Valuta för akademin

Att svenska universitet finansierar tankesmedjor är ett tecken i tiden. Dels är fenomenet en konsekvens av politisk vilja. Akademin ska sprida sina forskningsresultat brett och forskare som samverkar ska premieras. Därmed blir samarbeten av det här slaget allt vanligare. Dels är tankesmedjans intåg en naturlig institutionell utveckling. Våra lärosäten är både myndigheter och vetenskapssystem, samtidigt som den högskoleinterna förvaltningen gärna understryker att lokaler ska utnyttjas och att campus ska ses som mötesplatser. Smedjor landar därför extra mjukt där materiella och intellektuella infrastrukturer redan finns.

Framförallt är den akademiska tankesmedjan emblematisk för hur universiteten alltmer har kommit att vilja koppla sig till synliga värderingar. Jämställdhet, tolerans, hållbar utveckling, framtidsutmaningar och inkludering arbetar alla universitet och högskolor med idag. Men genom att förankra mål för den högre utbildningen i samhällsvärderingar riskerar universiteten att bli både plattformar och megafoner för åsiktsyttringar snarare än samlingspunkt för kritiska forskningsprocesser. Lärosäten lockar idag studenter genom att fråga om de vill förändra världen (kom i så fall hit!) snarare än genom att lyfta fram antal disputerade lärare per student. Värderingar har blivit ett slags akademisk valuta som köper synlighet och bifall, eller missnöje, bland studenter och i det omgivande samhället.

En tankesmedja finns för att driva opinion och påverka. Opinionsbildning innebär att influera och bearbeta personer och grupper, vilket är väsensskilt från att ingå i vetenskapliga nätverk eller dryfta frågor i det högre seminariet. LU Futura riktar sig mot framtidsfrågor ur ett samhällsperspektiv. Den forskning som ska ingå i en tankesmedja för framtiden selekteras givetvis för att passa den arena i opinionen där man vill verka. Universitetet ser säkert en möjlighet till en ny typ av både synlighet och fördelaktig uppsikt över vilken forskning som kan hitta fram till ”rätt” personer. En kritisk fråga måste ändå bli: Bör ett statligt finansierat universitet göra det här till sin uppgift?

Det tål att sägas igen – utvecklingen av högskolesektorns rörelsemönster kan enklast observeras via principen ”follow the money”. Dit pengarna slussas, via externa finansiärer och statens resurstilldelning som sedan fördelas på universiteten via interna principer, dit går också forskare. För de flesta av oss är det som ligger oss närmast också svårast att betrakta med en nödvändig granskande blick. Jag hade önskat att de som gärna påtalar vikten av kritiskt tänkande och akademins särskilda uppgift som offentligt kunskapskorrektiv lite oftare kunde vända den kritiska blicken inåt. Att alliera sig med värderingsflanken må vara lönsamt på många plan för stunden, men riskerar att i en förlängning innebära självutplåning genom åsiktslikriktning.