Universalsnillet

Republiken Florens – staden med omgivande landsbygd – var rik. Textilindustri och bankväsende frodades. I staden verkade hantverkare av många slag. De allra rikaste familjerna var måna om att visa sin rikedom och tävlade i att bygga storståtliga, rikligt smyckade palats. Arkitekter och konstnärer hade gyllene tider. I denna miljö föddes och verkade en av de största av alla stora renässansmänniskor, Leonardo da Vinci.

I sin Leonardo da Vinci ger Walter Isaacson en fullödig levnadsbeskrivning av universalsnillet. Det är en oerhört fascinerande, välskriven och mycket snyggt producerad bok. Den skildrar i ord och bild Leonardos levnad från vaggan till graven och ger en unik inblick i hans personlighet, vad han åstadkom och inte åstadkom, vad som var hans starka och hans svaga sidor, vad som drev honom. Inte minst de förnämligt reproducerade målningarna och teckningarna ger full rättvisa åt Leonardos verk.

Isaacson är själv något av en renässansmänniska. Han är eller har varit författare, journalist och historieprofessor. Under några år var han huvudredaktör för tidskriften Time, för att 2001–2003 tjänstgöra som styrelseordförande och vd för tv-bolaget CNN. Tidigare har han skrivit ett antal uppskattade biografier över bland andra Steve Jobs och Albert Einstein.

Trots att det var ett halvt årtusende sedan Leonardo levde – nästa år är det precis 500 år sedan han gick bort – känner vi hans liv rätt väl. Ett skäl härtill är att en första, rätt vederhäftig levnadsteckning över honom kom till bara några decennier efter hans bortgång; författaren till denna biografi kunde då stödja sig på berättelser från flera av dem som lärt känna Leonardo under hans levnad.

Leonardo lämnade också en uppsjö av anteckningar efter sig. Han hade nämligen för vana att bära med sig ett anteckningsblock vart han än begav sig. På dess sidor – det hann bli bortåt 10 000 blad, av vilka ungefär 7 000 finns kvar – skrev han ned sina iakttagelser med spegelskrift från vänster till höger, vänsterhänt som han var. Med överlägsen skicklighet tecknade han där också skisser av vad han såg, stort som smått, människor, djur, vattenvirvlar, maskiner, allt hans öga kunde upptäcka. Hans anteckningar och utkast var också hans sätt att dokumentera sina tankar och idéer för senare bearbetning. Många av dessa anteckningar finns alltså bevarade och samlade i olika så kallade kodexar, de flesta på bibliotek och museer världen över.

Leonardo föddes 1452 som utomäktenskapligt barn till den florentinske notarien Piero da Vinci och den då 16-åriga bondpigan Catarina. Att vara född utom äktenskapet var väl inte den bästa start man kunde få i livet, men renässansens moral var flexibel; som en historiker uttryckt saken var det ”en gyllene epok för bastarder”. Utan att det blev någon social belastning för någondera kunde Piero erkänna Leonardo, som också blev väl omhändertagen av sin far – om än alltid som oäkting. Isaacson menar till och med att detta kan ha varit en fördel för Leonardo: hade han varit legitim son, skulle han nog ha tvingats gå i faderns fotspår och blivit notarie och byråkrat, kanske med resultatet att världen förlorat ett universalgeni. Leonardo fick heller aldrig den teoretiskt präglade skolgång som besuttna i Florens kunde kosta på sina barn. Han lärde sig till exempel aldrig latin i skolan, en brist han senare i livet försökte reparera genom självstudier, utan särskilt gott resultat. Han ”tvingades aldrig heller att acceptera dammig skolastik eller medeltida dogmer” till fördel för en mer praktiskt inriktad utbildning. Resultatet blev, enligt Isaacson, ”den förste store europeiske tänkaren som tillägnade sig grundläggande vetenskaplig kunskap utan att vara skolad i latin eller grekiska”.

Med sin praktiska läggning hamnade Leonardo snart som gesäll vid en av de konstnärsateljéer som det fanns gott om i Florens. Redan där kom några av hans första konstnärliga mästerverk till. Han blir kvar hos sin läromästare tills han fyller 25, då han öppnar en egen ateljé. Kommersiellt går det inte så bra: under fem år som egen får han tre uppdrag, av vilka ett aldrig påbörjades och de två andra aldrig slutfördes. Men, som Isaacson skriver, ”även två oavslutade målningar var nog för att befästa hans rykte och påverka målarkonsten”.

Oförmågan att bli färdig med ett uppdrag skulle för övrigt vara ett av Leonardos kännetecken genom hela livet. Han har således bara lämnat efter sig ett drygt tjugotal målningar som med säkerhet kan tillskrivas honom.

Säkert besviken över de uteblivna framgångarna i Florens – och nog också för att hans homosexuella eskapader gjort att han över åren hade råkat i delo med den florentinska rättvisan – nappar han på ett erbjudande från republikens härskare, Lorenzo de’ Medici, att 1482 ingå i en diplomatisk delegation till en annan norditaliensk stadsstat, Milano. Intressant nog var det inte som konstnär som Leonardo ombads komma med i delegationen, utan främst för att han var en utmärkt musiker som trakterade och tillverkade lyror.

Befolkningsmässigt tre gånger så stor som republiken Florens var Milano ett hertigdöme, styrt av familjen Sforza. När Leonardo kom dit härskade den enväldige fursten Ludovico Sforza, som främst var mån om att framstå som en stor krigsherre, men också om att främja kulturen. Så Leonardo gjorde nog en riktig bedömning när han i sitt långa ansökningsbrev till Ludovico framhåller sina krigsmässiga förmågor: bygga broar, uppfinna olika tekniska anordningar som försvar mot fientliga belägringar, konstruera kanoner, bygga krigsfartyg et cetera. Inte förrän mot slutet kommer det att ”jag är också konstnär och kan åstadkomma minst lika bra verk som vilken annan mästare som helst”.

Han får anställning vid det milanesiska hovet och blir kvar i Milano i nästan två decennier. Under sin tid där blommar han verkligen upp. Flera av hans mest berömda verk kommer till: Damen med hermelinen, Nattvarden, och inte minst den närmast ikoniska Den vitruvianske mannen. Den föreställer en dubblerad naken manskropp inlagd i såväl en cirkel som i en kvadrat och var inspirerad av den romerske arkitekten Vitruvius lära om proportioner. Han blir också en kreativ och mycket uppskattad anordnare av allehanda teaterspektakel vid det milanesiska hovet.

Nu har han också tid och möjlighet att ägna sig åt sina uppfinningar och sin vetenskap. Han är en skarp iakttagare av allt omkring sig. Hans uppfinningar är legio: kanoner och avskjutningsramper, cyklar och flygmaskiner. Den ena idén var mer fantastisk än den andra, oftast till och med så fantastiska att de för det mesta stannade vid utkast. Få om ens någon av hans uppfinningar förverkligades under hans livstid. Hans anatomiska studier är berömda. De grundades i mycket på de många obduktioner han själv genomförde och finns med stor noggrannhet nedskissade i hans anteckningsböcker. Han studerade vattnets rörelse och blev på så sätt en banbrytare inom vad som idag är hydrodynamik. Han tillämpade dessa sina kunskaper bland annat genom att föreslå ett storstilat projekt som gick ut på att leda om floden Arnos vatten; inte heller det blev verklighet. Utan djupare matematiska kunskaper var han också en mästare i vad som kan kallas praktisk geometri. Inte minst rörde det geometrins tillämpning inom målarkonsten för att återge perspektiv och för att skapa intryck av rörelse i en målning. Alla hans konstverk vittnar också om hans omfattande insikter i praktisk ljuslära.

Allt detta anförtrodde han sina anteckningsböcker. Han kunde dock aldrig bli färdig med att ge en samlad översikt, inte ens på något delområde av sitt stora kunnande. Hade han lyckats med detta, så hade han kunnat sätta stora spår inte bara inom målarkonsten utan också inom naturvetenskapen. Många av hans nedtecknade idéer var långt före sin tid, men nu förblev de opublicerade anteckningar. Istället (åter-)upptäcktes idéerna av andra, ofta långt senare. Som det nu är finns därför hans namn visserligen med i de flesta framställningar av vetenskapens historia, dock ofta mera i förbigående.

När det kring år 1500 blir alltför politiskt oroligt i Milano, söker sig Leonardo först tillbaka till Florens. Där konfronteras han med bland andra konstnärskollegan Michelangelo, till skillnad från Leonardo en man som såg till att bli färdig med sina verk men också en man vars sociala förmåga var mindre utvecklad än Leonardos. Så några vänner blev de inte.

Därefter tog sig Leonardo via bland annat Venedig till Urbino och en ny beskyddare. Denna var ingen mindre än den grymme och svekfulle libertinen (och påvesonen!!) Cesare Borgia. En av Leonardos kolleger där var Niccolò Machiavelli, känd författare till härskarhandboken Fursten (och – tala om en liten värld – vars sekreterare var bror till upptäcktsresanden Amerigo Vespucci).

Leonardo återvänder dock efter ett tag till Milano, som nu var under den franske kungens herravälde. Den franske ambassadören där blir Leonardos nye mecenat. Sedan lockas han för ett par år till påvens ”hov” i Rom. Där finns då redan såväl Michelangelo som Raphael. Det är, för övrigt, den nu åldrande Leonardo som Raphael anses ha haft som förebild till Platon i sin fresk Skolan i Aten. Leonardo får också han en beställning på ett verk men slutför det som vanligt inte. Istället accepterar han en inbjudan från den franske kungen att komma till en av dennes egendomar, i byn Amboise i Loiredalen. Där avlider Leonardo stilla i maj 1519.

Ingen skildring av Leonardo och hans verk är naturligtvis fullständig utan att ta upp hans magnum opus, Mona Lisa. Leonardo fick redan 1503 beställning på att måla ett porträtt av hustrun till en florentinsk silkeshandlare. Sin vana trogen ansåg han sig dock aldrig färdig med vad som sedan blivit hans mest beundrade målning. Han förde den med sig på sina resor och förbättrade den ständigt. Den tillhörde fortfarande hans ägodelar när han flyttade till sin sista uppehållsort i Frankrike och fanns i hans ateljé när han avled.

Allt detta och mycket därtill gör Isaacsons bok till en av de bättre biografier jag läst. Att föremålet för biografin är en av de mest fascinerande människor som levat, gör inte skildringen sämre.