Ruud Koopman klär av en postkolonial myt

Jihadistiska grupper fortsätter att breda ut sig. Boko Haram massakrerar kristna i Nigeria, olika varianter av IS slåss om makten i andra delar av kontinenten. Under 2024 var IS fortfarande den terrorgrupp i världen med störst våldskapital och flest liv på sitt samvete, enligt en rapport från juli i år.

Av de 58 terrorattackerna i Europa var ungefär hälften jihadistiska, dessa hade också flest dödsoffer. Vanligtvis utförs attackerna av så kallade lone wolves, personer som radikaliseras på olika sätt, inte minst på nätet, och som utför exempelvis knivattacker mot slumpmässigt valda offer i någon islamistisk organisations namn. Även om andra typer av dödsfall kan vara statistiskt vanligare, som trafik- eller fallolyckor, vilket somliga relativiserande debattörer gärna påpekar, är det något särskilt med dessa mord på måfå, vilka gärna äger rum i samband med julmarknader och andra festligheter där många människor samlas för att ha roligt tillsammans med familj och vänner. Det måste gå att ställa frågan: Varför inspirerar islam till så mycket fruktansvärt våld?

Den som skriver om islams problem i samtiden måste alltid inleda med en uppsättning retoriska figurer. Till att börja med måste man säga att jihad egentligen bara är inre strid, och att terrorismen absolut inget har att göra med religionen islam. Sedan måste man hänvisa till guldåldern för tusen år sedan och påpeka hur överlägsna de var oss på den tiden. Dessutom bör man alltid understryka att det är en minoritet av muslimerna som faktiskt stöder terrorism. Om man vill ge extra eftertryck till hur oskyldigt islam är ska man dessutom ta upp allt dåligt västvärlden gjort sig skyldig till, från korstågen och framåt – den islamistiska terrorn är kanske bara en rättmätig reaktion? Och förresten är den enes terrorist den andres frihetshjälte. Och så vidare.

Den här retoriken spelas som ett positiv sedan snart 25 år. Om någon ändå vågar peka på att det faktiskt finns uppmaningar till våld i Koranen ger man sig ut på ett riktigt gungfly och kan kallt räkna med att anklagas för ”islamofobi”, även om man är född som muslim. Allt för att den svåra diskussionen till varje pris ska stoppas.

Den nederländske sociologen Ruud Koopmans går igenom just denna problematik grundligt och pedagogiskt i sin bok Halvmånens fall som nyligen kommit ut på svenska. Även om mycket av vad han skriver redan rapporterats på andra håll ger han en bra sammanfattning. Vårt land är dessvärre, trots flera inhemska framstående forskare, fortfarande eftersatt vad gäller kunskapen om dessa saker. Koopmans är därför nödvändig läsning.

Boken väjer inte för det kontroversiella. Koopmans frågar varför det inte finns någon fullt ut fungerande demokrati med muslimsk majoritetsbefolkning. Det väluppfostrade svaret är att det beror på kolonialismen. Men han visar att det är precis tvärtom. I de flesta muslimska staterna varade den västerländska kolonia­lismen under tämligen kort tid och fick inte något bestående inflytande. Faktum är att de länder som var längst koloniserade idag är de mest demokratiska, tvärtemot vad postkolonial teori går ut på. Men, påpekar Koopmans, om man ska anlägga ett postkolonialt perspektiv på utvecklingen är det snarare det osmanska imperiets månghundraåriga dominans som bör tas i beaktande.

År 2023 fanns fler muslimska diktaturer än icke-muslimska, 29 respektive 27, trots att bara en fjärdedel av jordens befolkning är muslimer. Det har inte heller att göra med fattigdom – några av de värsta av de muslimska diktaturerna hör till världens rikaste stater – och det finns många fattiga stater som trots allt lyckas upprätthålla någon form av demokrati. Tyvärr är det dessutom så att några av de rikaste muslimska staterna, som Saudiarabien och Qatar, sedan decennier satsat stora summor på att sprida sin intoleranta version av religionen, vilket påverkat bland annat länder som Bangladesh mycket negativt.

Förbudet mot niqab, heltäckande slöja, som finns i flera länder, inte minst i Afrika, ska ses mot den bakgrunden. Niqab är uteslutande kopplad till den antiliberala, antivästliga, antidemokratiska version av islam som sponsras av bland annat Saudiarabien.

De muslimska staterna tillhör dem med den absolut lägsta läskunnigheten i världen. Historien om hur tryckpressen genom en fatwa förbjöds för arabiska skrivtecken, som användes även till osmansk turkiska, är ofta traderad. Inte förrän i början av 1700-talet tilläts ett boktryckeri i Konstantinopel, men då och ända in på 1900-talet var det reli­­giösa böcker som dominerade. I början av 1900-talet var fortfarande bara 5–10 procent av de osmanska undersåtarna läskunniga. Läskunnigheten hänger nära samman med den politiska och ekonomiska utvecklingen, med lång eftersläpning för länder och provinser som varit sena med att utveckla denna grundläggande folkbildning.

Trots oljemiljarder förekommer i praktiken ingen forskning som är internationellt relevant i dessa länder. Det fåtal universitet som håller någorlunda nivå är ofta grundade av västerlänningar under 1800-talet, även i Turkiet. Föraktet mot västerländsk vetenskap och bildning, liksom kultur överhuvudtaget, är kännetecknande för flera av länderna, som därmed aldrig uppnår ens bråkdelen av sin potential. Naturligtvis finns mycket framstående forskare, konstnärer, författare och andra från muslimska majoritetsländer, men de är nästan uteslutande verksamma i väst och på något västerländskt språk. Tänk om det är så att dessa länder i själva verket sitter på en enorm, outnyttjad begåvningsreserv? Det finns ingen anledning att tro att folk där skulle vara dummare än andra, men så länge religionen trumfar allt annat kommer de att fortsätta att vara nedtryckta och eftersatta.

Det finns många fler negativa siffror, och inte bara om ekonomi, utbildning och sociala frågor, utan även om religion, ironiskt nog. I nästan alla de muslimska staterna är religiösa minoriteter förföljda och förtryckta: kristna, avvikande muslimer som aleviter i Turkiet eller ahmadiya i Pakistan, Bahá’í i Iran. I flera stater är ateism och apostasi helt förbjudet, ibland även belagt med dödsstraff. Inte på något område ligger de muslimska länderna före eller ens i täten av samtidens utveckling. Det gör också att många i ren desperation väljer att lämna dessa stater och ta sig till väst. Och då uppstår den verkligt känsliga frågan: Vad för de med sig av den kultur som präglar deras ursprungsländer? De siffror Koopmans redovisar för muslimska invandrares grad av intolerans, mot andra religioner, mot dem som lämnar islam, mot homosexuella och så vidare talar sitt tydliga språk. De flyr från förtrycket och, inte minst, fattigdomen i sina hemländer, men förstår inte själva varifrån det kommer.

Halvmånens fall är både upprörande och nedslående läsning. När det kommer till utbildning, infrastruktur, personlig frihet och mänskliga rättigheter är det lätt att se vad som borde göras. Men så länge religionen helt dominerar över alla andra krafter är det omöjligt. Islam behöver ingen reformation, som en del brukar påstå, men den muslimska världen behöver en Upplysning – och det är akut. Dess problem är numera även våra västerländska problem, och vår rädsla för att anklagas för islamofobi gör att vi inte bidrar konstruktivt på något sätt, utan tvärtom ökar den mentala blockeringen, både i hemländerna och för dem som numera lever här.

Koopmans brandfackla ger ­precis den information vi ­b­­ehöver för att kunna börja ta itu med sakerna, även om det framförallt är ­muslimerna själva som måste göra det. Kommer de att göra det? De har ännu inte börjat, och det brådskar.