Gösta Oswald – brådmogen bortom rimlighetens gränser

I prosadikten ”Gösta Oswald f. 1926 d. aug. 1950”, i samlingen Tema med variationer (1954), beskriver den finlandssvenska Mirjam Tuominen koncist sin rikssvenska författarkollega så här: ”Skrev så mycket, så snabbt, så tungt, komplicerat, använde sig av citat, många nyckelnamn, emedan den svävande, simmande understundom allenast gående längtade efter att hinna fram, innan den enkla okomplicerade svävande simmande skulle drunkna”.

Det är nu 100 år sedan Oswald föddes. Trots att hans stund på jorden blev kort hann han skriva fyra böcker, varav två publicerades postumt. Författarskapet tillhör svenska språkets mest svårgenomträngliga; det är, som Tuominen skriver, proppfullt av citat, intertextualitet och tungt idéinnehåll. Men få författare har nog gjort sådana anspråk på vad litteraturen kan vara.

Gösta Oswald räknas till den svenska fyrtiotalismen, en strömning av författare som skrev i skuggan av andra världskriget och vars verk präglas av svårmod, ångest, skuld och pessimism. Mest framträdande av dessa var Stig Dagerman, Erik Lindegren och Lars Ahlin, liksom Oswalds vän och mentor Karl Vennberg, som i en dikt dedicerad till Oswalds minne i Gatukorsning (1952) skrev: ”Legenden må bevittna och berätta / Men vi som kände dig till stoft och blod / dröjer kvar vid hav som kopparrött / har slutit sig om jordiskt liv”. Av fyrtiotalisterna var Oswald yngst, till och med yngre än deras wunderkind Stig Dagerman.

Läser man Birgitta Holms monografi Gösta Oswald (1969) möter man en brådmogenhet bortom rimlighetens gränser. Oswald börjar skriva från den stund han lär sig läsa. Som 14-åring tar han pianolektioner och har inom ett halvår komponerat 18 opus. Han läser jämt och ständigt, i synnerhet när han påbörjar sina gymnasiestudier vid Södra latin och möter likasinnade som Vilgot Sjöman och Lars Forssell. Där förkovrar sig den unge Oswald i Edith Södergran, Vilhelm Ekelund, Nietzsche, T.S. Eliot, Gunnar Björling och – av yttersta vikt för Oswald – Arthur Schopenhauers filosofi.

I början av gymnasietiden sker även något avgörande för såväl privatpersonen som författaren Gösta Oswald. Våren 1942 upplever Oswald den första kärleken med Monica, en relation som inte blir långlivad. Den 17 november 1942 omkommer Monica i en drunknings­olycka, en händelse som var avgörande för att driva 16-åringen i armarna på Schopenhauer.

I september 1945 fick Bonniers ett diktmanus från en okänd 19-åring. Det lästes av förlagets lektör Karl Vennberg. Redan den 12 oktober beslöt sig förlaget för att ge ut den andaktsfulle visslaren (1946), titeln tidstypiskt nog skriven med gemen begynnelsebokstav. I denna debut får Oswalds tonårsbesattheter mer utrymme än i det senare författarskapet. I synnerhet Schopenhauer spelar en viktig roll. Han menade – något förenklat – att världens innersta väsen var viljan, och att när viljan uppfylls är lyckan efemär. Vad som väntar oss är idel lidande. Schopenhauer framträder tydligt i bokens fjärde del ”libera te homo de vita” (befria dig, människa, från livet). Dikten ”Monolog” innefattar verser – återspeglande pessimistens filosofi – såsom: ”reducerad till noll rasar illusionen av din / personlighet i sin egen spegelbild snärjd / från allt ska du befria dej / från allt nattens minne och dagens fruktan”.

Efter den väl mottagna debuten följde på bokfronten en treårig tystnad från Oswald. Under tiden påbörjades en Hölderlinöversättning och Oswald publicerade sig i pressen. Han deltog i den berömda ”obegriplighetsdebatten”. Den inleddes med den traditionellt sinnade Sten Selanders kritiska inlägg i SvD om Erik Lindegrens modernistiska diktsamling mannen utan väg (1942). Lindegren anklagades, liksom andra fyrtiotalister, för att vara obegriplig. Selander och andra traditionellt sinnade var, enligt Oswald, ”klåpare” som satt bakom ”bokdammiga fönsterrutor” i det ”akademiska spinnhuset”.

Vid sidan av översättandet, recenserandet och debatterandet hade Oswald även inlett arbetet med Christinalegender (1963), en roman om 1200-talshelgonet Christina av Stommeln. Det är säkerligen det svåraste av Oswalds verk och publicerades först efter Oswalds död. Tar man hjälp av Birgitta Holms förord, liksom hennes monografi Gösta Oswald, är det en förvisso givande men även huvudvärksvållande läsning.

Det var när Oswald övergav idén att publicera Christinalegender som han påbörjade vad som skulle bli hans främsta bok och det sista verket som gavs ut under hans livstid. När Oswald inledde skrivandet av En privatmans vedermödor (1949) hade han inte övergivit Schopenhauer men var inte längre störtförälskad i tysken. Han hade kommit i kontakt med Søren Kierkegaard, en filosof som förvisso inte predikar frid och fröjd, men som ändå tillskriver individen ett högt värde.

En privatmans vedermödor inleds med att Herr O vaknar i ett ensligt rum i Gamla stan i Stockholm. Natten dessförinnan har han mördat sin hustru och hennes älskare. Efter att han under en dag vandrat runt i lägenheten stormas bostaden av en ilsken mobb och i slutet ligger O död i rännstenen.

I Oswalds skildring av huvudpersonens självförvållade undergång finns det många litteraturhistoriska associationer. Mirjam Tuominens beskrivning av att han använder sig av citat framstår som en underdrift. Författaren till En privatmans vedermödor är inte – i alla fall enligt förstaupplagan – Oswald. Oswald tar i stället rollen av utgivare, medan Peter Sergius står som författare, en tydlig blinkning till Kierkegaards galleri av pseudonymer. Romanens huvudperson, den ömklige Herr O, alluderar på K. i Franz Kafkas Processen. Medan O fördriver dagen i rummet dyker Joyce, Swedenborg, Hölderlin, Goethe och Georg Brandes upp i såväl tydlig som svårdechiffrerad skepnad.

Kierkegaards roll är dock den kanske viktigaste. I Begreppet ångest (1844) menar han att ångesten är en svindelkänsla inför den frihet människan besitter, ett viktigt tema i En privatmans vedermödor. Ännu viktigare är Kierkegaards ominöst klingande idé om ”det demoniska” ur samma bok, vilket består i att inte låtsas om friheten. Undviker man den kommer den dock förr eller senare igen tiofalt, något Herr O får erfara. Han flyr in i litteraturen och konsten för att inte konfronteras med brottet han har begått; han funderar över Hölderlin i stället för det bestialiska dubbelmordet. Ångesten gör sig påmind genom romanen i minnen av Hannelore, deras första möte och hans underdånighet som äkta make. För Herr O tar ångesten slutligen formen av den vredgade mobb som blir hans död, en död som ingen vitterhet i världen kan rädda honom från.

Gösta Oswalds storhet ligger i dessa höga anspråk på litteraturen, och i En privatmans vedermödor är han närmast att förverkliga dem. I en roman på under 200 sidor ämnade Oswald skapa en syntes av den västerländska litteraturen i formen av Kierkegaards idé om det demoniska. Det är en plan som kanske bara en 22-åring är naiv nog att tro är uppnåbar.

En privatmans vedermödor utkom 1949 och skulle bli det sista Oswald gav ut under sin levnad. Samma år som romanen gick i tryck träffade han och gifte sig med Jörel Sahlgren och flyttade från Stockholm till Uppsala. Han började även arbeta med Rondo (1951) – en roman inspirerad av Hieronymus Boschs triptyk Hövagnen – som utkom postumt
i ofullbordat skick.

Sedan Monicas bortgång hade drunkningar återkommit i Oswalds författarskap, från direkta bilder i debuten till hur Herr O drunknar under mobben i En privatmans vedermödor. Det gör Oswalds död extra kuslig. Under en Gotlandsvisit med hustrun beslöt han sig för att ta en simtur och drogs ned i undervattensströmmarna. Han avled endast 24 år gammal.