Är Japan östasiens nya militärmakt?

Japan får inte ha några militära styrkor och saknar rätten att gå i krig, enligt den pacifistiska konstitution som USA påtvingade landet 1947. Givet Kinas introverta maoism och Sovjetunionens stormaktskamp med USA passade det Japan utmärkt att i stället fokusera på ekonomisk utveckling.

Liksom i Europa fanns det även i Japan länge en naiv föreställning om att de båda auktoritära jättarna skulle demokratiseras. För en nation som försakat sin militär men har territoriella konflikter med både Kina och Ryssland blir konsekvenserna av denna felaktiga prognos stora.

I december ägnade jag två veckor i Tokyo åt att intervjua tjänstemän vid försvars- och utrikesministerierna, parlamentariker, diplomater, akademiker och tidigare befälhavare vid Japans självförsvarsstyrkor. Det var tydligt hur verkligheten nu har hunnit i fatt de japanska öarna.

Månaden före min ankomst hade landets nya premiärminister Takaichi Sanae sagt att en kinesisk attack mot Taiwan kan utgöra ett existentiellt hot mot Japan. Titta på en karta och uttalandet är en självklarhet. Den taiwanesiska huvudön ligger närmare Japan än Kina, bara drygt 100 kilometer från Okinawas västligaste ö Yonaguni. Vidare är importen av energiråvaror och exporten av allt som Japan tillverkar helt beroende av öppna farvatten kring Taiwan.

Kina valde att tolka Takaichis ut­ta­lande som att Japan ämnar agera militärt om Kina angriper Taiwan. Detta på grund av en omtolkning av artikel 9 – ”fredsparagrafen” – i Japans konstitution som premiärminister Abe Shinzo efter stor kontrovers lyckades driva igenom i parla­mentet 2015. Den nya formuleringen ger Japan rätt till ”kollektivt självförsvar” just vid ett existentiellt hot.

Reaktionen blev ursinnig. Kinas generalkonsul i Osaka varnade att Takaichi Sanaes nacke kommer att huggas av om hon sticker sitt huvud där det inte hör hemma. Ekonomiska straffåtgärder följdes av en stor militär­övning i december där två kinesiska stridsflygplan låste sina radarsikten på sina japanska motsvarigheter, vilket aldrig tidigare har inträffat.

Dramatiken till trots var premiärministerns kommentarer ingenting nytt i sig. Japans beslutsamhet om att backa upp Taiwan sträcker sig åtminstone tillbaka till 2022. Då genomförde Kina sina största militärövningar någonsin runt Taiwan, efter att det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi hade besökt ön. För första gången avfyrades ballistiska robotar över Taiwan, varav fem landade i Japans exklusiva ekonomiska zon kring Okinawa.

Den kinesiska övningen sågs som ett svar på japanska politikers uttalanden om Taiwans betydelse för Japans överlevnad. Men om robotarna syftade till att skrämma Japan att hålla sig borta så fick de motsatt effekt.

Senare samma år lanserade den dåvarande premiärministern Kishida Fumio en ny nationell säkerhetsstrategi. Där stod att Japan ska agera proaktivt för att forma en fredlig omgivning, och höja försvarsutgifterna till 2 procent av bnp år 2027. De egna robotarnas räckvidd skulle öka för att utom räckhåll kunna slå mot fientliga mål eller mot andra länders territorium vid en attack.

Allt detta hade länge varit tabu för Japans så kallade självförsvarsstyrkor, som grundades 1954 i Koreakrigets kölvatten under press från USA. Så sent som 2020 var deras budget blott 1 procent av bnp.

Men enligt Kishida Fumio befann sig Japan vid en ”historisk vändpunkt” som gjorde satsningarna nödvändiga. I Japans första nationella säkerhetsstrategi, som publicerades under Abe Shinzo 2013, sågs Nordkoreas kärnvapenprogram som det största hotet mot landet. Ryssland beskrevs som en potentiell strategisk partner, medan förhoppningar uttrycktes om ett mer samarbetsvilligt Kina. I motsvarande dokument 2022 framhölls i stället Ryssland som ett allvarligt hot och Kina som den största utmaningen för fred och stabilitet både i Japan och globalt.

Det fanns fler anledningar till omvärderingen än det ökade hotet mot Taiwan. Den främsta konfliktpunkten med Kina har historiskt varit den obebodda ögruppen Senkaku nordöst om Taiwan, som regimen i Peking gör anspråk på. Då Japan nationaliserade de tidigare privatägda Senkakuöarna 2012 utbröt våldsamma demonstrationer i Kina. Detta följdes av upptrappade kinesiska patruller i området under Xi Jinpings styre; på senare tid har dess kustbevakning siktats i angränsande vatten upp till 355 dagar om året.

I andra landsänden fanns länge förhoppningar om en överenskommelse kring de fyra öar som i Ryssland heter södra Kurilerna, men som Japan kallar för de nordliga territorierna. I samband med ockupationen av Krimhalvön började Vladimir Putin dock öka den militära närvaron på öarna, och efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 avbröt Ryssland alla förhandlingar om dem.

Invasionen av Ukraina fick också en psykologisk effekt ända borta i Japan. Om Putin tar steget i Europa, då finns det även en verklig risk att Xi skrider till verket mot Taiwan. Detta särskilt som samarbetet mellan de två diktatorerna har ökat.

Kinas och Rysslands flottor seglar nu allt oftare tillsammans runt de japanska öarna och genom de smala sund som skiljer dem åt. I fjol övade deras ubåtar för första gången bredvid varandra i Japanska havet. Efter Takaichis kommentarer om Taiwan i november flög de gemensamt bombplan över Okinawa för att sedan vika av i riktning mot Tokyo.

Civilsamhället oroar sig för hur Japans enda allierade USA har blivit en mindre pålitlig säkerhetsgarant under Donald Trumps ledning. Även om politiska tjänstemän inte vill tala öppet om detta agerar japanska myndigheter genom en kombination av diversifiering och självförsörjning. Vid sidan av att köpa hundratals amerikanska Tomahawk­robotar har man börjat tillverka egna kryssningsrobotar. Japan utvecklar dessutom nästa generations stridsflygplan tillsammans med Storbritannien och Italien.

Trots påtryckningarna från Kina har premiärminister Takaichi Sanae vägrat att ta tillbaka sina uttalanden om Taiwan, vilket enligt många bedömare har bidragit till hennes höga popularitet. Just som med robotarna över Taiwan sommaren 2022 blev Kinas försök att betvinga Takaichi kontraproduktiva – i alla fall att döma av det nyval som hon utlyste till början av februari. I sitt bästa valresultat någonsin gick det liberaldemokratiska regeringspartiet från 198 till 316 av 465 platser i underhuset, den viktigaste av parlamentets två kamrar. Det har nu en egen supermajoritet på två tredjedelar, vilket gör att man i princip kan ignorera överhuset genom att stifta lagar utan dess godkännande.

Detta underlättar i sin tur det exporttillstånd för dödliga vapen som Japan håller på att utarbeta för att ge landets försvarsindustri en extra skjuts. Man har redan säkrat sin största vapenaffär någonsin med Australien, vilken innefattar elva fregatter. Takaichi ska också uppdatera den nationella säkerhetsstrategin, vilket förväntas bli klart redan i år. Räkna med stärkt förmåga till motattack, statliga vapenfabriker och möjligen även utveckling av atomdrivna ubåtar.

Allt detta sker inte utan friktion. En oppositionspolitiker som jag talade med
i Tokyo sade att även om den japanska befolkningen är rik så saknar regeringen pengar. Skuldnivån överstiger 200 procent av bnp och värdeminskningen av yenen gör att landet får allt mindre försvarsmateriel för pengarna. Vidare minskar antalet japaner med närmare en miljon om året, vilket gör det svårt att värva militär personal. Dock krävs två tredjedelars medhåll i parlamentets båda kamrar, följt av en folkomröstning, för den förändring som Abe Shinzo aldrig lyckades genomföra: att ändra på Japans konstitution för att ge militären större handlingsutrymme. Under hans tid vid makten 2012–2020 var den pacifistiska mentaliteten fortfarande alltför djupt rotad i Japan. Men hans lärjunge Takaichi Sanae är öppen med att hon vill gå i mål med detta, vilket enligt många konservativa japaner är vad som krävs för att Japan ska bli ett verkligt självständigt land igen.

Det skulle samtidigt ta bort konstitutionella hinder för den japanska militärens offensiva förmågor, övningar, upp­drag och stationering utomlands – och på riktigt bidra till det alltmer brådskande försvaret av Taiwan.