Varken pang eller bygge

Sverige rustar upp försvaret, men trots att det är en politisk prioritet tar det 10–15 år att bygga nya regementen. På 1900-talet byggdes soldaternas kaserner på tre år; nu tar det mer än ett årtionde. Hur kan det komma sig?

Vi svenskar intalar oss gärna att vi lever i en modern tid, arbetar snabbare och mer rationellt än förr. Men när det gäller försvarets byggen är det tvärtom – det visar erfarenheterna från Gotland, Falun och Kristinehamn.

När allmän värnplikt för män Sverige infördes 1901 byggde staten raskt regementen med kaserner för de värnpliktiga att bo i. Gotlands regemente P 18 uppfördes på fyra år, färdigt 1905. Exakt 100 år senare lades det ned när Gotland avmilitariserades. Regementets mark och byggnader inne i Visby såldes därpå ut för 40 miljoner kronor.

Efter Rysslands annektering av Krim gjorde riksdagen 2015 helt om. Regementet återstartades i provisorier på Tofta skjutfält. Det har byggts ut i etapper och ska bli färdigt i år. Byggkostnad: 2,4 miljarder kronor.

I Falun beslutade riksdagen 1905 att inrätta ett regemente. Redan 1908 överlämnades kasernerna till Dalregementet I 13, som verkade där tills det lades ned år 2000.

År 2020 blev det riksdagsbeslut om upprustning. Dalregementet var ett av tre arméregementen som återinrättades för att ”nå full kapacitet under perioden 2026–2030”. I dag huserar soldaterna i Falun i några av de äldre kasernerna och ett tidigare sanatorium. Efter många turer kan ett nytt regemente inte vara färdigbyggt förrän tidigast ”2035 och därefter”, enligt Försvarsmakten.

Det är samma visa i Kristinehamn, där staten mitt under andra världskriget 1942 beslutade an­lägga Bergslagens artilleriregemente A 9. Det invigdes av kronprinsen 1945 och verkade där tills det lades ned år 2000. Tjugo år senare beslutade riksdagen att börja om i Kristinehamn. Ett nytt A 9 ska byggas – men det blir inte helt klart förrän 2033.

Det tog alltså 3–4 år att uppföra regementen på 1900-talet, men på 2000-talet kräver det 10–15 år. Varför?

Försvarets byggherre var Fortifikations­för­valt­­­ningen, som ingick i Försvarsmakten. Efter kalla krigets slut ombildades det till Fortifikationsverket, som flyttades till Finans­departementet och skulle sälja av försvarets fastigheter och driva dem som blev kvar. Verket har inget anslag utan ska ge avkastning, vinst, till staten genom att ta ut avgifter, hyror, från försvarets myndigheter.

1900-talets byggen genomfördes snabbt utifrån färdiga typritningar för regementena. Under nedrustningsåren 1992–2015 tappade Fortifikationverket personal med unik kunskap att bygga enligt militära krav. När Gotland skulle återmilitariseras hade de första förslagen till nya regementsbyggnader stora glasfasader.

Först nu har man börjat bygga kaserner efter standardiserade typbyggnader. En modern bromskloss är dessutom miljöprövningarna, som saknar snabbspår för Sveriges allvarliga säkerhetspolitiska läge.

Att Fortifikationsverket ligger under Finans­departementet försvårar dessutom samord­ning­­en. Verket blev totalt överraskat när regeringen i höstas förklarade att det från nästa år ska finnas ett fungerande Natokommando i Enköping för 70–160 officerare.

Ett mer svårfångat problem är att Försvars­maktens ledning har varit, och är, motståndare till nya arméregementen eftersom de kostar och man anser att dagens förband räcker för att utbilda värnpliktiga. Resultatet blev att ett samlat grepp för att förenkla och skynda på nybyggena har saknats, vilket både försenar och fördyrar.

När politikerna år 2020 ville att skyttebataljoner skulle utbildas i Falun och Sollefteå-Östersund nedgraderade Försvarsmakten dem till lokalförsvarsbataljoner därför att de kräver mindre utbildning, har äldre vapen och enklare fordon. Men numera har Nato underkänt att den svenska arméns anfallsförband, brigaderna, endast har tre bataljoner (en bataljon är mellan 500 och 1 000 soldater). Det innebär att utbildningskraven i Falun och Sollefteå (där ett nytt regementsbygge ska bli klart 2034) har skärpts. Där utbildas nu den fjärde bataljonen till de två svenska brigader som Nato vid krig planerar att sätta in som spjutspetsar i norra Finland.

De närmaste åren ska antalet värn­pliktiga dessutom öka, vilket gör att förseningen av ­ny­byggena till in på 2030-talet blir än mer allvarlig.