Social olust är den verkliga skräcken

Med många skräckfilmer förhåller det sig på samma sätt som med Stephen Kings romaner. Upplösningen är plågsam, när de onda krafterna ska förgöras medelst seriekopplade bilbatterier och liknande. Men vägen dit är beströdd med så många små vardagspärlor och träffsäkra iakttagelser att det är värt det. Speak no evil, som visas på Sky Showtime, är en så kallad remake av en dansk-holländsk film med samma namn. Jag ska inte framhålla filmen som något mästerverk, men det svåra obehag som den framkallade fick mig att tänka på ett inslag i vissa skräckfilmer som är oändligt mycket mer skrämmande än psykopater med slaktarknivar.

Nämligen den sociala olusten.

Ett av de bästa exemplen är Adrian Lynes Farlig förbindelse från 1987. Filmens mest omtalade scen är när Beth Gallagher rusar mot en kokande gryta på gasspisen, lyfter på locket och hittar dotterns kanin. Fortfarande kan man höra för­smådda kvinnor beskrivas som ”kaninkokerskor”, vilket betyder att de är kapabla till vad som helst. Jag har sett filmen fler gånger än jag vill erkänna, men jag insåg från början att den ojämförligt mest skrämmande scenen kommer långt tidigare.

Michael Douglas spelar Dan Gallagher som en kväll hoppar rejält över skaklarna med Alex Forrest (Glenn Close) medan frugan tagit med dottern och hälsat på sina föräldrar under helgen. När Dan lommar hemåt i gryningen är han skuldtyngd, öppnar kylen och tar ut pastatallriken som hans hustru omtänksamt nog cellofanat in åt honom och ger maten till hunden. Han kliver in i duschen och sköljer av sig nattens ångor.

Då ringer telefonen. Alex vill ses igen. Dan skrattar generat, famlar mellan olika undanflykter, men Alex ger sig inte. Du kan sitta hemma hos mig och jobba! Jag ska inte störa! Så kan vi käka middag sen! Här finns den verkliga skräcken, den som vi möter i stort sett dagligen, när människor i vår omgivning försöker anpassa sig efter varandra, misslyckas och trampar över gränser till höger och vänster.

Otäckast av allt är de som använder övertrampen som ett maktmedel. De utnyttjar sina offers konflikträdsla och medgörlighet, erövrar bit ­efter bit av dem tills de inte längre vet vilka de är, och därför går att styra åt vilket håll som helst. En film där dessa mekanismer ägnas en minutiös granskning är Stig Larssons VD, som åtminstone häromveckan fanns att avnjuta på SVT Play. Inom loppet av tre sekunder kan Ernst-Hugo Järegård växla mellan hjärtskärande ömklighet, giftdrypande ironi och iskall hotfullhet.

I Speak no evil får vi möta ett par i yngre medel­åldern på resa i Italien. De har också en förpubertal dotter som fortfarande, till föräldrarnas växande oro och irritation, klänger sig fast vid sitt gosedjur. Under resan får de kontakt med ett frimodigt engelskt par som har en blyg och försagd liten son, eller rättare sagt, han kan inte prata överhuvudtaget.

Kombinationen kunde inte vara kusligare. Det frimodiga paret, framförallt mannen, är såna där sköna människor. Nära till skratt och upptåg, bjussar på sig själva, yviga och prestigelösa. Den sortens människor som får alla de möter att känna sig hämmade, snörpiga och konventionella, med pinne i häcken. De sköna människorna är ofta djupt auktoritära, men döljer det bakom ett slags sorglöst bohemeri. De förväntar sig att alla ska anpassa sig efter dem, aldrig tvärtom.

I filmen finns en scen där den frimodige mannen sveper förbi på en hyrd vespa, och han frågar om de nya vännernas dotter vill åka med på en sväng. Vännerna vrider sig som maskar, borde flickan inte ha hjälm, tänker de, men något så trist och fyrkantigt kan man förstås inte säga. Så de låter flickan åka iväg, står sen och vrider händerna av oro, men anstränger sig till det yttersta för att dölja det, och när vespan knattrar in på torget och den lycksaliga flickan kliver ner på marken vet man på något kusligt sätt att familjens öde är beseglat. De är i de sköna människornas våld. Sköningarna kommer att tugga i sig bit efter bit av dem, och de kommer att sitta maktlösa vid deras bord på den engelska landsbygden, göra tafatta försök att freda sig, och snart börjar de vända sig mot varandra, anklaga varandra för att inte hänga med i värdparets frimodiga svängar…

Filmen fångar i sina starkaste stunder hur svårt det är att vara människa bland andra människor. Att vara människa bland slaktar­knivar är betydligt enklare.