När jag först anlände till det land som Donald Trump kallar för ”a piece of ice” fick jag förklarat för mig att Grönland är ett kolonialt namn. Lyhörd som jag är refererade jag i stället till Kalaallit Nunaat. Tills en grönländsk kvinna rättade mig. ”Det heter Nunarput”, sa hon.
Nog kan man tro att det skedde en förväxling när Gerardus Mercator i mitten av 1500-talet namngav världen. Grönland är ju näst intill helt beklätt av is, medan det på grannön Island är barmark större delen av året. Lite som när Kebnekaise, som på samiska betyder ”kitteltoppen”, förväxlades med Tolpagorni, som betyder ”de två topparna”, varför berget som ser ut som en kittel heter ”de två topparna” och berget med de två topparna heter ”kitteltoppen”.
Någon rättvisande beskrivning är ju knappast Grönland. Men förväxling har det inte varit tal om.
Namnet kommer från vikingen Erik Röde, som i slutet av 900-talet anlände till inuiternas land. Något enhetligt ord för den enorma ön fanns inte då vikingarna kom. Och det är ju inte så konstigt. För något begrepp om att landet man uppehöll sig i var just ett land fanns knappast.
Att Erik Röde döpte landet till Grönland tros ha varit ett pr-trick för att locka isländska bosättare. Till upphovsmannens försvar ska dock poängteras att södra Grönland, där Erik Röde och hans manskap bosatte sig, faktiskt är relativt grönt stora delar av året.
Också de infödingar som redan bebodde det enorma och landsöverskridande Arktis behövde ett namn. Här hade man kunnat argumentera för att ”inuiter”, som människorna redan kallade sig, hade varit lämpligt. Men icke. De uppfinningsrika vikingarna kallade i stället människorna för ”skrälingar”. Även om etymologin bakom skrälingar inte är helt klarlagd tycks forskarna överens om att epitetet användes som ett skällsord. I mer sentida danska översättningar har ”skräling” blivit synonymt med ”svag, ynklig och eländig”.
Men kanske finns den närmaste beskrivningen i isländskan, där ”skräling” betyder ”barbar”.
Så hur översätts då ”skräling” till grönländska? Just det: kalaallit.
Hon försätter mig i en svår situation. Nog är jag numera folkbokförd på Grönland, men ”mitt land” är det ju knappast.
Detta förklarar den grönländska kvinnan för mig när jag med den rättfärdiges övertygelse betonar Kalaallit Nunaat. Hon har sedan länge slutat använda det officiella namnet. I stället säger hon Nunarput, som översatt från grönländska betyder ”mitt land”.
Hon försätter mig i en svår situation. Nog är jag numera folkbokförd på Grönland, men ”mitt land” är det ju knappast.
År 2016 kom ett politiskt förslag om namnbyte från parlamentsledamoten Nikolaj Jeremiassen. ”Inte kan vi väl kalla oss själva för det skällsord som vikingarna gav oss”, resonerade Nikolaj Jeremiassen. Förslaget var därför att döpa om Kalaallit Nunaat till Inuit Nunaat, som betyder ”inuiternas land”. Namnbytet blev dock aldrig av eftersom det ansågs anspela på etnicitet snarare än på nationalitet.
Debatten om vad Grönland ska heta sätter fingret på konflikten kring den grönländska självbilden. Röster av mer nationalistisk karaktär vill gärna betona den inuitiska särprägeln – och slå sig fria från det danska förtrycket. Andra menar att banden till Danmark är omöjliga att sudda ut, att de två kulturerna tvärtom är en del av varandra.
Inte minst i språket märks det danska inflytandet. Många växlar sömlöst mellan danska och grönländska. Och det kanske tydligaste exemplet går att finna i räknesystemet. I dag räknar de flesta bara till tolv på grönländska. Därefter övergår siffrorna i danska. Den som räknar från 12 till 13 säger alltså ”aqqaneq marluk, tretten …”
Det ska sägas att den grönländska kvinna som tillrättavisade mig har en relativt marginaliserad hållning. Med undantag för Nikolaj Jeremiassen råder det i stort sett konsensus kring att det på danska och engelska kallas för Grönland och att det på grönländska heter Kalaallit Nunaat.
Till syvende och sist verkar de flesta grönländare nöjda så länge deras land slipper bli kallat för ”a piece of ice”.
