Hugo Valentin – en röst för upplysning och motstånd

”Valentin, Hugo. Jude.” Så lyder de första raderna på registerkortet i personakten om Hugo Valentin i Säpos arkiv. I samma akt står också: ”V. är av judisk börd. Antinazist.” I en rapport från Stockholmspolisens sjätte rotel finns en något utförligare beskrivning: ”Han intager en ledande ställning i hjälpverksamheten för judiska flyktingar och är klart engelskvänligt inställd”.

Enligt akten stod Valentin under övervakning av två skäl. Det första var att han skulle ha givit främmande makt uppgifter om export av Volvo Penta-motorer till Tyskland – vilket dock aldrig kunde bekräftas. Sannolikt användes detta som ett svepskäl för att avlyssna Valentins telefon. Det andra skälet var hans inblandning i ”i Uppsala med omnejd boende judiska flyktingars angelägenheter”. Avlyssningen ansågs viktig för kontrollen av judiska flyktingar.

Redan våren 1933 bildade Mosaiska (judiska) församlingen i Stockholm en kommitté för att bistå judar från Tyskland. Valentin, en av Sveriges ledande sionister, var djupt engagerad i hjälpverksamheten. Arbetet leddes till stor del av hans barndomsvän och släkting Gunnar Josephson och överrabbinen Marcus Ehrenpreis. 1935 drev Valentin igenom att även östeuropeiska judar skulle få del av hjälpen – eftersom nöden där enligt honom var lika stor som i Tyskland. Redan före Hitlers maktövertagande hade han varit med och bildat en särskild nödhjälpskommitté för fattiga judar i Östeuropa.

Mycket tack vare Valentin gick en stor del av de insamlade medlen till att hjälpa judiska barn och ungdomar att fly Nazityskland och bygga en ny tillvaro i Palestina. Samtidigt samarbetade han med grupper som Mia Leche Löfgrens Insamling för landsflyktiga intellektuella, och senare med Amelie Posses Tisdagsklubben och den frisinnade studentföreningen Verdandi. Genom att teckna garantiförbindelser – så kallade Patenschaften – bekostade Valentin och hans vänner ett barns resa och uppehälle under de första två åren på en kibbutz i det brittiska Palestinamandatet. Då beloppet, 1 400 kronor, var en ansenlig summa på den tiden organiserade Valentin konsortier där släktingar, vänner och kolleger gick samman för att hjälpa ett barn. Ibland var barnet känt till namnet. Det kunde vara ett barn till en affärsbekant eller en avlägsen släkting – men oftast förmedlades barnen via en judisk organisation i Berlin. Enligt Valentin räddades 45 barn genom svenska Patenschaften.

Kort efter novemberpogromerna 1938 – då omkring 1 400 synagogor brändes ned, tusentals judisk­ägda butiker förstördes, hundratals judar slogs ihjäl och omkring 30 000 judiska män sattes i koncentrationsläger – lyckades Josephson och Ehrenpreis övertala svenska myndigheter att ge 500 judiska barn tillfälliga uppehållstillstånd. Villkoret var att barnen efter vistelsen i Sverige skulle resa vidare, i hopp om att deras vistelse i Sverige skulle underlätta föräldrarnas flykt till ett tredje land, där familjen kunde återförenas.

Samtidigt utverkade församlingen en kvot på 140 vuxna som skulle få tillfälliga uppehållstillstånd på villkor att de antingen hade nog med pengar för att ”inte falla allmänheten till last” eller hade någon i Sverige som garanterade detta. Dessutom skulle de kunna uppvisa goda möjligheter att ta sig vidare till ett tredje land. De svenska myndigheterna ville slippa ”oönskade bosättningsfall”.

Många av barnen blev fosterbarn i svenska judiska familjer. Men dessa räckte inte till. Därför placerades vissa barn i icke-judiska familjer, andra på särskilda barnhem. Hugo och Fanny Valentin tog i februari 1939 emot den nioårige Hans Baruch från Berlin. Paret, särskilt Fanny, var också – jämte överbibliotekarien vid Uppsala universitet Harald Heyman – drivande krafter bakom det judiska pojkhemmet Tullgarn i Uppsala.

Kretsen kring Valentin var dessutom engagerad i att hjälpa judiska ungdomar att komma till Sverige som chaluzim (pionjärer), i ett program som gjorde det möjligt att erhålla certifikat för invandring till Palestina för den som genomgått två års jordbrukspraktik.

Sedan studenttiden i Uppsala hade Valentin kontakter inom flyktingmyndigheterna. Till­sammans med Emil Glück, militärveterinär i Helsingborg, och Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktade Valentin sin studentkamrat Kurt Bergström – ansvarig för flyktingärenden vid Socialstyrelsen – om arbetstillstånd för tio ungdomar från Tyskland. Denna kvot utökades snart till 300, kort efter novemberpogromerna. Valentin var också engagerad i etablerandet av en kibbutz i Hälsinggården i Falun. Att ungdomarna kanske inte hade så stor nytta av vad de lärde sig på svenska jordbruk var mindre viktigt för honom. I ett brev till Josephson skrev han: ”Om utbildningen här är praktisk eller ej betyder ju intet inför det faktum, att jordbruksutbildning krävs för certifikat (om man ej äga förmögenhet), så att detta är enda sättet att frälsa ynglingar ur det tyska helvetet.”

Efter avslutad praktik kunde ungdomarna resa vidare till Palestina – tills Storbritannien i maj 1939 utfärdade en så kallad vitbok, som i ett försök att stävja det arabiska upproret stängde dörren för flyktinginvandring till Palestina. Genom invandringsstoppet och världskrigets utbrott, med allt striktare regler i världen, slutade kvoterna nästan helt att fungera. Ytterligare något tusental judiska flyktingar lyckades ändå ta sig till Sverige före det tyska emigrationsförbudet för judar hösten 1941, vilket markerade övergången från fördrivning till deportation och utrotning.

Valentin, som sedan 1930-talets början studerat antisemitismen, följde utvecklingen noggrant och redogjorde för den i tidskriften Judisk Krönika. Den 13 oktober 1942 publicerades hans artikel ”Utrotningskriget mot judarna” i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den skildrade judarnas fångenskap, svält, slaveri, fördrivning och massdöd och fick stort genomslag. När de allierade regeringarna i december 1942 kungjorde sin protest mot utrotningen skrev han artikeln ”Världshistoriens största judepogrom”, som också blev till ett föredrag inför det antifascistiska förbundet Kämpande demokrati. Föredraget övervakades och rapporterades av Säkerhetstjänsten.

Valentin berättade om utrotningen, land för land. Hans stil var omskakande i sin saklighet, som i artikeln ”Polska judenhetens utrotning”: ”På vintern förra året kom en täckt polisbil till Czerniakowsjön utanför Warszawa. Några judiska barn i åldern 8–15 släpades ur bilen och stoppades i tur och ordning i en vak. De små försvarade sig inte, skreko inte – de voro fullständigt apatiska. Däremot fingo några av åskådarna nervösa sammanbrott.”   

Den växande kunskapen i Sverige om judarnas öde – en kunskap Valentin mer än någon annan bidrog till – kopplades snart till de norska judarnas tragedi. Den bidrog till att opinionen svängde och regeringen intog en mer aktiv hållning. De omkring 1 100 norska judar som hade tagit sig till Sverige fick stanna. En av dessa, den unge flygaren Harry Meyer, besökte paret Valentin i Uppsala. Han tänkte försöka ta sig till Kanada för att ansluta sig till de allierade styrkorna ombord på ett av de norska fartyg som låg i kvarstad i Göteborgs hamn och nu skulle försöka ta sig igenom den tyska Skagerrakspärren. 

I ett brev till Emil Glück berättar Valentin om mötet: ”I går besökte mig advokat Harry Meyer från Oslo. Han var på väg till Toronto. De är avundsvärda som får slåss mot den djävul, som nu hotar oss alla. (Meyer är utbildad flygare.) Jag känner mig beklämd och mindrevärdig över vår passiva roll i Sverige. Men på ett eller annat sätt få vi väl tillfälle till större aktivitet, då kriget – någon gång under 1940-talet – tar slut och återuppbyggandet åter börjar.”

Men Valentin hade ingen anledning att avundas Meyer. Dennes fartyg bordades av tyskarna den 1 april 1943, och Meyer hamnade i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han befriades våren 1945 och fördes till Sverige med Vita bussarna.

Valentins arbete för flyktingarna och hans upplysningsarbete om utrotningen fortsatte under hela kriget. Efteråt, när Sverige tagit emot överlevande under våren och sommaren 1945, riskerade många att skickas tillbaka till länderna bakom järnridån. Det var på uppmaning av Valentin och vännen Norbert Masur som Gunnar Josephson och Marcus Ehrenpreis övertalade regeringen att låta dem stanna.

Arbetet tog hårt på både krafterna och nerverna. Det är lätt att glömma att Valentin, samtidigt med insatserna för flyktingarna, folkbildningen om antisemitismen och upplysningen om folkmordet, arbetade som lektor och fortsatte forska, publicera artiklar och skriva böcker.

Hugo Valentin dog den 7 maj 1963 – bokstavligen på sin post – på väg in i en studio på Sveriges Radio för att debattera antisemitismen.