I väntan på två ton kaviar

Och kom inte hem utan prästost fast det ska vara den med högre fetthalt och extrapris, annars får det bli grevé i den där blåa förpackningen, och finns mozzarella till extrapris så köp inte, bara gummi, och den på äkta buffelmjölk är på tok för dyr.

Resten finns uppskriven här på lappen, säger min fru, och det ser ut att bli regn så ta vantarna på, och jag säger då tar jag väl dom i sämskskinn.

Men regn blir det inte och utanför Ica sitter en dam från Balkan bland sina plastsäckar och säger hejhej med det där spetsiga e-ljudet som inte ens infödda stockholmare längre klarar av, vilket piggar upp mig något alldeles ofantligt, så i stället för mina tomburkar får hon ett hejhej tillbaka.

Nu ska vi se, säger jag, tar av mej sämskskinns­vantarna som egentligen är handskar, och läser på lappen: 2 t. kav. Med en sån lapp är jag nöjd. Var sak på sin plats till och med på Ica, tänker jag, och haffar i förbifarten en ung anställd alldeles intill smågodiset med famnen full av purjolök.

Finns kaviar?

Hur mycket?

Två ton, säger jag.

Två ton, svarar grabben. Då blir det att gå ut på lagret! Sagt och gjort, men tillbaka kommer han inte, varför jag vänder mej till en nästan likadan grabb och säger att jag väntar på två ton kaviar från lagret, varken mer eller mindre, ni menar väl två tuber, säger grabb nummer två, låt gå för det, säger jag.

Ska bli, säger han och försvinner ut på lagret varifrån han inte kommer tillbaka. I stället första grabben som säger tyvärr, kaviarn är slut för tillfället. Går det inte lika bra med räkost på tub eller kattmat?

Katt har jag ingen, säger jag. Hur förhåller det sej med räkostens fetthalt?

Kattpastejen är spetsad med konjak, säger grabben. Tål katten sprit?

Inte vad jag vet, säger jag. Men låt gå för två ton kattmat.

Ska bli, säger grabb nummer ett och försvinner ut på lagret varifrån han inte kommer tillbaka. I stället grabb nummer två som säger tyvärr är Kalles kaviar slut. Men hur är det möjligt? säger jag. I morse läste jag i Icabladet om två tuber Kalles kaviar till priset av en.

Jajamän, sånt går fort se, säger grabb nummer två eller om det är ett. Så fort nåt bra hamnar i bladet tar det slut på nolltid. Falukorv till exempel. Men slå till på nåt annat, vetja. Idag e extrapris på både våffler å våtservetter, vilket får mig att komma ihåg prästosten, så jag säger låt gå för det, en meter falukorv kan inte bli fel.

Ska bli, säger grabben och försvinner ut på lagret från vilket den andre nu dyker upp och säger jag fråga tjejen på lagret, hon med katt alltså, å hennes klarar konjaken om det inte blir mer än en burk om dan. Då tar vi två ton, säger jag, och så kommer den första eller om det är den andra grabben tillbaka från lagret och säger tyvärr säljs det inte i kilometer, han har hört sej för och menar väl falukorven, så jag säger låt gå för det. Men hur blir det nu med prästosten?

Vilken präst?

Den som står här på min lista, säger jag.

Har ni en lista? säger grabben. Ojdå.

Det kan du lita på, säger jag, inte så lite stolt över att vara så väl förberedd, fast egentligen min fru.

Han har en lista, säger den ena grabben till den andra som kommit tillbaka från lagret fast utan två ton kattmat. På listan e allt oppskrevet åt han.

Visst, säger den andra grabben. Folk måste ju veta vad dom ska köpa.

Så är det, säger jag.

Han köper kattmat fast han inte har nån. Nån katt alltså.

Det är grabb två igen.

Han har nog plånboken insydd i kalsingarna, säger ettan till tvåan. Det har dom ofta. Jag har själv sett’et.

Får jag be om en prästost också, säger jag. Två ton. En med högsta möjliga fetthalt.

Utanför butiken säger jag hejhej till damen från Balkan där hon sitter på trottoaren, och först nästan hemma saknar jag mina sämskskinnshandskar som väl blivit kvar i vagnen inne på Ica, säkert redan omhändertagna, att mot beskrivning genast återfås av en stamkund som jag.