Tungt vara liberal i S-ministär

”Naturligtvis är finansministerposten en väldigt bra post att ha för ett liberalt parti. Vi kan notera Tyskland till exempel, där vår liberala motsvarighet har finansministerposten i en socialdemokratiskt ledd regering”, säger Centerpartiets Martin Ådahl till tidningen Di (19/8). Även om få torde vara förvånande över C:s sidbyte är det knappast någon smärtfri process, allra minst internt (se Torbjörn Nilssons reportage i SvD 19/8). Att partiet söker med ljus och lykta i sökandet efter goda argument för att samarbeta med S är inte konstigt.

För stunden går det dåligt för Ådahls tyska vänner i opinionen och i de senaste delstatsvalen. Partiledare Christian Lindners ursprungliga plan att i egenskap av finansminister utgöra en modererande, liberal kraft gentemot SPD och Die Grünen kärvar. I stället för att agera fiskal hök har Lindner fått ansvaret för några av de mest expansiva budgetarna i Tysklands efterkrigshistoria. De omfattande pandemistöden utgör en del. De 1000 miljarder kronorna till försvaret en annan. Få partier, förutom FDP, pratar numera om vikten av att återgå till forna dagars budgetdisciplin (den beryktade ”svarta nollan”).

Att få gehör för idén om mindre stat i en tid då väljarna vant sig vid att det offentliga förväntas lösa alla problem är ingen lätt uppgift. Särskilt inte om man regerar med SPD och De Gröna. Pandemin, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och energikrisen har skapat en politisk miljö som passar energi- och näringsminister Robert Habeck (De Gröna) utmärkt. Med sin bygghjälm och direkta tilltal utstrålar han handlingskraft och utlovar den ena statliga satsningen efter den andra. Medialt har Habeck stark medvind. För liberalernas Christian Lindner fungerar dynamiken tvärtom. För varje statlig miljardcheck finansministern skriver ut naggas hans image som budgethök. Politiskt blir det svårt för honom att hämta hem några vinster.

En del segrar har FDP dock fått igenom i regeringsställning. Under förhandlingarna med SPD och De Gröna lyckades Lindner stoppa planerna på att införa hastighetsbegränsningar på de stora motorvägarna. En fråga av stor ideologisk vikt, både för liberaler och gröna. Som en följd av kriget och energikrisen har krav på införda hastighetsbegränsningar gjort comeback. Om De Gröna förväntas backa i kärnkraftsfrågan, lyder argumentet, måste FDP göra upp med sin ”klimatfarliga” vurm för fri fart på fria vägar. Som utomstående är logiken inte glasklar. Men det är inte heller svensk politik i alla delar.

I augusti klubbades även ett inflationspaket tack vare FDP som bland annat höjer det skattefria grundavdraget. Syftet är att skydda tyskar som fått en löneförhöjning från att i praktiken få ut mindre lön än tidigare. Förslaget gick igenom trots SPD:s och De Grönas missnöjda knorrande.

Slitningarna mellan liberalerna å ena sidan och SPD och De Gröna å den andra väntas bli värre framöver. En av de tyngsta stridsfrågorna är FDP:s tydliga ställningstagande för en fortsatt drift av Tysklands återstående reaktorer. Om liberalerna är kvar på nuvarande sex-sju procent i opinionen och gör ytterligare ett dåligt delstatsval i Niedersachsen i höst lär dynamiken mellan de tre regeringspartierna knappast bli bättre.

Man ska vara försiktig med att göra direkta jämförelser mellan tysk och svensk politik. Men Centerpartiet har en fördel jämfört med den kämpande Christian Lindners liberaler. I det senare fallet valdes Lindner på ett tydligt högerliberalt mandat (i valrörelsen fokuserade partiet på att fånga upp besvikna CDU-väljare). FDP-väljarna fick, om inte motsatsen, så i alla fall långt ifrån den marknads- och frihetsvänliga politik man hoppades på.

För Centerpartiets del lutar de kvarvarande väljarna tvärtom åt vänster. Om det räcker för att övertyga Magdalena Andersson (S) om att Centerpartiet bör få finansministerposten, och utifrån den föra marknadsliberal politik, är en annan fråga.