Alla dessa ord

Lars Melin – docent i svenska – konstaterade i en uppmärksammad artikel i DN i januari att ”det konstigaste är att många tror att de förändrar världen med ord. Medan alla vanliga människor anser att ord är små flexibla enheter som aktualiserar delar av världen, anser så kallade social-konstruktivister tvärtom att det är orden som skapar verkligheten.”

Detta är en viktig insikt. Social-konstruktivister är kvacksalvare.

Språk och retorik spelar roll. Men bara till en viss gräns. Det gäller också att förstå varför och när språk och retorik spelar roll i politiken och i samhällsdebatten. Då vore mycket vunnet. Armviftandet blir mindre. Förståelsen större. Och det kollektiva blodtrycket lägre.

Det finns en föreställning om att den som hittar rätt formulering, eller bara rätt ord, kan vända en opinion eller i alla fall påverka den. Vi lever i en sorts myt kring hur politisk kommunikation – men också ren propaganda – fungerar. Debatten om ord blir därför väldigt politisk. Och infekterad. För valet av ord förväntas påverka politiken.

Melin igen:

”Dessutom brukar språkliga manipulationer misslyckas. Ordet ’skattetryck’ myntades av Skattebetalarnas förening som ersättning för skattekvot. Men nu används ordet till och med av de värsta skattekramarna i Rosenbad.”

Man kan ju notera det aningens språkmanipulativt aktivistiska ”skattekramare”. Melins poäng är dock korrekt. Även om han faktiskt har lite fel i sak.

Redan i november 1875 användes ordet ”skattetryck” i en ledare i just DN. Skattebetalarnas förening startades inte förrän 1921. Från 1921 ökade skattetrycket från drygt 13 procent, för att under 1980-talet nå över 50 procent.

Detta är heller inget svenskt fenomen. Ett av de mer mytomspunna orden i amerikansk politik är ”death tax”. ”Dödsskatt” introducerades i USA av den politiske konsulten Frank Luntz, som ville få republikanerna att sluta tala om ”estate tax” (arvskatt).

I medial mening har kampanjen varit en lysande framgång. Den har gjort upphovsmannen berömd – närmast mytologisk på bondskurksnivå. Den har inte avskaffat skatten.

Svensk historia innehåller många exempel på ord och fraser som skrivit in sig i den politiska historien och ibland i vårt bredare kulturella medvetande.

Folkhemmet. Decentralisering. Vård-Skola-Omsorg. Arbetslinjen.

Ord som burit politiker – över längre tid, eller i enskilda valrörelser. Men de har gjort så för att de fångat något fundamentalt som appellerat till människor.

Staten har ett ansvar för medborgarnas väl och det ansvaret ska utövas jämlikt. Flyttlasspolitik och centralisering bryter sönder rötter och utgör ett hot mot både kultur och miljö. Välfärdens kärna är det som är viktigt. Den som kan jobba ska också jobba.

Till och med det socialpolitiskbyråkratiska ”utanförskap” har satt sig i svensk politisk kultur. Inte för att det i sig är kraftfullt eller fokusgrupptestat, utan för att folk fattar vad det betyder.

”Språk och retorik spelar roll. Men bara till en viss gräns.”

Ord kan fånga tankar och idéer. Men tankar och idéer trumfar alltid ord.

Vilket också illustreras av senare års försök att etablera nya ord och begrepp. Socialdemokraterna kallar sig sedan några år officiellt för ”Framtidspartiet”.

Under förra mandatperioden försökte man etablera ”Samarbetsregeringen” för att ”branda” (som varumärkesmänniskorna säger) S-MP-koalitionen. LO kallar sig ibland för ”Vanligt folk”.

Jag har i princip aldrig hört någon person utanför dessa organisationer använda dessa epitet. ”Framtidspartiet” tror jag inte ens att jag hört någon ledande socialdemokrat använda.

Och det finns andra likartade misslyckanden på den borgerliga sidan. Centerpartiet kallar sig efter Januariöverenskommelsen för ”en kraftfull liberal oppositionen”. Vilket rent språkligt är bättre än det anatomiskt och språkligt olyckliga ”en liberal nagel i ögat”.

Och Moderaterna försökte under en kort tid använda uttrycket ”Den nya svenska modellen”. Juryn är väl fortfarande ute vad gäller ”samhällskontraktet”, men det har större begriplighet.

Vänsterpartiet använder gärna väl tilltagna förstärkningsord som ”kaosprivatisering” och ”skurkföretag”. Vilket för ett parti som är emot alla privatiseringar och nog tycker att de flesta företag är skurkar kan verka lite överflödigt.

Sanningen är att ord bara fungerar om de fångar tanke eller fakta. Gör de inte det, så är det lika bra att använda de ord man har. Försöka säga som det är. Som man tycker.

För länge sedan lärde en av mina tidigare arbetsgivare mig att ett bra politiskt tal ska innehålla ”striking facts” och ”amazing stories”. Utan fakta som sparkar och historier som griper tag, så finns det liten anledning att lyssna. Retorik utan innehåll blir tom.

Vilket väl direktören som i talarmanus ändrade ”Blod, svett och tårar” till ”Blod, svett och ett bra kassaflöde” någonstans hade insett.