Den akademiska guldburen

Från utsidan kan debatter om akademisk frihet te sig abstrakta och oviktiga. Från insidan, om vi håller oss till humaniora och samhällsvetenskap som utgör utgångspunkten för denna text, är det annorlunda. Inom akademin pågår strider där så gott som allt tycks kunna politiseras. Att det kan vara svårt för en utomstående att se eller förstå vad som pågår kan bero på det orwellska språkbruket där neologismerna haglar. Den som säger sig stå för ”fri forskning” kan mena att andelen forskningsanslag som öronmärks med ideologiska motiv borde öka. ”Etisk prövning” kan betyda olika slags censur. Den som kampanjar mot cancel-kultur kan i praktiken försvara mobbare. ”Frihet” kan till och med betyda att den som vill bedriva antisemitiska kampanjer på ett universitetsområde ska ha rätt att göra så. Det finns faktiskt forskare som dagtid säger sig försvara samhället mot konspirationsteorier men som vid fullmåne förvandlas till nättroll.

Man skulle kunna skratta åt det hela om det inte vore för att forskningen finansieras med så många miljarder från statskassan. Dessutom begränsar politiseringen inom akademin mer än den akademiska friheten. Den kan få allvarliga konsekvenser för hela samhället.

Forskarsamhället utgörs i stor utsträckning av bildade, nyfikna och balanserade individer, som vill öka vår kunskap om viktiga frågor. Men kraven som ställs på akademiker för att de ska kunna få forskningsmedel underminerar deras akademiska frihet. Det har gått så långt att alltför många kolleger tycker det är helt okej att tågordningen i verksamheten ska se ut så här: först bestäms det vad forskningen ska komma fram till och sedan genomförs forskningsprojekten.

Går det att vända utvecklingen och minska detaljstyrningen av akademin? Vad krävs för att forskarna, på vetenskaplig grund, ska kunna formulera vilka frågor de ska försöka besvara och vad undervisningen ska handla om? Och kan vi lita på att de lyckas hålla isär det politiska och det vetenskapliga? Låt oss börja med forskningspolitiken.

Ingen minister för högre utbildning presenterar sina reformer utan att hävda att den akademiska friheten sätts i första rummet. Forskningspropositionen från 2020 innehöll mängder av formuleringar om hur den fria forskningen skulle värnas och stärkas. Men den förda politiken handlade mer om styrning. Inte heller har den sittande regeringen precis inlett någon ”Släpp fångarne loss det är vår”-era. Men flera reformer som har genomförts eller är på väg att genomföras tycks ändå öka den akademiska friheten.

Som nybliven utbildningsminister agerade Mats Persson (L) offensivt. Han gav Universitetskanslersämbetet (UKÄ) i uppdrag att undersöka hur det var ställt med den akademiska friheten och lät utreda en liberalisering av de auktoritärt präglade reglerna för etikprövning. För ett år sedan meddelade hans efterträdare Johan Pehrson (L) att regeringen skulle utreda hur den akademiska friheten ska stärkas. Det återstår att se hur stor effekten blir när nya etikprövningsregler införs nästa år. Vad utredningen om akademisk frihet kommer fram till vet vi först i augusti i år. Förväntningarna ska inte överdrivas – det handlar om en enmansutredning som fått ett drygt år på sig att lösa komplicerade problem. Men trenden tycks gå åt rätt håll. I januari i år beslutade regeringen dess­utom – trots motstånd från SD och S – att låta en utredning ta fram förslag ”som syftar till att öka ändamålsenligheten i organisationsformen för statliga universitet och högskolor”. Sannolikt kommer den att presentera förslag som gör det möjligt för fler högskolor och universitet att drivas av privata aktörer eller stiftelser, och förslag om hur den akademiska friheten ska få ett starkare skydd i lagstiftningen.

Sammantaget har regeringens agenda varit ambitiös i frågor som berör akademisk frihet. Men akademikerna själva har inte uppvisat någon större entusiasm. UKÄ:s undersökning om akademisk frihet utlöste en våg av protester. Akademiker hävdade att universiteten skulle högervridas och den akademiska friheten beskäras. Så blev det inte. När UKÄ-undersökningen publicerades visade den att många akademiker vantrivdes under rådande förhållanden. Normstyrningen vid universiteten hade lett till en utbredd rädsla för att ”tycka fel” i sammanhang som egentligen är till för att vidga perspektiv och öka kunskaperna i viktiga frågor. Dessutom ansågs beroendeställningen till anslagsgivande myndigheter försämra arbetsmiljön för forskare.

Konkurrensen om forskningsmedel och den normativa styrningen har hamnat på en nivå som stjäl syret från kreativiteten. Situationen är minst sagt demoraliserande för forskarna. I många utlysningar blir åtta eller nio av tio forskare nekade medel. Samtidigt är undervisnings- och administrationsbördan för humanister och samhällsvetare som inte får externa medel mycket hög – ofta 80 procent av en tjänst. Det gör i sin tur att undervisningen nedvärderas till något som akademikerna ständigt försöker ”köpa sig loss från”. Det rådande systemet för forskningsfinansiering innebär dessutom, som statsvetaren Anders Sundell och andra kolleger tidigare påpekat, ett omfattande slöseri med skattemedel och kollegernas arbetstid.

När UKÄ-rapporten publicerades kunde man tro att den offentliga debatten om reformer i akademin skulle ta fart. I stället tystnade den. Var det ingen som uppskattade att problemen vi akademiker så ofta diskuterat hade belysts empiriskt? Samma sak när regeringen tog tag i etikprövningsreglerna: bortsett från några diskussioner vid konferenser och seminarier, och några texter i fackorganen, blev det tyst. När utredningen om akademisk frihet tillsattes hände nästan inget i den offentliga debatten. Samma sak när regeringen flaggade för att utreda organisationsformerna för högskolor och universitet.

En förklaring kan vara att offentliga debatter om akademisk frihet mestadels tar fart när vissa intressenter inom humaniora och samhällsvetenskap känner sig hotade. Mats Persson blev politisk huvudfiende för akademiker som sysslade med identitetspolitik i olika former. Det är inom det området man hittar flera av de mest aktivistiska forskarna. De har en stark röst i den offentliga debatten och bevakar sina intressen med kraft – därav cancelleringsproblemen, kan man hävda. När deras forskning beskrevs som en bidragande orsak till cancelkultur vid svenska lärosäten ledde det till kraftiga motreaktioner. Två och ett halvt år efter att Persson inledde sin offensiv lämnade han ministerposten.

Vänder vi blicken framåt är det framför allt utredningen om hur universitet och högskolor ska organiseras och finansieras som förväntas påverka den akademiska friheten. Det är viktigt att utreda frågan, men det kan vara en bra idé att tygla sin entusiasm även här. Tänk bara på Daniel Tarschys autonomiutredning för svenska högskolor och universitet 2008. Den akademiska friheten skulle öka, men reformerna som följde minskade eller avskaffade i själva verket det kollegiala inflytandet.

Det är inte otänkbart att mer variation i finansierings- och organisationsformerna skulle gynna både forskning och utbildning. Men akademisk frihet följer inte automatiskt med organisationsformen. I USA präglades länge de högst ansedda universiteten – oavsett om de var privata stiftelser eller drevs i offentlig regi – av likformig normstyrning. Ett skäl till detta är att utvecklingen drivs av krafter både underifrån och uppifrån – av studenter lika mycket som universitetsledningar och politiker. I USA har det gått så långt att studenter fått varningar och lärare tvingats bort från sina tjänster för att de ansetts vara motståndare till progressiva vänsterorienterade agendor. Det har även förekommit dokumenterade antisemitiska attacker på flera campus där lärosätenas rektorer varken fördömt offentligt eller vidtagit åtgärder. Trumps väg till makten krattades delvis av reaktioner mot auktoritära tendenser hos ”progressiva” krafter. Och det ledde i sin tur till att han gjorde situationen ännu värre – men utifrån en högerorienterad vendettaagenda.

Så illa har det inte blivit i Sverige. Men vi har under lång tid sett liknande tendenser i form av en tilltagande cancelkultur. Under senare år, och i synnerhet efter attackerna mot Israel den 7 oktober 2023, har universitetsledningarna i exempelvis Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg dessutom uppvisat en påtaglig följsamhet mot extremistiska inslag i protester mot kriget i Gaza. Samtliga ovannämnda lärosäten är offentligt finansierade – men Chalmers tekniska högskola i Göteborg, som drivs av en stiftelse, har inte varit mindre drabbad.

Särskilt bekymmersamt i sammanhanget är att ”akademisk frihet” åberopas selektivt. Företeelser som kopplas till högerextrema rörelser fördöms – med all rätt. Men när det handlar om islamism och antisemitism viker sig lärosätens ledningar alltför ofta. Skillnaden beror sannolikt på att få akademiker (lyckligtvis) är anhängare av högerextrema rörelser, medan flera betydelsefulla kolleger har starka sympatier för islamister – till och med för de islamister som menar att Israel ska utplånas. Attentat mot judar och judiska mål i Europa och Nordamerika beskrivs som olyckliga men förståeliga reaktioner mot den israeliska regeringens handlingar. En annan faktor som spelar en betydande roll är rädslan för att utsättas för kampanjer som Palestinarörelsens anhängare organiserar. Följande exempel är särskilt talande i sammanhanget.

I oktober förra året anordnade Uppsala universitet en konferens på temat akademisk frihet. En paneldebatt med rektorerna för flera av våra största universitet saboterades av en grupp Palestinademonstranter. De deklamerade ett politiskt manifest med megafon, rullade ut flaggor, skrek slagord (bland annat om att Uppsala universitets rektor tog order från Jerusalem) och vägrade lämna lokalen. Åtminstone så länge jag bevittnade det som hände gjorde ingen av rektorerna någonting. Vad hände sedan? Institutionen för socialantropologi vid Stockholms universitet ordnade föreläsningar med Ghassan Hague, som fick sparken från Max Planck-institutet för socialantropologi i Tyskland efter att ha deklarerat sitt stöd för Hamas efter terrorattackerna mot Israel den 7 oktober 2023. I Lund uttrycker kolleger liknande ståndpunkter. I den akademiska världen kan det vara viktigare att skydda ”den akademiska friheten” för vissa grupper – även om de hotar andras rätt att röra sig och yttra sig fritt vid universiteten.

Det finns många fler exempel på partiskhet. Uppsala universitets styrelseordförande har kritiserats för att bedriva kampanj tillsammans med den iranska extremistiska organisationen Folkets mujahedin. Styrelsen för Uppsala universitet har uppmanat Sveriges regering att ”omgående återuppta finansieringen till UNRWA”.

Låt oss anta att någon från Sverigedemokraterna i framtiden hamnade i styrelsen för ett universitet och från den plattformen tog ställning i utrikespolitik eller bedrev osakliga kampanjer mot vissa politiker. Det skulle antagligen betecknas som handlingar som förstärker tystnadskulturer och hotar den akademiska friheten. Men sådant sker redan nu – skillnaden är den ideologiska färgen.

Signaler från universitetens ledningar skickas nedåt i organisationen som säger att det är fritt fram att använda universitet för att driva politiska agendor – så länge de är av ett visst slag. I dag är normen att det är okej att tumma på principerna så länge kritiken riktas mot sittande regering eller budskapen gagnar Palestinarörelsen. Men i morgon kan det handla om helt andra normer. Vilken princip ska vi då hänvisa till för att försvara universiteten? Vi tycks vara oförmögna att lära oss av det vi sett av utvecklingen i USA.

Det jag har beskrivit här är sådant som en ökad variation av organisationsformerna för universiteten inte med nödvändighet kommer att råda bot på. Problemen sitter i den politiserade akademiska kulturen, särskilt inom vissa ämnesområden. Att forskare har normativa utgångspunkter för sin forskning är inte konstigt. Problemet är när politiseringen börjar styra vad som sägs i vetenskapens namn – när de ideologiska premisserna eller andra intressen formar vad som påstås vara forskningsresultat. I vissa fall går politiseringen så långt att akademikerna tystar dem som har avvikande åsikter.

Tystnadskulturer kan sanktioneras och förstärkas av universitetens ledningsorgan. Det är lätt att tala om akademisk frihet när det gagnar eller ligger i linje med ens egna uppfattningar. Det tycks vara mindre intressant att försvara akademisk frihet som princip.

Det är därför som reformer av hur universiteten organiseras inte med nödvändighet stärker den akademiska friheten. Samma sak gäller reformer som skulle ge mer forskning i tjänsten. Även om våra politiker kunde trolla med knäna och helt plötsligt kunde finansiera en sådan reform skulle detta inte med nödvändighet leda till en minskad politisering. Den skulle lika gärna kunna öka.

Hur politiseringen ska kunna brytas har jag inget bra svar på. Akademisk frihet är inget som uppstår med ett alexanderhugg. Det handlar inte bara om pengar och hur vi organiserar verksamheten, utan om att stärka en forskningskultur som betonar vikten av vetenskaplighet och där gränser sätts för hur ovidkommande särintressen får styra det som kallas ”forskningsresultat”. Det gäller oavsett om särintresset formuleras av forskarna själva eller av privata finansiärer eller dikteras av universitetsledningen eller statliga anslagsgivande organ.

Kanske den bästa vägen framåt är att reformera lite överallt. Min uppfattning är, med stöd från UKÄ-utredningen, att en majoritet av kollegerna i akademin – även inom samhällsvetenskap och humaniora – skulle vilja se den akademiska friheten öka. Men det kräver tolerans mellan akademiker och en vilja och förmåga att skilja mellan forskning och politik.

Kanske kan en sådan kultur byggas upp, en reform i taget. Det är möjligt. Men självfallet kommer då de som mest blandar ihop sin roll som forskare med politisk aktivism att protestera högt och gå till attack mot sina meningsmotståndare. Få är beredda att lämna ifrån sig sin makt och sitt inflytande frivilligt.

Vem kan eller vill ta den striden?