Ännu ett gigantiskt experiment

Det blir inte i år men säkert redan nästa eller senast nästnästa år: Julafton närmar sig och du undrar villrådigt vad du ska köpa till dina barn eller barnbarn, gudbarn eller syskonbarn, något som de orkar leka med, något som kan hålla dem sysselsatta, gärna något som stimulerar deras kognitiva förmågor och främjar deras utveckling. Du googlar eller chatgepetear lite – och vips har algoritmerna fattat galoppen och fullkomligt överöser dig med tips på olika AI-pimpade leksaker.

Tro mig. Redan nu finns det barbiedockor och gosedjur som kan prata med barnen, men vi är bara precis i början. Det är nu vi har möjlighet att förbereda oss för att – för att vad då? För att säga nej. Vi har ett förlorat årtionde bakom oss, nästan två. Vi lät techjättarna och appförsäljarna dra in barnen i en värld av sociala medier.

De blev inte bara utsatta för ett gigantiskt experiment; de fråntogs en normal barndom. Inte alla och inte helt, men tillräckligt många och i förskräckande omfattning.

För närvarande pågår ett desperat kulturellt och politiskt arbete för att lägga avstånd mellan barn och sociala medier, mellan barn och skärmar. Folkhälsomyndigheten kommer, sent, sent omsider med försiktiga råd, politikerna famlar efter lagar och förbud, föräldrar går ihop i nätverk för ”skärmfri barndom” och försäkrar varandra om att deras barn inte kommer att vara ensamma om att inte ha smartmobil i mellanstadiet.

Nästa teknikvåg kommer att vara ännu mycket kraftfullare, ännu mycket svårare att stå emot och ännu mycket mer omvälvande för barnen. Att växa upp med skärmar är illa nog: med tv-spel istället för pussel; digitaliserad undervisning istället för läroböcker, papper, penna och sudd; porr ett par klick bort; utseendefixering på Youtube, trans- och ätstörningsinspiration på Instagram och Tiktok; den överhängande risken att bli groomad på Snapchat; grupptryck och mobbning dygnet runt på Whatsapp och så vidare.

Genom skärmarna och apparna har barnen exponerats för andra människor på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig kring millennieskiftet.

Men risken är att framtidens barn med ­tek­­­ni­kens hjälp tvärtom isoleras från andra människor, och det är, om möjligt, ett ännu värre scenario.

Tänk en large language model-nallebjörn som aldrig tröttnar på att prata med ditt barn, som bokstavligt talat kan svara på samtliga frågor som trängs i ett barns huvud, en nallebjörn som kan lyssna och trösta, som aldrig måste gå och ta hand om disken eller byta blöja på ett skrikigt småsyskon, som aldrig snäser, aldrig behöver sova, som aldrig kräver något i gengäld. Det låter sagolikt, väl? Ja, men inte i ordets positiva bemärkelse, däremot som en förbannelse. Tyvärr kommer den sagan snart nog att bli sann.

Om skärmbarnet inte orkar läsa böcker för att koncentrationsförmågan förstörts av dopaminkickarna, kommer AI-barnet att inte orka ha nära vänner eftersom ingen är som LLM-nallen. Varför ska man prata med en jämnårig, som inte är smartare än en själv, när man redan har den perfekta kompisen på rummet?

Vad händer med ett barn som lär sig viktiga kognitiva förmågor av en icke-mänsklig intelligens? Svaret är att vi inte har den blekaste aning. Vi kan spekulera, vi kan försöka riskminimera, vi kan allt möjligt – utom att veta.

Och, som den världskände sociologen Jonathan Haidt vädjade i en bloggpost nyligen, när vi nu inte vet, kan vi inte då komma överens om att utgå från att tekniken som imiterar mänsklig intelligens är skadlig för barn – tills vi med säkerhet vet att den inte är det?

Kan vi inte börja i ett sådant slags antagande, för en gångs skull?

Kan vi inte agera som om vi tror att tekniken kommer att beröva barnen deras barndom och hindra dem från att utveckla relationer, att den kan förstärka, istället för att motverka, barnens destruktiva mönster? Att den kan bejaka det som inte alls bör bejakas, uppmuntra riskbeteenden, förvridna självbilder och rentav självmordstankar? Chattintelligensen kan ju inte styras och kontrolleras – det har vi väl i alla fall börjat förstå?

Kan vi komma överens om att strunta i framstegsfundamentalisternas hån och förakt den här gången och hålla tekniken som ersätter mänskliga relationer så långt borta från barnen som möjligt? Tack.