Franska politiker utropar sig till vanligt folk

Inför alla franska val inordnas de partianknutna kandidaterna på en skala, från extrem vänster till extrem höger. Klassificeringen syftar enligt inrikesministeriet till att ge en översiktlig och begriplig bild av valresultatet. Systemet orsakar ständiga kontroverser, nu senast inför kommunalvalet i mars i år, då Jean-Luc Mélenchon och hans parti ”Det okuvade Frankrike” (LFI) för första gången betecknades som extremvänster. Mélenchon beskrev klassningen som värdig en bananrepublik.

Att populismen inte syns på den här skalan är rätt slående med tanke på att tre populistiska kandidater i presidentvalet 2022 (Marine Le Pen, Jean-Luc Mélenchon och Eric Zemmour) tillsammans vann 52 procent av rösterna i första omgången.

Man kan förstå myndigheternas tvekan att använda den oftast nedsättande beteckningen populism. Men så här har Le Pen, Zemmour och Mélenchon själva uttryckt sig: ”Jag är populist om ordet betyder att verka för en folklig regering, av folket, för folket” (Le Pen). ”Jag är tveklöst en populist och mitt ärende är de europeiska folkens överlevnad” (Zemmour). ”Jag är populist med folket, till skillnad från Le Pen som är populist utan folket” (Mélenchon).

I statsvetaren Marc Lazars nya bok friläggs populismen som en latent, återkommande strömning i fransk politik ända sedan slutet av 1800-talet, rörelser i gränslandet mellan etablerad politik och radikal omdaning. Enligt Lazar har populismen hämtat näring både i den franska revolutionen och i bonapartismen, i synnerhet Napoleon III:s plebiscitära styre 1851–1870. Från revolutionen hämtade populisterna myten om ett odelbart folk och misstänksamheten mot representativ demokrati, tydligast uttryckt av Robespierre: ”Jag representerar inte folket, jag är folket”. Såväl Robespierre som Napoleon III tycks ha stått modell för populistiska ledare som utger sig för att kunna uttolka folkviljan.

Lazar pekar ut generalen Georges Boulanger som den förste ”fullfjädrade” populisten i fransk politik, under några år i slutet av 1880-talet. Ekonomin var i kris, det politiska landskapet var splittrat och parlamentariker beslogs med grov korruption. Boulanger var en krigshjälte, och många hoppades att han skulle utkräva revansch efter det förödmjukande nederlaget mot Tyskland 1871. Han fick stöd av ultranationalister och radikaler från både höger och vänster.

Även penningstinna monarkister närde förhoppningar om den resning Boulanger förväntades åstadkomma. Generalens budskap var enkelt: Bara folkets visdom kunde rädda nationen. De korrupta och inkompetenta politikerna skulle avskedas och en konstituerande församling dra upp riktlinjerna för en ny ordning. Många i Boulangers krets ville driva fram en statskupp, men generalen själv trodde sig med sin karisma kunna vinna fria val. Han tvingades i exil och ”boulangismen” dog ut, men fick en mörk fortsättning. Generalens nationalpopulism kanaliserades mot dem som inte ansågs tillhöra folket, framför allt judarna. Det var bäddat för Dreyfusaffären.

Nästa populistiska skov i Lazars historia uppstod på 1930-talet, och situationen påminde om läget 40 år tidigare. Ekonomisk kris och sociala spänningar. Skatterevolt i den lägre medelklassen. Korruptionsaffärer. Regeringar kom och gick och de folkvalda famlade, allt i skuggan av Sovjetkommunismen och nazismen i Tyskland. Mer eller mindre våldsbenägna förbund av krigsveteraner följde ultranationalistiska ledare. De förkastade den representativa demokratin, och i den nationalistiska kretsen återfanns fascistiska krafter. Lazar anser dock att 1930-talets rörelser huvudsakligen var populistiska eftersom de aldrig helt släppte kontakten med det reguljära politiska systemet, ett mönster som återkommer i fransk politik.

Idet mönstret ingick Pierre ­Pou­jade, som under 1950-talet ledde en skatterevolt av affärsidkare och småföre­tagare, i ett politiskt klimat också präglat av Algerietkriget (Poujade tog ställning för fortsatt fransk överhöghet). Poujades retorik mot de folkvalda var våldsam. Han kallade parlamentet för Frankrikes största bordell och sade sig vilja ”göra rent hus” med det politiska systemet. Som Boulanger ville han se en konstituerande församling, och han förespråkade bland annat en direktvald president (genomfört av de Gaulle bara några år senare). Men Poujade inordnade sig i det politiska spelet, och i underhusvalet 1956 vann hans rörelse 52 platser, varav en intogs av Jean-Marie Le Pen.

Gaullismen, som tog luften ur poujadismen, hade också, enligt Lazars be­­dömning, populistiska drag. de Gaulle ville höja sig över höger-vänsterskalan, hyste förakt för partipolitiken och vurmade för en personlig relation mellan ledare och folk. de Gaulle respekterade emellertid folkviljan, slutligen bekräftat genom hans avgång direkt efter folkets nej i en folkomröstning 1969.

En populism till vänster, säger Lazar, har också gjort sig gällande i Frankrike, även om den har hållits tillbaka av marxismen, som ju bygger på klasskamp. I ett linjetal 1936 tonade kommunistledaren Maurice Thorez ner Marx och hyllade i stället folket som, sade han, är arbetare, bönder, medelklass, avskedade tjänstemän, ruinerade småsparare, läkare utan patienter och studenter utan framtid. I ett tal till partikadern uppmanade han till fördjupad insikt om folkets djupa känsla för nationen.

Efter kriget återgick kommunistpartiet till mer strikt marxism, samtidigt som man accepterade de parlamentariska spelreglerna, vilket hämmade fortsatta populistiska utflykter. Men Lazar noterar uppkomsten av en maoistisk populism under tidigt 70-tal, skild från ortodoxin hos stalinister och leninister-trotskister.

Ändå är det en tidigare trotskist, Jean-Luc Mélenchon, som i dag är sinnebilden för fransk väns­terpopulism. Han skapade LFI 2016 och hade dessförinnan presenterat ett populistiskt credo i böcker med titlar som ”Låt dem alla avgå!” och ”Folkets tidevarv”. Mélenchon bekände hur han tidigare felaktigt stängt in sig i vänsterburen. ”Det är vanliga människor vi måste lyssna till, de vet mer än vi.” ”Vår epok präglas av de många människorna, förenade av alla sorters nätverk, och som blir ett folk när de ger sig själva gemensamma målsättningar. De blir politiska aktörer som avsätter den lilla kasten av rika och politiker som bara tjänar sina egna intressen. De kan sopas undan!”

Mélenchons centrala målgrupp är de unga, och invandrarna, i de stora städernas förorter. Marine Le Pens och Jordan Bardellas Nationell samling (RN), däremot, har sina starka fästen på landsbygden och i de mindre städerna. Och det är där en proteströrelse exploderar 2018: de gula västarna.

Rörelsen tog sin början i maj 2018 genom en petition mot höjda drivmedelspriser. Senare det året samlades 300 000 demonstranter på 2 000 platser runt om i landet, särskilt i rondeller och på motorvägsinfarter.

Ganska snabbt spreds parollen ”Vi är folket”. Detta blev rörelsens genomgående tema, och här skilde sig de gula västarna från många tidigare protester som utgått från sektoriella intressen: arbetare, bönder, studenter eller offentliganställda. De gula västarna åberopade framför allt 1789. Vid en manifestation utanför slottet i Versailles i december 2018 citerades nästan ordagrant eden i bollhuset: ”Vi kräver en regering av, för och med folket!” Den andra centrala parollen var kravet på president Macrons avgång.

Lazar anser att de gula västarna var en bokstavligen populistisk rörelse, just därför att den kom nedifrån, med budskapet att folket inte längre tolererade en illegitim, självisk elit, jämförbar med den adel som störtades under revolutionen. Lazars slutsats tycks mig inte självklar. De gula västarna torgförde förvisso populistiska tankefigurer, men rörelsen saknade populismens vanligen manipulativa karaktär.

De gula västarnas protestvåg ebbade ut, främst på grund av deras intuitiva beslutsamhet att inte släppa fram någon ledare. Deras missnöje med den representativa demokratin delas dock av en växande opinion. Enligt en årlig undersökning 2025 ansåg 76 procent att systemet fungerar illa, mot 42 procent 2021. Siffrorna bör ses i ljuset av att parlamentet sedan 2022 saknar regeringsmajoritet och att situationen därvidlag förvärrades än mer efter extravalet 2024.

Populismen kan framträda i längre eller kortare sekvenser, men kontexten, skriver Lazar, är oftast densamma: snabba ekonomiska förändringar, upplevda omvärldshot och missnöje med den representativa demokratin. Boulangismen, 1930-tals­krisen och poujadismen lämnade lång­­variga spår i det kollektiva minnet. Till de korta episoderna räknar Lazar maoismen. Han nämner även affärsmannen/äventyraren Bernard Tapie, en av dessa franska populister som rörde sig i de rättsliga och politiska gränstrakterna. Denne ”folklige kapitalist” hade även en politisk karriär och ingick en kort period i en av regeringarna under Mitterrand. Samtidigt dömde han gärna ut eliten i sin helhet och varnade för folkets bestraffning. ”Jag talar för de uteslutna och vill återge dem den makt som en liten aristokrati berövat dem”, sade han.

Till den ”episodiska” listan bör nog läggas underhållaren Patrick Sébastien, som vann ökad uppmärksamhet under 2025. Han uppmuntrar, i populistiska ordalag, allmänheten att skicka konkreta reformförslag till mejladressen ”Ça suffit!” (”Nu räcker det!”). Sébastien hyllar oreserverat ”det andra ­Frankrike, de bortglömda, dem som behandlas som idioter”. I detta skiljer han sig från en annan burlesk dissident som Lazar också hänvisar till: humoristen Coluche, som (nästan) ställde upp i presidentvalet 1981. Hans försonande drag var att han för sin del inte tvekade att driva även med vanligt folk.

Med partibildningarna LFI, RN och Reconquête (Eric Zemmours rörelse byggd på föreställningen om det stora folkutbytet) har Frankrike, enligt Lazar, gått in i ett mer permanent neopopulistiskt skede.

Den externa kontexten kan sammanfattas i ett ord: globaliseringen (internationell konkurrens, migration, maktöverföring till EU). Inrikespolitiskt har utrymmet för populism ökat genom att Frankrikes traditionellt svaga och personcentrerade partistruktur fragmen­terats än mer.

Partiernas folkliga förankring är tunn. Populisternas grundteser har inte ändrats men späds ut med ett erkännande av att re­spektive rörelse ingår i en palett av partier och strömningar.

För att nå framgång måste man appellera mer till vissa delar av folket än andra. RN och LFI är tydliga exempel på politisk segmentering och inordning i en höger-vänsterskala (trots Mélenchons bedyranden om motsatsen). Medan Re­conquête är helt upptaget av sin xeno­fobi, och i övrigt närmast nyliberalt, vinnlägger sig RN om ett mer socialt budskap. LFI har tidvis samordnat sig med andra partier till vänster men tycks till syvende och sist föredra en kompromisslös och konfrontatorisk linje. RN slipar för sin del av kanterna, åtminstone retoriskt. De förbereder sig för makt­inne­hav, med sikte på presidentvalet 2027.

De kan lyckas. Men de kan också snubbla, på sin auktoritarism eller på blotta mängden av löften utan täckning. Man kan också fråga sig om deras nationalpopu­lism i nuläget är ett trumfkort eller en belastning. I februari 2026 framhöll partiordföranden Bardella att världen blir alltmer brutal. Frankrike, och de euro­peiska nationerna, kunde inte acceptera diktat från vare sig USA, Ryssland eller Kina. De behövde därför upprusta ekonomiskt, strategiskt och politiskt, sade han. Bardella flikade alltså in en för partiet okarakteristisk europeisk dimension. Han ser nog en inte helt enkel debatt framför sig, eftersom det blir alltmer uppenbart att Frankrike på egen hand står sig slätt.

Lazar tror att RN i maktställning skulle driva den franska demokratin i ”illiberal” riktning. Om, å andra sidan, politikerna i den breda mittfåran lyckas ta sig samman och populisterna förblir i opposition kommer de, säger han, att fortsätta spela rollen av barometer – eller narrspegel – i ett samhälle där gapet mellan ”folket” och de styrande ofta blir för stort.