En januaridag 1982 drabbades den colombianska skulptören Feliza Bursztyn av en massiv hjärtattack på en restaurang i Paris. Gabriel García Márquez, som satt bredvid henne vid middagsbordet, skrev några dagar senare i en minnesartikel: ”Hon dog av sorg.” Den blivande Nobelpristagaren i litteratur visste vad han talade om, eftersom vännen Bursztyn före ankomsten till Europa hade bott ett par månader i hans hem i Mexico City. Dessutom delade de erfarenheten av att ha tvingats i exil när hemlandet blivit politiskt minerad mark.
Nu har landsmannen Juan Gabriel Vásquez (född 1973 i Bogotá) skrivit en roman, baserad på såväl efterforskningar som fiktiva ingivelser, om Bursztyns turbulenta liv och omständigheterna som ledde fram till hennes död vid 48 års ålder. Los nombres de Feliza (Felizas olika namn) är inte bara ett porträtt av en viktig konstnärs brokiga bana, utan också – i likhet med många av Vásquez tidigare romaner – en imponerande fresk över Colombias och Latinamerikas samtidshistoria.
Det är obegripligt att inte fler av Vásquez böcker har översatts till svenska. Vid det här laget har han ett omfattande och varierat författarskap bakom sig. De båda romanerna Los informantes (Informanterna, 2004) och Historia secreta de Costaguana (Costaguanas hemliga historia, 2007) – skrivna före Vásquez internationella genombrott med Ljudet av sådant som faller (på svenska 2014) – hör till det främsta som romankonsten i det spanskspråkiga Latinamerika har uppbådat efter millennieskiftet. Vásquez betraktas av många som den främste arvtagaren efter just García Márquez, vars magiska realism han dock respektfullt har distanserat sig ifrån.
Vásquez romaner har på senare år fått en allt större dokumentär prägel. Volver la vista atrás (Vända blicken bakåt, 2020), som belönades med Mario Vargas Llosa-priset, skildrade exempelvis filmregissören Sergio Cabreras händelserika liv. Resultatet blev en skoningslös röntgenbild av den latinamerikanska totalitära vänsterns globala förgreningar och sekteristiska tendenser. I den nya romanen faller skuggan i stället över perioder då auktoritära colombianska regimer har förföljt vänstersympatisörer och tvingat konstnärer att lämna landet. Vásquez är en av dessa ovärderliga, men alltför sällsynta, intellektuella som förstår att hotet mot mänsklig frihet har kommit ömsom från vänster, ömsom från höger.
Enligt romanen läste Bursztyn García Márquez senaste bok Krönika om ett förebådat dödsfall samma dag som hon gick bort. Det är inte en oväsentlig detalj, utan en subtil anspelning på det faktum att Vásquez egen romans uppbyggnad påminner om föregångarens numera klassiska kortroman, som inleds med slutet och sedan berättar om omständigheterna som ledde fram till det.
Bursztyn var barn till polsk-judiska föräldrar som emigrerat till Colombia. Efter faderns framgångar i textilbranschen blev familjen en del av huvudstadens ekonomiska elit och bodde i samma kvarter som den liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán. Mordet på den senare 1948 utlöste omfattande våldsamheter mellan olika politiska krafter, en konflikt som i olika skepnader har präglat landet ända in i vår egen tid.
Hennes konservativa föräldrar reagerar på skandalen med att låta dödförklara dottern och läsa kaddish vid hennes tomma kista.
Detta dramatiska skede utgör för övrigt epicentrum i Vásquez hittills mest omfångsrika prosaverk La forma de las ruinas (Ruinernas form, 2016).
Den nya romanen skildrar hur Feliza Bursztyn som ung konststudent i New York förälskar sig i och får barn med en amerikansk man, varpå de efter en tid flyttar tillbaka till Colombia. Hon känner sig dock instängd i det traditionella familjelivet, vilket leder till att äktenskapet spricker och maken återvänder till USA med barnen. Hennes konservativa föräldrar reagerar på skandalen med att låta dödförklara dottern och läsa kaddish vid hennes tomma kista. Senare i livet kommer de att försonas och låtsas som att begravningen aldrig har ägt rum.
Trots brytningen med familjen blommar Felizas skaparkraft upp och hon upptäcker det material som ska göra henne till en framgångsrik skulptör – metallskrotet. Hon blir en del av Bogotás konstnärskretsar och förälskar sig i poeten Jorge Gaitán Durán (1924–1962), som senare omkommer i en flygolycka. Numera räknas han som en av de främsta colombianska poeterna under 1900-talet. Han är en bidragande orsak till att hon slutligen hamnar i Paris, en stad som haft oöverskådlig betydelse för generationer av latinamerikanska författare och konstnärer. Enligt García Márquez bestod dock en stor del av sorgen som ledde till hennes död i att ha förskjutits av det enda land hon verkligen ville leva i.
I likhet med en hel del andra av kontinentens dåtida kulturutövare besökte Feliza Kuba efter revolutionen. Hon var inte kommunist utan skeptisk till såväl våld som dogmatism. Ändå sympatiserade hon med delar av Castros samhällsprojekt. På grund av dessa resor arresterades hon 1981 och anklagades på oklara grunder för att ha fungerat som hemlig mellanhand mellan den kubanska regimen och den numera avvecklade colombianska gerillagruppen M-19. Det kan tilläggas att Colombias snart avgående president Gustavo Petro vid den tiden var en del av rörelsen.
Efter en tid i fängelset flyr Feliza hemlandet med sin nya man Pablo Leyva, som Vásquez tillägnar romanen och som blir hans ännu levande ingång till detta säregna människoöde. Skildringen av Bursztyns liv varvas nämligen med berättarens – Vásquez alter egos – möten och samtal med människan som minns och stod henne närmast under de sista åren. Allt i takt med att vi närmar oss hjärtattacken på middagsrestaurangen. Denna berättartekniska växelverkan skänker rytm och driv åt prosan. Men när de båda männen i slutet besöker Felizas grav balanserar romanen farligt nära det alltför filmiska och sentimentala. Dessutom syns tecken på att Vásquez med åren har kommit att bli lite för flyhänt för sitt eget bästa; det händer att han tar genvägar i ordval och beskrivningar som gör språket följsamt men mindre spänstigt.
Den nödvändiga komplikationen återfinns i stället i Vásquez respektfulla och komplexa resonemang om möjligheterna och svårigheterna med att skriva fram en verklig människas förflutna med hjälp av de ledtrådar som står till buds. Under sina efterforskningar om Felizas liv återkommer berättaren till en passage i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt, i vilken hushållerskan Françoise avfärdar romangestalter eftersom de inte är verkliga. Berättaren hos Proust menar tvärtom att vi kommer närmare fiktiva personer än verkliga, eftersom vi förstår dem med själen snarare än med sinnena. I sina försök att skildra Bursztyn räcker det därför inte för Vásquez att hålla sig till kända fakta, han måste också ta språnget ut i fiktionens rymd för att göra henne rättvisa.
En av anledningarna till att romanen, trots vissa brister, blir så drabbande är Vásquez medvetenhet om begränsningarna i sitt försök. Titeln syftar på att stavningen av Feliza Bursztyns namn ändrades under hennes livstid – hon döptes till Felicia – men också ofta stavades fel, till och med på hennes gravsten. I slutet föreställer sig berättaren hur de olika besökarna vid hennes begravning alla hade sin egen och ofullständiga bild av henne.
Kanske är denna roman bara ytterligare en felstavning. Men den är i så fall så inlevelsefullt gjord att jag tror att Feliza hade förlåtit honom. För genom att ha föreställt sig hennes liv har Vásquez räddat det från glömskan. Samtidigt har han skildrat en hel tid och ett helt samhälle. Det ska bli intressant att se vilka vägar detta författarskap tar framöver. Ännu är det något tidigt, men i Juan Gabriel Vásquez ser jag en av ytterst få samtida latinamerikanska Nobelpriskandidater avteckna sig.
