Techbolagens hårda makt

Demokratin är hotad i vår tid. Inte av troll och fake news först och främst, utan av de tekniska och ekonomiska förhållanden som utvecklats under de senaste 30–40 åren, med stark acceleration efter sekelskiftet. Hur ser en representativ demokrati ut, varifrån får den sin legitimitet då det numera är privata företag som äger vår offentlighet? Och inte bara den, utan även alla tänkbara uppgifter om oss alla, våra relationer, vår konsumtion, vår smak och våra böjelser. En handfull väldiga bolag har en makt som knappast någon institution haft förut i historien – inte den medeltida kyrkan, inte romerska kejsare och inte heller the gilded ages stormrika Vanderbilts, Carnegies och Rockefellers kommer i närheten av techkungarna Bezos, Thiel, Zuckerberg och Musk.

Aldrig har så mycket essen­tiell infrastruktur och kunskap varit samlad i så få händer. De politiska maktförhållandena har redan snabbt förändrats på grundläggande strukturell nivå av den nya tekniken, på ett sådant sätt att det i praktiken blivit omöjligt med demokratiskt ansvarsutkrävande. Politikerna har inte makten över tekniken utan tekniken, och de som äger den, har makten över politikerna.

För vissa kanske detta framstår som höjden av frihet, en liberta­riansk vision förverkligad – men det innebär också att det medborgerliga inflytandet gått förlorat. Utvecklingen kommer att accelerera ytterligare och de extrema förhållandena att förstärkas genom AI:s snabba utveckling. Den som vinner det racet slår, precis som tidigare skett med konkurrensen i nätbaserade branscher, ut sina konkurrenter och blir herre på täppan.

Och samtidigt – om inte vi gör det, gör kineserna det. Skulle du hellre vilja att Xi Jinping eller Jeff Bezos äger all tillgänglig information om dig? Som medborgare, undersåtar, konsumenter eller vad vi nu ytterst är, befinner vi oss obönhörligen i en gisslansituation. Det enda vi kan hoppas är att de som äger all denna kunskap, med den makt som hör till den, vill oss väl.

Vad gör det om vi inte har något inflytande själva när AI ändå kommer att veta allt väsentligt och kan fatta mer rationella beslut, som är bättre för flertalet, än vad några valda församlingar eller mänskliga experter kan? Och då lämnar jag tills vidare frågan om självmedveten AI och hur den utvecklingen enligt somliga hotar själva den mänskliga existensen. Låt oss hantera det ohanterliga vi har framför ögonen innan vi tar itu med det omöjliga som kan komma.

Marietje Schaake var under åren 2009–2019 ledamot av EU-parlamentet för Nederländerna. Numera är hon verksam vid Stanford University Policy Center och dess Institute for Human-Centered Artificial Intelligence. Hennes nya bok, The Tech Coup är en grundlig genomgång av alla de sätt på vilka techbolagen utmanar inte bara demokratin, utan staters politiska suveränitet. Den är dessutom närmast en anklagelseakt mot de ansvariga politiker som under framväxten av det nuvarande systemet låtit sig duperas av techbranschens löften om självkontroll och ansvar.

Gång på gång, som hon skildrar det, har de svaga försök som gjorts för att sprida makten, etablera politisk, alltså medborgerlig, kontroll över infrastrukturen och utvecklingen av program som vi idag är så fastbyggda i att det är svårt att föreställa sig hur vi någonsin skulle kunna bli fria igen, misslyckats. Om vi ens faktiskt vill vara fria. Bekvämlighet kanske trumfar demokrati?

Vita huset lade upp sin första hemsida 1994 och sedan dess har det rullat på. It-branschen boomade under Clintonåren, då optimismen stod på topp. Liberal demokrati skulle segra i hela världen och techbranschen skulle bidra till detta, sprida yttrandefrihet och kunskap till alla. Givetvis behövde den inte regleras, för all politisk klåfingrighet skulle bara bromsa utvecklingen och inskränka friheten.

Under president Bushs krig mot terrorn utvecklades övervakningsprogram och alltifrån biometriska system och ansiktsigenkänning till intelligenta vapensystem, företeelser som vi redan var bekanta med från science fiction, började förverkligas. Obamas valkampanj var i hög grad nätbaserad, han var en hyllad pionjär för den politiska användning av alla de typer av metaanalys och riktad reklam som sedermera alla andra, inklusive Trump och all världens olika partier, despoter och populister lärt sig att hantera.

Ingen av de amerikanska presidenterna försökte reglera utvecklingen på något meningsfullt sätt, enligt Schaake. Saken är väl bara den att de som menade att techbranschen skulle utvecklas bäst i största möjliga frihet också hade rätt. När det dessutom numera handlar om ett nytt kallt krig med Kina, som själv ligger långt framme i den tekniska utvecklingen, kommer det att bli svårt att övertyga västvärldens ledare om att vi själva måste hålla igen.

Den nya Sidenvägen, som den kinesiska staten med väldiga investeringar både i tung infrastruktur som vägar och hamnar och i it och numera AI håller på att bygga i stora delar av världen, är en utmaning som är mycket svår att bemöta eller motverka. Kina investerar mer i informationsteknologi i Afrika än alla and­ra sammanlagt. Schaake citerar den kenyanske experten på digitala rättigheter Nanjala Nyabola, som kal­lar det för en ny form av kolonialism: Kina ger afrikanska regimer fri tillgång till övervakningsteknologi och i gengäld får Kina naturresurser – och de afrikanska staternas röster i FN och and­ra internationella sammanhang.

Utbredningen av kinesisk övervakningsteknologi är ett demokratiskt problem i alla de länder där den installeras, men det är också en långsiktig investering i den geopolitiska försvagning av väst och särskilt USA som Kina eftersträvar. Schaake konstaterar att detta är ett stort problem, men ger inga riktigt skarpa förslag på lösningar, vilket hon där­emot gör då det gäller kontrollen över den digitala infrastrukturen och techbranschen i väst.

I andra ändan av skalan befinner sig Alexander C Karp och Nicholas W Zamiska. Den förre är medgrun­dare och vd på Palantir Technolo­gies­ Inc, den senare är chef för Corporate Affairs och juridisk rådgivare, samt sitter i styrelsen för Palantir Foundation for Defense Policy & International Affairs. De är båda oerhört mäktiga personer i ett av samtidens viktigaste företag, grundat så sent som 2003 av bland andra Peter Thiel. Det är ett företag som från början förutspåddes att misslyckas och som till och med hade svårt att hitta investerare, men som idag är av avgörande vikt för den amerikanska militären. Den 1 april 2025 tillkännagavs att Nato skrivit kontrakt med Palantir för att använda bolagets ”smart system” för att förstärka ”intelligence fusion and targeting, battlespace awareness and planning, and accelerated decisionmaking” (Defensescoop 14/4 2025). I skrivande stund, då det annars går utför i branschen, är Palantir den starkaste techaktien.

Karps och Zamiskas bok The Technological Republic är en fascinerande genomgång av villkoren för den tekniska utvecklingen samt behovet, som författarna beskriver det, av att techbolagen gör sig av med sin beröringsskräck gentemot staten och framförallt militären, och börjar inse att de måste tjäna högre syften än enbart konsumtion, underhållning och bekvämlighet. Utfallen mot vad de faktiskt kallar senkapitalismen, som helt baseras på individuell behovstillfredsställelse, är nästintill moraliserande på ett sätt som man kunde vänta sig från vänster eller de konservativa. Men här är det två framgångsrika män som inifrån branschen ifrågasätter varför det inte utvecklas fler viktiga produkter och program, utan mest nya sätt att spela spel, shoppa skräp och få hem pizza.

Det är rätt vanligt att affärsmän och politiker som skriver böcker blir mångordiga och litet pretentiösa. Detta gäller inte Schaake, men där­emot techmännen. I sin iver att upp-
visa sin bildning och övertyga om djupet i sina tankegångar drar de gärna vida historiska paralleller och namedroppar alltifrån Alexander den store till Voltaire.

Det är fascinerande att korsläsa den europeiska parlamentarikern och de amerikanska techdirektörerna. Medan hon värnar medborgarnas inflytande över processen och varnar för hur den privata infrastrukturen hotar det politiska oberoendet, anklagar de vår tids mest framgångsrika företag för att inte göra tillräckligt för den västerländs­ka civilisationen. I båda böckerna betonas hur det var militärindustrin som byggde upp Silicon Valley, först med de massiva investeringarna efter andra världskriget och sedermera återkommande med väldiga försvarskontrakt.

Under de senaste fem åren har Microsoft tjänat 1,65 miljarder dollar på försvarskontrakt, Google nästan lika mycket och Amazon 1,85 miljarder. Staten är branschens största enskilda kund, samtidigt som man i Silicon Valley gärna odlar myten om sitt ursprung i hippiekultur och länge upprätthöll en fasad av woke. Schaake, Karp och Zamiska drar i princip likartade slutsatser: Techbranschen borde ställas i statens tjänst, för Schaake som underordnad, för Karp som leverantör av den teknik staten behöver för att försvara de amerikanska, möjligen också västerländska, intressena intellektuellt,­­­ ekonomiskt, men inte minst militärt och säkerhetsmässigt.

Schaake skriver en hel del, mest kritiskt, om bolaget Palantir, och hon citerar Karp, som inte vill ha någon reglering av utvecklingen av ny teknologi: ”We must not, however, shy away from building sharp tools for fear they may be turned against us.” Och de vänds redan mot oss i en global teknisk kapprustning i vilken Europa sitter i kläm, minst sagt, och där utvecklingen redan bromsas av politiska hänsyn. Hon anser att akademiska forskare bör få ta del av pågående forskning inom företagen, för att avgöra om den kan vara skadlig eller ej.

Men techbranschen har så otroligt mycket större muskler än universiteten att dessa bolag snarare kommer att rekrytera de främsta forskarna än låta dem utföra en granskning.

Palantirmännen Karp och Zamiska vill inte ha någon reglering av utvecklingen – och de kritiserar särskilt de andra i branschen som uttryckt farhågor kring just AI: ”We should be skeptical when the elites of Silicon Valley, who for years recoiled at the suggestion that software was anything but our salvation as a species, now tell us that we must pause vital research that has the potential to revolutionize everything from military operations to medicine.”

Trumps fientlighet mot oss européer, som varit USA:s allierade i mer än 80 år, visar tydligt hur riskabelt det är att sitta fast i en infrastruktur som vi inte själva har kontroll över. Det är vårt eget fel, för att vi varit för sega med att utveckla europeiska system, en egen techbransch, men också för att vi låtit vårt försvar vara så begränsat att vi varit helt beroende av USA.

Om de väljer att skörda informationen för sina egna säkerhetspolitiska intressen, eller stänga av oss från olika delar av nätet, inklusive de betalsystem vi är helt beroende av, för att straffa oss för olika saker – som att inte ge dem Grönland eller att ge Ukraina fortsatt stöd – har vi inget backupsystem.

Vi har inget alternativ. Och detta gäller naturligtvis inte bara Europa utan i än högre grad länderna i
Afrika, Asien förutom Kina och Sydamerika.

Kapprustningen gällande AI mellan Kina och USA gör det inte lät­tare att reglera techföretagens verksamheter. Insikten att om inte man gör de stora genombrotten i Silicon Valley och därmed kan dominera utvecklingen, så kommer kineserna att göra det istället, innebär att ingen amerikansk politiker på allvar kommer att våga säga ifrån.

Båda dessa böcker ger viktiga insikter och uppslag, och för all del även en del bra förslag, men läs dem snart.

Utvecklingen går så fort att de antagligen är överspelade redan i höst – eller fråga din favorit-AI vad den anser om dem och deras teser. Det enda vi kan vara säkra på idag är accelerationen, men i vilken riktning den för oss får vi inte veta förrän vi kommer fram, om vi nu gör det.