Minnen av en förlorad tidningsvärld

När Rees-Mogg slutade, 1981, var thatcherismen ett faktum och tjänsteekonomin på intåg med allt vad det innebar. Chefredaktören för den tidning som är det närmaste Storbritannien har en newspaperof record stod ofta mitt i de skeenden som under dessa 14 år så förändrade landet.

Rees-Mogg vet i sina memoarer, Memoirs, att berätta om det intressanta liv som han levt: hur han som barn lärde sig simma med kejsar Haile Selassie vid bassängkanten, hur han i början av 70-talet oväntat fick i uppgift att framföra ett fredsbud från Egyptens ledare Anwar Sadat till Israels premiärminister Golda Meir, eller hur han fick en huvudroll i den infekterade striden kring Storbritanniens ratificering av Maastrichtfördraget 1993.

Det hela återges med humor, värme och, inte sällan, med en nästan pojkaktig entusiasm som förtar den lite pretentiösa stämning som framställningen annars skulle riskera att frammana.

Rees-Mogg blev som 23-årig Oxfordstudent handplockad till Financial Times, som på 1950-talet inte alls hade den ställning som tidningen har idag. Snarare var den, för att använda Rees-Moggs ord, en liten tidning vars redaktion hade karaktären av ett senior common room i Oxford. Rees-Mogg kom snabbt att hamna på ledarredaktionen. Det drog in honom i den politiska hetluften som talskrivare åt premiärminister Anthony Eden, vars korta period som Churchills efterträdare ändades av det misslyckade Suezkriget.

Förlusten av kanalen som hade utgjort vägen till Indien markerade att det brittiska imperiet definitivt var något som hörde till historien. Den långa omställningsprocess som Storbritannien därefter har gått igenom blev oundviklig. Rees-Mogg fortsatte samtidigt, efter ett misslyckat försök att bli parlamentsledamot, sin karriär på Sunday Times innan utnämningen till Times alltså kom 1967. Det är i skildringen av tiden som därefter följde som Rees-Moggs memoarer är som mest intressanta.

Kvalitetstidningar vinner inte val, understryker han. Det gör kvällstidningarna, om överhuvudtaget någon tidning gör det nuförtiden. Däremot sätter kvalitetstidningen agendan genom att uppmärksamma sådant som sedan kan föras vidare av mer högljudda medier. Allra mest uppmärksamhet fick Rees-Mogg för en ledare som, 40 år senare, fortfarande är välkänd: under rubriken ”Who Breaks a Butterfly Upon a Wheel?” angrep den konservative chefredaktören rättsystemets i hans tycke alltför stränga behandling av Rolling Stones-stjärnan Mick Jagger, som dömts för ett ringa narkotikabrott. Det berömda inlägget mot moralism i den gryende narkotikadebatten avslöjar en person med mycket sammansatta värderingar. ”He’s not our kind of Tory”, lär Daily Telegraphs ägare ha avfärdat Rees-Mogg med när man sökte en ny chefredaktör till tidningen. Rees-Mogg erkänner sig skyldig, och medger att han snarare är en ”John Locke, Declaration of Independence […] type of Tory”.

Genom litteraturen upptäckte dock Rees-Mogg redan som tolvåring var hans politiska temperament låg. John Miltons berömda diktverk Det förlorade paradiset imponerade visserligen på den blivande redaktören. Samtidigt framstod Milton för den unge Rees-Mogg som en obehaglig radikal-progressiv ”som hade varit jakobin om han levt i 1790-talets Frankrike och bolsjevik om han levt i Ryssland 1917”.

Rees-Mogg, vars kärlek till den engelska litteraturen går som en röd tråd genom memoarerna, föredrog snarare 1700-talspoeten Alexander Pope. Med honom delar Rees-Mogg en stillsam, resonerande konservatism, och en balanserad syn på ett människosläkte som är ”in doubt to deem himself a God, or Beast”.

83 år gammal skriver William Rees-Mogg fortfarande en kolumn i Times varannan vecka, och deltar i överhusarbetet. Han är dessutom ordförande för ett bokförlag som ger ut klassiker. När han nu har givit ut sina memoarer ger det läsaren en möjlighet att på djupet stifta bekantskap med en ovanlig, spännande persons livshistoria och hans tankar kring den värld som onekligen har förändrats under hans tid på scenen.