Åter i maktens tjänst

AL-JAZIRA HAR KALLATS för arabvärldens första fria tv-kanal och dess rapportering har varit avgörande för revolutionerna i Egypten, Libyen och Tunisien. Direktsändningarna från Tahrirtorget i Kairo blev kanalens stora genombrott i Europa och USA.

De flesta i väst som säger att de har tittat på kanalen brukar mena Al Jazeera English, en engelskspråkig kanal som funnits sedan 2006, och där många av journalisterna kommer från brittiska BBC och ITN. De som pratar om al-Jaziras stora inflytande på händelserna i Mellanöstern pratar däremot nästan uteslutande om den arabiska systerkanalen som bildades 1996 på uppdrag av Qatars emir, Hamad bin Khalifa.

Qatar var känt för absolut ingenting, men dess enorma reserver av naturgas och en liten befolkning innebar en stor redaktionell budget, och al-Jaziras journalister slapp oroa sig för att stöta sig med annonsörer. Det senare ska inte underskattas, då annonsmarknaden i Mellanöstern kan vara väldigt politisk. Många företag har kopplingar till politiska makthavare, och de som inte har det vill inte försämra sina chanser att tilldelas lukrativa statliga kontrakt.

MED SIN SLOGAN ”Åsikten – och den andra åsikten” gav al-Jazira en plattform åt regionens oppositionsledare och diskuterade frågor som tidigare varit tabu. Kanalen blev snabbt en tittarsuccé, men många politiker kunde hålla sig för skratt. Saudiarabien kallade hem sin ambassadör från Qatar och sades ligga bakom en omfattande annonsbojkott. I USA var upprördheten stor när man återutsände videomeddelanden från Usama bin Ladin och visade bilder på civila dödsoffer i Irak.

Från Israel till Kuwait kritiserades al­Jazira, och länge pekade kanalen på detta universella ogillande som ett bevis på att rapporteringen var balanserad och opartisk. Den vita fläcken var Qatar, där det aldrig verkade hända någonting, men de flesta tittare klarade sig utan analyser av qatarisk inrikespolitik.

QATAR BLEV KÄNT som ett land som slogs för det fria ordet – ett rykte som är få diktaturer förunnat. Men 2008 kom rapporter om att emiren tagit med sig al-Jaziras ordförande till ett möte i Saudiarabien, vars långvariga gränsdispyt med Qatar var på väg att lösas. Samma år återupptog de två länderna diplomatiska relationer, och kritiska reportage om Qatars mäktiga granne har sedan dess lyst med sin frånvaro. Enligt amerikanska diplomatdokument från 2009 som publicerats av Wikileaks använder Qatar al-Jazira som ett ”förhandlingsverktyg” gentemot andra länder.

Att det finns en gräns för det redaktionella oberoendet blev ännu tydligare under den arabiska våren. Efter att ha varit på plats i Tunisien långt före de internationella nyhetskanalerna valde man att helt slopa den ordinarie programtablån i tre veckor under den egyptiska revolutionen. Om man fick kritik för något var det för att reportrarna inte längre framstod som opartiska, utan som en hejarklack för demonstranterna.

Men när den shiamuslimska majoritetsbefolkningen i Qatars grannland Bahrain gjorde uppror mot sina sunnimuslimska ledare begravdes protesterna långt in i nyhetssändningarna, även då de var huvudnyhet i den övriga världen. I Libyen, där Qatar deltog i militärinsatsen mot Muammar Kadaffi, beskrevs rebellerna som ”frihetskämpar”. När det handlade om Syrien var språket mindre känsloladdat och den patriotiska musiken uteblev – innan Qatar gjorde en u-sväng och bröt med Bashar al-Assads regim.

I SEPTEMBER ifrågasattes al-Jaziras självständighet ytterligare då företagets karismatiske palestinske chef Wadah Khanfar avgick och ersattes med en medlem av den kungliga familjen. Förklaringen var att han ville ”gå vidare”, men bland kolleger spekulerades det om Qatars kungligheter tyckt det blivit lite väl mycket revolution i rutan på sistone, eller om Khanfar själv ledsnat på att ta order från Qatars utrikesdepartement.

Kanske insåg han att han redan hade styrt al-Jazira genom dess storhetstid. I år startar två nya nyhetskanaler i Mellanöstern. Arabiska upplagan av Rupert Murdochs Sky News börjar sända från Abu Dhabi och världens rikaste arab – prins Alwaleed – lanserar Alarab, en kanal som kommer att samarbeta med amerikanska Bloomberg.

Det största hotet kommer dock inte nödvändigtvis från att det blir fler aktörer som slåss om annonsintäkter från Persiska vikens oljemiljarder. I Egypten, Mellanösterns kulturella centrum, har flera nya kanaler börjat sända sedan fjolårets revolution. I likhet med Irak efter invasionen så speglar de ofta ägarens åsikter och är av skiftande kvalitet. Men folk tittar.