Japans prydliga kris

En grupp japaner står under det enda träd i Shibaparken vars körsbärsblommor hunnit slå ut. Deras huvuden och uppsträckta mobiltelefoner är dolda bland grenarna, i jakten på närbilder med Tokyos klarblå himmel som bakgrund. Runt det ensamma trädet är fjolårets gräs fortfarande gult och all övrig växtlighet i parken vintergrå. Min dotter och jag fryser i snålblåsten medan vi tar kort på japanerna som tar kort.

De gör rätt i att zooma in på det vackra i tillvaron. Särskilt om de skulle vända blicken mot landets ekonomi. I decennier har tillväxten varit låg, produktivitetsutvecklingen seg, deflationen en våt filt och yenen allt svagare. Ingen akut kris förvisso, men så konstant bakhalt att Japan sedan länge tappat kontakten med OECD:s ledarklunga.

Industriundret på 1980-talet ligger långt tillbaka, men bilden av överlägsna Toyotafabriker och glänsande skyskrapor får ändå dagens Japan att se äldre och tröttare ut i jämförelse. Att allt är rent och välordnat döljer inte åldrade byggnader, en gammal bilpark och att tjänstesektorn är ineffektivt överbefolkad. Trots en bred digitalisering viftar trafikpoliser i flera vägkorsningar, och på flygplatsen lägger en man varje väska rätt när den faller ut på bagagebandet så att handtagen pekar åt samma håll.

Det är belevat och omtänksamt. Men det framstår som bedagat när motsvarande händer i Kina är sysselsatta med att bygga elbilar. Från Vietnam väller också elbilar ut, från nya biltillverkaren Vinfast. I mars blev effekten uppenbar när Honda för första gången sedan noteringen 1957 annonserade en förlust – och drog med sig hela branschen nedåt på börsen.

Denna negativa utveckling skulle det bli ändring på i år var det tänkt. Så sent som i februari slog börsindexet Nikkei rekord, i jubel över liberala premiärministern Sanae Takaichis planer på expansiv finanspolitik och över att en fortsatt svag yen stöder exporten. Zombieföretag, svaga banker och ineffektiva affärsnätverk skulle städas ut.

Men våren och högkonjunkturen kom som alla vet av sig. Kriget i Mellanöstern dubblade nära nog oljepriset och för ett land som importerar 90 procent av sin olja därifrån är det ett mer smärtsamt slag än vi i Europa har tid och ork att föreställa oss i våra egna oljekramper. För Japan betyder härjningarna i Hormuzsundet inte bara dyrare energi utan akut brist på råvara till plast, som är en central insatsvara i Japans bil- och tekniksektorer.

Följaktligen rasade Nikkeis index och yenen föll till sin lägsta nivå mot dollarn på 35 år. Inget att fira för företagarna, eftersom valutan får större effekt på importpriserna än på exportvolymen.

Kort sagt, Japan befinner sig i en tuff situation på både kort och lång sikt. Men det är också en tuff, motsägelsefull nation.

En tidig morgon på ön Okinawa såg jag byggarbetare stå i rader. På kommando masserade de axlarna på kollegan i raden framför, innan de vände sig om och bugade mot varandra. Det hade en elegans och disciplin som är svår att föreställa sig i Sverige.

Däremot besöker vi varuhus så kitschiga att man tror sig ha hamnat på tivoli. Vi dricker turkost te under blinkande neonskyltar och går vilse i en enorm spelhall. ”Överstimulerande”, sammanfattar min dotter med brittisk underdrift.

När vi hittat ut igen ler hon åt en mamma och pappa som oroligt springer bakom sitt tultande barn. Den lilla elefanten i rummet. För bakom de japanska paradoxer som ekonomer gärna pekar på – låg tillväxt men låg arbetslöshet, digitalisering och samtidigt ineffektivitet, sjunkande absolut bnp men stigande per capita – döljer sig ett födelsetal på 1,14 barn per kvinna. Befolkningen har krympt i över ett decennium, och sedan 1980 har medianåldern ökat från 32 till 49 år.

Jämfört med detta är oljepriser, räntor och produktivitet lätta plättar. För hur vänder man en befolkningskris? Nyligen intervjuade jag demo­grafiexperter om orsakerna. De erkände rakt upp och ned att de inte vet. Skillnader i föräldraförsäkringar och bostadspriser räcker inte, det har man provat.

På papperet är situationen med andra ord prekär för cherry blossom country. Ändå känns det inte alls så när man reser runt i detta säkra, vänliga, rena land. Man hör en maskin dunka under ytan, som är välsmord även utan olja.