Den stora glömskans tid

Vad man skulle önska sig är att ett antal personer med ansvar för våra gemensamma angelägenheter skulle föreställa sig ett kärt och välkänt rum – barnkammaren, studentrummet eller den första egna ettan – och sedan snabbt som kvicksilver möblera lokalen i fråga med företeelser och objekt från inte så rasande avlägsna dagar. Vi lever nämligen i den stora glömskans tid, och det är farliga saker.

Hur många kommer numera ihåg att det bara är ett drygt kvartssekel sedan Europa var delat av en järnridå med demokrati och marknadsekonomi på ena sidan och diktatur och kommandoekonomi på den andra? Att friheten och det öppna samhället inte är något man får till skänks utan behöver värnas aktivt såväl på det idémässiga som på det försvars- och säkerhetspolitiska planet? Om kamraterna i beslutsfattande ställning stolpar iväg till sina utvalda kamrar och nålar upp en mental affisch med Leonid Brezjnevs sammanbitna nuna bredvid bilden på bronslaget från fotbolls-VM 1994, kan det kanske motverka den allra värsta aningslösheten och minnesförlusten.

Samtidigt kan de rama in den slokande svärmorstungan på fönsterbrädan med två statyetter som föreställer Göran Persson och Gunnar Sträng.

Varför Persson? Därför att han förkroppsligar 1990-talets budgetsanering och att hans ”Den som är satt i skuld är inte fri” har blivit den emblematiska formuleringen för hur jävligt det är för ett land när underskott och statsskuld drar i väg, förtroendet sviktar och man blir offer för finansmarknadernas spel. Är det någon av 1990-talets lärdomar som fortfarande lever kvar i de styrandes medvetande är det för all del denna. Men dels gör det inte hågkomsten mindre betydelsefull att hålla liv i, dels hör man allt oftare prat om att den statsfinansiella disciplinen är en stram och otrevlig tvångströja som gör att människor inte kan röra sig avspänt och fritt. Även i detta fall är vi uppe på det dåliga minnets glatta och sluttande plan.

Varför Sträng? Därför att han avslutade sin karriär som rikshushållare med den förödande ”överbryggningspolitiken” som skulle upphäva den ekonomiska tyngdlagen och trixa oss undan en lågkonjunktur, men som i själva verket skapade obalanser som det tog åratal att rätta till. Ännu är inte minnesförlusten så svår att de ansvariga vill använda finanspolitiken på samma sätt. Numera finns tyngdlagstrotsarna i Riksbanken, vars experiment med minusränta en dag lär bedömas av historikerna på ungefär samma sätt som de i dag bedömer 1970-talets utgiftsfest.

Framför raden med tjockfilmer vid VHS-apparaten kan våra makthavare i fantasin placera en grå volym med ska vi säga tidstypisk typografi och den muntra titeln Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44). Så hette slutrapporten från Maktutredningen, som en gång tillsattes av Ingvar Carlsson och som överraskade sin initiativtagare med resultatet att den verkligt stora maktlösheten var den som medborgarna upplevde inför den offentliga sektorn. Det finns förstås goda skäl att kritiskt granska den flora av aktörer som har växt fram efter det att monopolen på vård, skola och omsorg avskaffades, men det finns ännu starkare skäl att komma ihåg vilka stämningar som rådde i riket före valfriheten. All makt till landsting och kommuner var ingen garanti för fröjd och gamman. I själva verket var det precis tvärtom.

På badrumsspegeln, strax ovanför flaskorna med Wash & Go, kan de sätta upp en liten mnemoteknisk lapp med ett kärnfullt poem: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.” En sak kan nämligen vara värdefull att påminna sig: Om man avstår från att orera om ”övervinster” slipper man engagera sig i stolliga projekt för ökad centralstyrning och detaljkontroll av ekonomin, och då slipper man också att gå på förnedrande nederlag och löper ingen risk att bli påkommen när man totar ihop självironiska grötrim.

Avslutningsvis ställer man en gryta med kålsoppa på spisen (chockerande fri från induktionshäll). Detta i syfte att komma ihåg public choice-skolans (Nobelpris 1986) grundläggande observation att det inte är någon skillnad mellan offentlig och privat när det gäller egennytta och vilja till expansion och ökad makt. Rollerna är olika, logiken likaså, men det är individer som agerar i bägge fallen och när det kommer till moralen är de lika goda kålsupare.