Gisslans helvete i tunnlarna

Relationen mellan välmående och lidande är inte symmetrisk. Man mår inte självklart bra av att se någon annan njuta, men man mår dåligt av att se andra lida. Därför är det inte svårt att förstå att Gazabornas fruktansvärda utsatthet under det utdragna kriget mellan Israel och Hamas engagerat.

Visst, det är selektivt – så många andra konflikter förtigs, andra dåd ignoreras, massmord, folkmord, svält i inte minst Afrika ger inget hög­re utslag på empatimätaren. Men bortsett från det – självklart engagerar det lidande som vi görs medvetna om. Enskilda människor har vanligtvis varken tid eller förmåga att sätta sig in i all världens konflikter. Det blir lite schablonmässigt. Att Venezuela är världens största flyktingkatastrof i fredstid (!) kanske inte intresserar så mycket. Det är ju ett socialistiskt experiment, det sker i den goda sakens namn. Israel mot Hamas däremot, det är vad som uppfattas som västerlänningar mot vad som betraktas som icke-vita.

Det är vad som utmålas som en kolonialmakt mot vad som skildras som en hjälplös, och därför ansvarsbefriad, befolkning, subalterner, med rätt att göra uppror.

Givetvis var det svårt smärtsamt för de araber som för några generationer sedan lämnade mark i nuvarande Israel. Att grannländerna vägrade acceptera dem som flyktingar och ta hand om dem låste situationen i en permanent flyktingkris. Syftet för grannstaterna var att utplåna Israel, men med värst resultat för dem som hamnade i ett snart 80-årigt limbo. Det har inte blivit lättare att göra något åt denna situation idag. Bitterheten har verkligen gått på djupet bland de palestinska araberna.

Såpass att de fortfarande stöder Hamas, trots det förödande krig som den islamistiska organisationen triggade igång med pogromen den 7 oktober 2023. Det framgår tydligt i Eli Sharabis skakande vittnesbörd i Hostage, hans skildring av sin tid som gisslan hos palestinierna i Gaza. Jag skriver avsiktligt så, och inte Hamas gisslan, eftersom det redan från början framgår tydligt att även civilbefolkningen deltog i övervåldet.

Den första tiden satt han, som han skildrar det, fången hos en familj – pappa, mamma, barn – som vakade över honom i en barnkammare i sitt hem. Fönstren var täckta med säckväv som det stod UNWRA på. Alldeles i början inspekterades hans hälsa av en blond man som han uppfattade som tysk. Det kommer att ta år att utreda allt detta, inklusive, naturligtvis, de krigsbrott som kan ha begåtts av israeliska soldater. I bästa fall skulle en öppen process kunna leda till försoning, som skett på andra håll i världen.

Men så länge Hamas behåller makten kommer det inte att ske.

Hamas är inte palestinska nationalister utan jihadister. Deras mål är inte någon palestinsk stat utan en global seger för islam. I sin tidigare charta från grundandet 1988 skrev de uttryckligen att alla judar i hela världen är deras fiender. I sin nya charta från 2017 har de mildrat sitt uttryckssätt, och deras fiender kallas sionister, snarare än judar. De går pragmatiskt med på en tvåstatslösning, men kräver i praktiken avskaffandet av Israel som stat. Det är från detta dokument uttrycket ”from the river to the sea” kommer, och det betyder just det: hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet ska bli Palestina. Språkbruket är anpassat till postkoloniala föreställningar, och de bedyrar att de är för tolerans, respekt, samlevnad och demokrati.

Hostage är snabbt skriven, men det tjänar den snarast på. Inget känns överarbetat, utan skildringen är rak, enkel, tydlig och dessutom helt utan hat och bitterhet. Det är nästan det mest gripande med boken, även då Sharabi skildrar de mest fruktansvärda förhållanden. Han och hans medfångar hålls på svältgränsen. De kan få stryk när som helst. De tillåts inte att sköta sin hygien. En del av dem får allvarliga hälsoproblem. Maskar väller upp ur toaletten och invaderar cellen. Varje gång det kommer för Hamas goda nyheter firar fångvaktarna med sötsaker och hånar sina gisslan – snart ska Israel vara krossat, tror de. Och ändå skildrar han fångvaktarna som individer, så gott det går. Någon är extra brutal, en annan faktiskt omtänksam i smyg – men båda skulle självklart skjuta dem i huvudet om de skulle försöka fly. Och apropå fly: när de förflyttas mellan olika platser, från barnkammaren i början till olika tunnlar, måste de vara mycket diskreta så att inte befolkningen ska lyncha dem. Inte minst på slutet, då de ska släppas, är det viktigt att se till så att mobben inte kan nå dem. Hamasterrorister omger dem och leder dem upp på scenen, där de möts av en folkmassa som jublar och hånar, så uppfylld av hat att det för tankarna till scener ur den allra värsta historien: pogromer, häxprocesser, offentliga avrättningar.

Eli Sharabi hölls fången i 491 dagar. Dagar av smärta, lidande och förtvivlan. Men det viktigaste i boken är inte detta. Att stapla elände hade varit lätt. Men boken är snarast en handbok i överlevnad. Hur ska man tänka för att överleva under så vidriga omständigheter under så lång tid? De judiska traditionerna blir viktiga, att upprätthålla kontinuiteten, känslan för tidens gång. Att förhålla sig mot alla odds optimistisk, inte låta sig brytas ned. Tänka på dem som väntar på en där hemma. När han kidnappades lämnade han hustru och två unga döttrar. De ger hans dagar mening, gör att han känner att han måste överleva. Han är själv lite drygt 50 år och känner omsorg om sina yngre medfångar. De som är bara några år och 20 eller 30 har lättare att sjunka ner i förtvivlan. Han tillåter sig inte att göra det, och hans omsorger om medfångarna, varav åtminstone en blir nästan som en son för honom, hjälper honom också att klara trycket.

Palestinierna är illa ute. Naturligtvis är det en katastrof att utsättas för ett krig. Ingen önskar dem lidande, ingen, såvitt jag vet, i Israel firar med sötsaker varje gång en bomb slår ned i ett bostadshus i Gaza. Varför är palestinierna så annorlunda? Hamas tog makten 2007. Ett par generationer är redan uppvuxna med deras dagliga propaganda, deras predikningar, deras kontroll, deras våld mot avvikare, opponenter och naturligtvis även till exempel homosexuella. Kvinnor är, i enlighet med sharia, andra rangens undersåtar och måste bära hijab i alla offentliga sammanhang. De får inte bada i bikini. Men de betraktas som en tillgång, eftersom de kan föda män, det vill säga: soldater.

FN och EU har skänkt miljarder till palestinierna. Bara Gaza har sedan oktober 2023 fått 550 miljoner euro i humanitärt bistånd. Samtidigt beräknas Hamas ha internationella investeringar på hundratals miljoner dollar. Men de investerar praktiskt taget ingenting i palestiniernas välfärd eller Gazas infrastruktur. Däremot beräknas deras tunnelsystem, där Eli Sharabi hölls fängslad, ha kostat 1 miljard dollar. De civila behoven täcks huvudsakligen av internationellt bistånd, som därmed också frigör resurser åt Hamas.

Eli Sharabi skriver att fångvaktarna generellt har väldigt dålig utbildning och otroligt låg kunskap om omvärlden. När de framför sina tankar om läget till honom är det alltid i form av floskler, formler och slagord från Hamas. Dessvärre sådana vändningar som nu blivit en del även av den internationellt gångbara retoriken. Det tragiska är att lidandet inte försvagar Hamas utan tvärtom tycks stärka organisationen. Det är det negativa utfallet av bombningskampanjer som vi i själva verket är högst medvetna om sedan andra världskriget, då de allierade försökte knäcka tyskarna genom att bomba storstäder som Hamburg och Berlin.

Men precis som skedde under den tyska blitzen mot London enade i själva verket bombningarna civilbefolkningen och fick dem att sluta upp bakom sina ledare. Det är väl något liknande det vi ser i Ukraina nu också, där ryssarnas bombningar av civila bara stärker den ukrainska viljan att göra motstånd.

Precis som det nuvarande hatet byggts upp under generationer kommer det att krävas generationer för att lösa knutarna och skapa helt nya förutsättningar för fredlig samexistens, med rättssäkerhet och mänskliga och medborgerliga rättigheter för både israeler och palestinier. Så länge Hamas har makten kommer det inte att ske.