna. Han tog sitt liv, ett av skammens offer.

Den före detta chefredaktören för en kvällstidning skrev senare att man gjort fel i sina publiceringar, detta efter att tidningen fällts i Pressens Opinionsnämnd (PON) för att grovt brutit mot god publicistisk sed. Chefredaktören beskriver de källor som tidningen baserat sina publiceringar på. Hon hänvisar till att källorna bekräftat det som framkommit i andra medier och till en medarbetarundersökning som gjorts på arbetsplatsen. Det handlar således om uppgifter i andra eller tredje hand samt något så tendentiöst, osäkert och ovetenskapligt som en medarbetarundersökning. Likaså fanns även förförståelsen att en person i ledande ställning och tillika man inte kan vara utsatt. Detta lade grunden för de bokstavligt talat livsfarliga publiceringarna.

En viktig aspekt av drevet mot Benny Fredriksson var vad som skedde internt. Idag har HR-avdelningar och konsultfirmor med arbetsmiljö och arbetsplatsundersökningar som expertområde svällt till en stor och lukrativ bransch, ett samhällsområde som sällan blir utsatt för kritisk granskning. Inom forskningen vet man hur svårt det är att dra slutsatser såväl av material baserat på frågor och svar som av djupintervjuer. Vad speglar egentligen svaren? Vilka slutsatser kan dras överhuvudtaget? Enkäter och undersökningar kan på olika sätt bli redskap i pågående mobbning, användas för olika agendor och vara del i spel på en arbetsplats. Och de som jobbar med dessa undersökningar har sällan forskarkompetens att metodologiskt hantera sådan komplex materia. Det kan få ödesdigra konsekvenser.

I den inre ensamhet, ödslighet och skam de verbala offentliga avrättningarna igångsätter inom en människa kan alla andra utvägar än mörkret te sig omöjliga. Jag vet, för jag har suttit i så många samtal – ofta nattetid som jourhavande präst hos 112 – med människor som av skilda skäl befinner sig i ett sådant kompakt mörker. De har då ändå ringt och söker ibland en orsak att låta bli. Då gäller det att väga sitt lyssnande, sin tystnad i samtalet och sina ord på en finkalibrerad guldvåg. Ofta kunde jag tycka att jag nådde fram, men vid ett antal tillfällen visste jag inte. Hoppade hon i vattnet efter att hon hastigt avslutat samtalet? Tog ångesten och mörkret överhanden? Sköt han sig eller gick han ut ur skogen och hem igen, till hunden han älskade? Jag visste inte. Men, det jag vet är att om tankarna inte bryts, så är risken stor att den nattsvarta labyrinten inte går att ta sig ur och att livet avslutas.

Internets första offer var Monica Lewinsky – och då, i slutet av 1990-talet hade vi inte ens sociala medier. Efter över ett decenniums tystnad tog Monica Lewinsky för ett antal år sedan till orda om skammens pris. Idag engagerar hon sig mot den förnedringskultur som breder ut sig och som skördar dödsoffer. Hon kunde ha varit ett, beskriver hon i en TED-talkföreläsning från år 2015. Internets skvaller­centraler, skampålar och trollfabriker har skapat en värderingserosion som även urholkat journalistiska principer och pressetiken. Lewinsky efterlyser det som tidigare var en självklarhet: att söka medgivande för att publicera, att sätta händelser i en kontext och att ha medkänsla: consent, context, compassion. Det står inte i kontrast till en fri, oberoende och kritisk press eller till kommunikation på internet, utan är värden vi höll för heliga alldeles nyss.