Palestinas konstitution en spik i kistan för tvåstatslösningen

I stora delar av världen råder en allmän uppfattning om att en tvåstatslösning i Mellanöstern är det enda som kan få stopp på hatet och våldet mellan judar och araber. Men förslaget har mötts av motstånd alltsedan det första gången kom på tal. Enligt aktuella opinions­undersökningar bland både palestinier och israeliska judar stöds tanken på en tvåstatslösning av betydligt färre än hälften.

För att försöka tvinga fram ett slags fait accompli har omkring 160 länder gett diplomatiskt erkännande till staten Palestina. Sverige var tidigt ute 2014, och efter Hamas angrepp mot Israel den 7 oktober 2023 ökade det internationella stödet för en palestinsk stat markant. I september förra året erkändes den av ytterligare tio länder, däribland Frankrike, Belgien, Australien och Kanada.

Man kan säga att staten Palestina både finns och inte finns. Den är erkänd av många länder men består som landområde bara av fragment med olika statsrättslig status utspridda väster om Jordanfloden. Den är alltså huvudsakligen erkänd som politisk idé, som vision. Vad diskussionen nu gäller är tillskapandet av en stat bestående av Västbanken och Gaza styrd av Palestinska myndigheten, men sannolikt även av representanter för Hamas. Terrorgruppen ska alltså belönas med en erkänd statsbildning, vilket kan låta som en paradox, men att belöna mördare är en tradition i Mellanöstern.

Palestinska myndigheten, under ledning av 91-årige Mahmud Abbas, har under lång tid försökt sälja in idén om tvåstatslösningen till omvärlden, eftersom det är vad omvärlden vill höra och är villig att satsa pengar på. Det senaste i den kampanjen är författandet av en konstitution för staten Palestina.

President Abbas intensifierade sin uppvaktning av Frankrikes Emmanuel Macron förra sommaren i ett försök att utverka ett franskt diplomatiskt erkännande. Abbas lovade att fördöma massakern i oktober 2023, stödja avväpnandet av Hamas och se till att terrorgruppen hölls utanför en framtida palestinsk stat.

Macron fann ingen anledning att betvivla uppriktigheten i Abbas löften och i höstas kom det franska erkännandet. Men inte bara det. Abbas ville ha Frankrikes hjälp att skriva konstitutionen till den framtida palestinska staten. Macron lovade att stödja dessa initiativ med 100 miljoner euro, plus teknisk hjälp med att ta fram ett förslag till konstitution.

Det arbetet är nu avklarat. Utkastet till palestinsk konstitution presenterades för Abbas i början av februari. Det ska så småningom underställas en folkomröstning, vilket kan komma att ta tid. Men stora delar av texten i förslaget är kända – och de utgör ingen uppmunt­rande läsning för vare sig Israel eller de länder som tror på en tvåstatslösning.

En officiell engelsk version av texten saknas, men utkastet har översatts från arabiska av Zaid al-Ali, expert på konstitutionella förhandlingar vid Princetonuniversitetet. Enligt hans översättning fastslår den föreslagna konstitutionen bland annat att det pågår ett folkmord i Gaza och på Västbanken som staten Palestina är skyldig att bekämpa. Jerusalem ska vara Palestinas huvudstad och sharialagar ska utgöra grunden för rättskipningen.

Det mest iögonfallande med utkastet till konstitution är att Israel inte nämns någonstans. Däremot hänvisas det på flera håll till ”ockupationen”. Det är oklart om det handlar om områden som Israel ockuperade 1967 eller om det gäller hela Israel. Därmed definieras inte heller Palestinas gränser. Dock nämns återkommande rätten till återvändande. Det syftar på palestinier som lämnade sina hem i samband med kriget 1948, eller snarare deras ättlingar, eftersom de flesta av dem inte längre lever. Det framgår inte om de ska ha rätt att bosätta sig i Israel eller i staten Palestina. Det här är en fråga som har fått alla förhand­ling­ar mellan Israel och palestinska representanter att haverera under årens lopp, eftersom det är omöjligt för den judiska staten att tillåta invandring av miljoner palestinier.

Den del av textförslaget som har väckt mest anstöt är den som gäller Martyrfonden. Abbas hade enligt uppgift lovat Macron att den frågan inte skulle finnas med, men nu finns den där i en ny formulering.

Martyrfonden är en gammal företeelse i det palestinska samhället. Palestinierna själva anser att den är en välsignelse, medan israeler kallar den pay for slay, betalt för att döda. Den instiftades redan 1964 för att ge änkor och föräldralösa palestinska barn ekonomisk kompensation när familjeförsörjaren hade dödats av israeler eller satt i israeliskt fängelse. Efter hand utvecklades den till att betala ut pengar till palestinier som har dödats, skadats eller fängslats för inblandning i attacker mot israeler eller andra politiskt motiverade våldshandlingar.

Den årliga budgeten ligger på omkring 300 miljoner dollar. Ersättningen till familjen ökar ju längre fängelsestraff man får, och dessutom får fångar en stor summa i samband med sin frigivning. En vanlig palestinsk arbetare har ingen möjlighet att tjäna så mycket som man får i ersättning om man begår ett någorlunda allvarligt brott i den pale­stinska kampens namn. Sannolikt har många desperata människor valt att begå våldsbrott mot israeler för att hamna i fängelse och få sin familj försörjd.

President Abbas har sagt: ”Även om vi bara har en enda penny kvar så ska vi använda den för att betala löner till martyrerna och krigsfångarna.” Man behöver inte vara nationalekonom för att räkna ut att merparten av pengarna, om inte hela summan, härrör från utländskt bistånd. Till största delen EU-stöd. Allt­så även svenska skattebetalares pengar.

Den 9 augusti 2001, klockan två på eftermiddagen, inträffade ett bombattentat på pizzerian Sbarro i västra, judiska Jerusalem. In genom dörren steg Ahlam Tamimi, en 21-årig arabisk student som jobbade deltid som studioreporter i palestinsk tv. Hon såg mycket bra ut, talade god engelska och hade klätt sig så att hon skulle uppfattas som en utländsk turist. Med sig hade hon en jämnårig man som hette Izzedin al-Masri. Han bar på ett tungt gitarr­fodral.

Tamimi såg till att al-Masri fick en sittplats. Hon stannade till i dörröpp­ningen innan hon avlägsnade sig och deras blickar möttes ett kort ögonblick. Hon log och han log tillbaka.

Explosionen hördes över stora delar av västra Jerusalem. Sprängladdningen i gitarrfodralet innehöll spikar, muttrar och andra metallföremål. Förutom självmordsbombaren dog 15 människor. Sju av dem var barn och en var en gravid kvinna. Ytterligare 130 personer ska­da­des.

Ahlam Tamimi greps och befanns huvudskyldig till massmordet. Det finns filmer med henne på Youtube där hon berättar om sitt dåd. Hon ser mycket avspänd ut, och när hon får frågan om hon inte tänkte på alla barnen på restaurangen som skulle dö svarar hon bara leende nej. Hon har i flera intervjuer sagt att hon inte ångrar någonting. Tvärtom, hon skulle gärna göra om det.

Tamimi dömdes till 16 livstidsstraff men frigavs i en fångutväxling. Den israeliske soldaten Gilad Shalit hade tillfångatagits av Hamas i Gaza och byttes 2011 mot omkring 1 000 pale­stinska fångar i israeliska fängelser.

Tamimi flyttade till Jordanien, där hon hyllades som en hjältinna och fick ett eget tv-program. Enligt tidningen Jerusalem Post har Tamimi och hennes åtta kumpaner från Hamas som medverkade i bombattentatet tillsammans kvitterat ut motsvarande drygt 8 miljoner kronor från Martyrfonden.

Även Yahya Sinwar fanns med bland de frigivna palestinierna. Han blev sedermera högste chef för Hamas i Gaza och var hjärnan bakom 7 oktober-attacken mot Israel 2023. Så återgäldade han att han under sin fängelsevistelse hade räddats till livet av israeliska läkare när han drabbades av en livshotande sjukdom.

Det finns inga officiella uppgifter om hur mycket Sinwar tog emot från Martyrfonden under sina 22 år i fäng­else. Utifrån ersättningsnivåer rappor­terade i internetencyklopedin Jewish Virtual Library är en rimlig uppskatt­ning att det rörde sig om motsvarande cirka 30 000 kronor i månaden.

År 2008 fick Ahlam Tamimi ta emot medaljen al-Quds Mark of Honor, Jerusalems hedersmedalj, av president Mahmud Abbas medan hon fortfarande satt i fängelse. Den finaste utmärkelse en palestinier kan få.