I år vänder det

Första gången jag blev medveten om kajorna var när jag promenerade hem en sen kväll och hörde ljuden. Det tog ett tag att identifiera varifrån lätena kom ifrån. När jag nästan var framme vid min port, riktade jag blicken uppåt och såg fåglarna. Tio, tjugo, trettio, fyrtio stycken. Jag tappade snabbt räkningen på de svarta gestalterna, som då hastigt tystnat. Lugnt och stilla, utan ett ljud, satt de där. Det ilade till inom mig som om jag befann mig i Alfred Hitchcocks Fåglarna. Att Hitchcock faktiskt, enligt vittnen, utsatte skådespelerskan Tipi Herden för riktiga fågelattacker dök upp i mitt minne.

Men sedan den där kvällen har kajorna blivit goda grannar och deras liv är en ständig källa till fascination och reflektioner. De väcker mig mitt i natten ibland, med det där böljande ljudet som fortplantar sig från individ till individ i flocken. Vissa gånger låter det upprört, andra gånger mjukare. Jag ligger en stund och lyssnar och vet att det antagligen handlar om att någon av dem råkat flytta på sig och placerat sig på fel ställe i träden. Kajorna tillämpar en strikt hierarki för vem som får sitta var. En fågel som förlorat en partner som hade hög status, kan få bevara en del av sin ställning och inte behöva sitta längst ned i flocken. De svarta fåglarna organiserar ständigt denna hierarki, och det är den aktiviteten jag hör. Det är som en ständig bekräftelse av en samhällsstruktur.

De nätter jag vaknar är det inte enbart tankarna på hur fåglar organiserar sina samhällen som dyker upp, utan även reflektioner om hur vårt eget samhälle ser ut och fungerar. Under hösten och vintern har mina tankar ofta kretsat kring hur värderingar kolliderar i vårt samhälle, om den värderingsstress, osäkerhet och oro som blir alltmer påtaglig såväl människor emellan som i samhällsdebatten.

Jag har haft en stegrande känsla av att det under år 2017 kommer att infinna sig ett skarpt läge, en brytpunkt. Bli det år som vi kommer att se tillbaka på och säga: Det var då det vände. Men åt rätt eller fel håll? Det är den frågan som sysselsätter mig, och olika nätter kommer jag fram till skilda svar.

Det gångna årets debatter väcker ofta en dyster känsla av att det håller på att vända åt fel håll. Flera av diskussionerna har, om man ser nyktert på saken, egentligen varit absurda till sitt innehåll. Även om själva normförskjutningen, kompromissandet och anpassningen till repressiva seder och bruk har pågått ett tag, har det eskalerat under året som gick. Eller blivit mer synligt.

På allvar har vi diskuterat om kvinnor och män kan, får och bör vara tillsammans i alla delar av det offentliga rummet. Vi har problematiserat sådant som sedan länge är värderingsmässigt avgjort. Vi har tillåtit att kilar slagits in i värderingssystemet och uppträtt som om vi var osäkra på vad som egentligen är rätt och fel och om vi kan, vill eller tänker stå upp för vår människosyn.

Successivt har vissa frågor uppfattats som värderingsmässigt komplicerade, när de i själva verket inte alls är det, givet den grund vi står på. Som att alla ska delta i simundervisning, det är reglerat i skollagen och undervisningen sker tillsammans. Skolundervisning och utbildning sker överhuvudtaget tillsammans. Vissa människor ska inte alls sitta bakom skärmar eller längst bak. Och vi badar tillsammans. Badhusens kommunala verksamhet är en del av det offentliga livet i Sverige och inte en inrättning för segregerande särintressen. Inte heller gifter vi oss med våra minderåriga flickkusiner eller andra flickor. Flickor är barn till dess de är vuxna i Sverige. Det är reglerat i lag och det har varit värderingsmässigt avgjort.

Det här har varit vårt sätt att organisera samhället. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Svårare än så är det inte. 2017 kommer att ge svaret på åt vilket håll vi är på väg. Det är min nattliga profetia.