På främmande språk

Han ansåg att denna egenskap gav honom en rad fördelar. Framförallt kunde han få den mest högflygande kund ur balans genom att säga att ”Min stora fördel är att jag är normaldum. Och jag begriper faktiskt inte vad du säger.”

Jag brukar tänka på det när jag följer den inomjournalistiska diskussionen. Få företeelser i den mänskliga kulturen får mig att känna mig så normaldum som den svenska pressetiska debatten. Jag begriper faktiskt inte vad de säger.

Urtypen är den medelålders manliga redaktionsräven i Publicistklubbsdebatten. Han står där i jeans och svart kavaj med en halv karta Nicorette malandes mellan käkarna och – med en myndighet man sällan ser utanför religiöst ortodoxa kretsar – deklamerar ”det publicistiska uppdraget”, ”demokrati”, ”värdegrunden” och om den ”pressetiska diskussion” som ”ständigt pågår på redaktionerna”. Det är som att lyssna på ett samtal på ett främmande språk.

Detta når sin höjdpunkt när företrädare för public service pratar om sig själva. För en enkel själ blir debatten mellan Janne Josefsson och Jan Helin i Aktuellt härförleden som en inblick i ett parallellt universum.

Att Aktuellt någon dag senare känner sig föranlett att påpeka att de dumheter som sverigedemokraten Mattias Karlsson häver ur sig inte stämmer överens med Sveriges Televisions ”värdegrund” gjorde inte saken bättre.

Det är möjligen en extrem minoritetsuppfattning, men som mediekonsument är jag nästan perfekt ointresserad av Aktuellts värdegrund. Jag vill ha nyheter. Reportrar som berättar vad som händer i världen. Jag har redan en helt egen värdegrund.

Samtidigt hör man mycket sällan någon större diskussion kring de uppenbara kvalitetsproblemen i svenska medier.

I början av oktober meddelade Aftonbladet, följt av en rad (dock inte alla) andra medier, att Jan Björklund skulle avgå. Uppgiften kom från riksdagens hemsida och visade sig bero på någon mall i en databas.

Det var anmärkningsvärt. Dels att Björklund skulle välja att avgå nu. Men framförallt att det skulle meddelas på ett sätt som både var formellt och kommunikativt udda. Det var unikt i svensk politisk historia.

Vi kan alla göra oss föreställningar om vad Liberalerna kan hitta på. Men det finns gränser. Alla varningsklockor borde ringa.

Enligt uppgift ska Aftonbladet kontaktat Liberalerna, men inte fått någon bekräftelse. Detta framgick dock inte av nyheten. Men det räckte uppenbart för att stänga av varningsklockorna.

Det är inte självmål. Det är åtta självmål i första halvlek. Avståndet mellan retoriken på Publicistklubben och kvaliteten i hantverket blir plågsamt.

Det är som att lyssna på en biltillverkare som berättar att man inom kort kommer att ha en modell som kan köra månen tur och retur på halv tank. Samtidigt som var femte bil som rullar av bandet saknar ratt.

Det är lätt att vara kritisk. I synnerhet från läktaren. Medier är heller inte den enda verksamhet där det begås misstag. Jag har sett de mest svindlande saker. Inkompetens. Slarv. Vettlösa beslut grundade i prestige eller ren fåfänga. Välmenande misstag. Huvudlösa misstag. Triviala misstag. Jag har naturligtvis begått massvis själv.

Men bra verksamheter talar om och lär sig av sina misstag. Det är så mänskligheten drivs framåt. Många av de bästa och mest framgångrika ledare och organisationer gör detta systematiskt och som en del av verksamhetens vardag. Man har också modet och självförtroendet att tala om det. Inte om allt, alltid och till alla. Men tillräckligt ofta och när det är påkallat.

Svenska medier talar mycket sällan om sina misstag. Det hänger kanske samman med att medier är ett område som få journalister bevakar. Mediejournalistiken är hänvisad till facktidskrifter som antingen är arenor för de Nicorettetuggande eller branschorgan för reklam och pr. Och det finns också en del nischverksamheter (Medierna i P 1, Timbros Medieinstitut etc) som gör viktiga insatser.

Men att en stor svensk redaktion skulle göra en rejäl granskning av en händelse på en annan stor redaktion tror jag aldrig har hänt. Det är ett stort samhällsområde nästan helt utan journalistisk bevakning.

Vad hände exempelvis egentligen på Dagens Nyheter under den så kallade Caremaskandalen? Att ingen annan större redaktion gjorde ett rejält arbete på det är lite som att de inte skulle följa upp ett tips om att det varit togaparty med fri bar i kontrollrummet på Forsmark.

Vem granskar granskarna?