Därför har vi köttbrist i Sverige

Sverige har drabbats av en allvarlig brist på svenskt nötkött. I månader har kyldiskar gapat tomma i butik. Skälet? Det finns inte längre tillräckligt med djur.

Vad beror då det stora raset i antal djur på?

Det är svårt att peka ut en sak, enligt Mikaela Johnsson. Hon är vice ordförande i Lantbrukarnas riksförbund och driver en gård utanför Ljungby. Men hon ser flera problem. Betungande regelverk, lönsamhetsproblematik över tid, kampanjer mot att äta rött kött och att lantbruket har framställts som ett särintresse har bidragit till att urholka framtidstron i näringen. Och det har lett till för låga investeringar under lång tid. Ett allt hårdare tryck från vilt, i synnerhet vildsvin, försvårar dessutom lantbruk i många bygder.

Mjölk och nötkött hänger också ihop, säger hon. När mjölkproduktionen minskar påverkar det köttproduktionen – och det här sambandet är viktigt.

I grunden är det biologi. Ska korna ge mjölk behöver de få kalvar. Vissa av dessa kalvar växer upp och blir mjölkkor, alla andra skickas ut på bete och slaktas i regel efter två år. Det innebär att utbudet av nötkött inte enbart styrs av konsumenternas efterfrågan på kött. Hur många mjölkkor det finns spelar roll.

Här har vi också början på svaret till varför vi har nötköttsbrist. Sedan millennieskiftet har antalet mjölkkor i landet minskat kraftigt, enligt Jordbruksverkets statistik. År 2000 fanns det i Sverige 430 000 mjölkkor utspridda på 12 700 gårdar. För ett par månader sedan räknade Jordbruksverket till 290 000 mjölkkor på 2 500 mjölkföretag.

Många bönder som har avvecklat den arbetsintensiva mjölkproduktionen har dock valt att fortsätta med köttdjur, ofta vid sidan av ett annat arbete. Drivkrafterna kan variera. Men många lär drivas av att de vill ha kvar djur som håller gårdens naturbetesmarker öppna, och därmed kan uppfylla redan ingångna åtaganden för att få EU-stöd. Under 2015, då den så kallade mjölkkrisen rasade, valde 40 procent av lantbrukarna som slutade med mjölk att gå över till dikor för köttproduktion. År 2000 fanns det knappt 170 000 kor för uppfödning av kalvar i köttproduktion. Motsvarande antal kor 2023 var 210 000.

De senaste åren noteras dock ett ras även i köttproduktionen. Sedan 2023 har antalet dikor minskat med 15 000 och över 600 köttgårdar har försvunnit. Visserligen kan en del av nedgången i antal köttdjur grundas på tillfälliga faktorer – som att högre kostnader och ett oroligt omvärldsläge har fått en del stora producenter att ta det säkra för det osäkra och skicka fler djur till slakt. Då det finns gårdar som inte föder upp egna kalvar, utan köper in dem från andra, kan även brist på likviditet spela in. När räntorna drar iväg blir det en ond cirkel, som förstärks av kraftigt ökade priser på kalvar under senare tid.

Men även om det finns gårdar som under de kommande åren kan öka antalet nötdjur och i bästa fall avhjälpa köttbristen kvarstår grundproblemet – svenskt lantbruk avvecklas snarare än utvecklas. Och det här i ett läge när vi säger att vi måste stärka livsmedelsberedskapen.

Sedan millennieskiftet har Sveriges befolkning ökat med drygt 1,7 miljoner invånare. Under den tiden har konsumenterna blivit rikare och mer positivt inställda till svenska livsmedel. Om billig mat var 2000- och 10-talens melodi så har 2020-talet inneburit ett uppsving för svenskproducerat, efter pandemin och kriget i Ukraina. Trots det backar svensk livsmedelsproduktion.

Ska vi förstå hur den här situationen har uppstått måste vi gå till lantbrukarnas vardag. Säkerligen finns det fall där nedläggningsbeslutet egentligen togs för tio år sedan. Det handlar då främst om lantbrukarna som gick från mjölkkor till dikor, som ett sätt att trappa ner. Men det stora flertalet som avvecklar lär ha tröttnat efter att krasst ha vägt fördelarna mot nackdelarna – och plus mot minus i bokföringen.

De allra flesta bönder verkar eniga om att till fördelarna räknas ett fritt jobb nära djur och natur. Till nackdelarna räknas byråkrati, oro för aktivister och dålig lönsamhet. De senaste årtiondena har mycket gått åt fel håll.

Trots att alla regeringar de senaste 20 åren har lovat färre och enklare regler sväller byråkratin. Från 1996 till 2021 gick antalet lagkrav inom lantbruket från 278 till 654, enligt forskare vid SLU. Samtidigt har företagen som köper kött, mjölk och spannmål infört omfattande krav på inrapporteringar och egna kontroller.

Även rädslan för militanta djurrättsaktivister lär ha ökat. En stor granskning av Göteborgs-Posten för sex år sedan visade hur aktivistgrupper organiserat och systematiskt attackerade lantbrukare med djur. Det handlade om anlagda bränder, mordhot och trakasserier mot lantbrukarnas barn.

Till det här ska läggas ansträngd lönsamhet. Många lantbruk klarar inte längre av att finansiera investeringar i jordbruket utan att hugga i skogen. Särskilt tufft har läget varit inom mjölkproduktionen, till följd av årtionden av lågt mjölkpris som har sammanfallit med att staten har tryckt på för att det ska byggas nya stallar.

De senaste åren sticker dock ut. Matpriserna har stigit, men det har också kostnaderna. Priserna på viktiga insatsvaror som bränsle och gödning har svängt mycket efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina. Det har gjort att en del lantbruk har tjänat mycket pengar, andra har förlorat mycket.

Om den framtida lönsamheten finns många frågetecken. Vad ett frihandelsavtal mellan Sydamerika och EU i längden kan innebära är ett sådant. Ett annat är att kostsamma krav på klimatomställning kan komma från EU samtidigt som pengarna från den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken minskar.

Det finns också sådant som är svårare att ta på – som känslan av att lantbrukets produkter inte är uppskattade, efter alla kampanjer mot kött och mjölk. Oron för klimatförändringar och extremväder kan även finnas där. 

Många har fortfarande i minnet den svåra torkan 2018, som blev ett hårt slag mot djurgårdarna. En del lantbruk drabbades även hårt av torka 2022. Växande stammar av hjort och vildsvin är en annan sak som på en del håll kan göra det närmast omöjligt att odla spannmål eller vall till djuren.

Att många lantbruksföretag avvecklas och att vi har brist på nötkött är därmed inte så konstigt. Köttbristen slår dock mot mer än konsumenterna. Kanske allvarligast är det hot som djurbristen innebär mot naturbetesmarkerna. Dessa gamla åkrar och ängar, som kor och ­deras kalvar håller öppna genom sitt bete, är unika. Det är marker som människans nötdjur har betat i hundratals år, ibland tusentals. Resultatet är ett kulturarv som myllrar av liv. De svenska natur­betesmarkerna är bland de mest artrika miljöerna i världen, enligt WWF. De har en unik mångfald av lavar, svampar, örter, insekter, fåglar och fladdermöss.

Utan betesdjur försvinner allt. Snabbt kommer tjockt gräs och buskar, som kväver de sköra växterna. Sedan försvinner insekterna, som fåglarna tar. Med tiden kommer träden. Först björk och andra lövträd. Slutligen tar granen över. Det är gången i den svenska naturen – när betesdjuren försvinner börjar en omvandling av det kulturlandskap som vi känner från alltifrån psalmer till Astrid Lindgrens klassiker.

På många håll är det öppna landskapet redan borta. Inte ens en tredjedel av alla marker som betades för hundra år sedan finns kvar idag. Drygt 450 000 hektar betesmark och slåtteräng återstår i landet, enligt Jordbruksverket.

Det förändrade landskapet är en återspegling av att lantbruket har förändrats; att det i slutet av 1940-talet fanns 300 000 gårdar med kor i Sverige och att det nu inte ens finns 2 500 mjölkgårdar. Ju mer koncentrerad produktionen blir till ett fåtal gårdar, desto mindre arealer lär också betas, eftersom det inte är lönsamt att transportera djur långt bort från stallarna. 

Och om EU-stöden för bete minskar kan vi räkna med att djuren försvinner från än fler värdefulla marker.

Köttbristen handlar därmed om så mycket mer än om det blir svensk kalv till middag eller köttbullar till lunch. Ytterst är ett tusenårigt kulturlandskap hotat.