Kapitalismen är den permanenta revolutionen

För hundra år sedan predikade Leo Trotskij om att den ryska revolutionen, riktad mot kapitalismen, skulle bli permanent och spridas över världen. Den stagnerade och kollapsade efter 70 år. Kapitalismen visar däremot, efter att ha pågått tio gånger så lång tid, ingen tendens att stagnera eller kollapsa. Kapitalismen är den permanenta revolutionen.

Hur gick detta till?

Bortsett från frågor om universums och livets uppkomst är det svårt att tänka sig en mer komplicerad fråga. En som inte räds att svara är Sven Beckert, professor i historia vid Harvard, tidigare mest känd för Empire of Cotton. A Global History (2014). Hans nya bok har en kort titel, Capitalism. A Global History, men är lång: 1 325 sidor, varav 155 sidor utgör en oerhört komprimerad notapparat. Beckerts hästjobb har pågått i åtta år, under vilka han rest jorden runt för att gräva i arkiv, besöka de platser han skriver om, tala med människor som lever där i dag och föra diskussioner med kolleger och studenter.

Kapitalismen har, konstaterar Beckert, ett janusansikte som gör att den har hyllats och fördömts från alla möjliga politiska håll. Själv vill han inte stämma in i någon sådan kör, utan han uppmanar läsaren att öppna boken ”med en känsla av förundran, överraskning och förvåning – inte därför att den [kapitalismen] är ’bra’ eller ’dålig’ utan på grund av dess världsformande kraft”. Hans perspektiv är emellertid, som vi ska se, starkt kritiskt.

Beckert förklarar att ”det ekonomiska livet endast kan förstås ur ett historiskt perspektiv” och att det krävs ”en noggrann utgrävning” av kapitalismens historia för att förstå dess olika uttrycksformer, vilket gör en ekonomihistoriker välvilligt inställd. Han nöjer sig inte med att avgränsa sökområdet till Europa och USA under några århundraden, utan anlägger ett globalt tusenårsperspektiv. Som kapitalismens genom alla tider främsta uttolkare anger han Adam Smith, Karl Marx och Max Weber. Han förklarar sig också vara inspirerad av historiker som Fernand Braudel och ekonomer som Thomas Piketty och Jeffrey Sachs, och han framhåller den tyska historiska skolan som en av ekonomiämnets främsta men nästan bortglömda traditioner.

Kapitalismen är enligt Beckert ”en organisation av det ekonomiska livet som definieras av den oändliga ackumulationen av privat kontrollerat kapital”. (Jämför Karl Marx formulering i Kapitalet: ”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna.”) Oändlig ackumulation innebär ständig erövring av nya områden och resurser. Allt som behövs för att kapitalet ska kunna arbeta – jord, arbetskraft, råvaror, teknisk kunskap – måste kunna köpas och allt som produceras måste kunna säljas på marknader.

Dessutom krävs närvaro av en stat. Beckert poängterar att kapitalism utan stat är otänkbar men att den samtidigt är global. ”Arbetarna må ha sjungit ’Internationalen’, men kapital­ägarna har praktiserat den.” Han menar att det inte finns några kapitalismer i pluralis utan bara en kapitalism, men att den kan uppträda i många skepnader. Han ser ingen rät linje från kapitalism till demokrati. Kapitalismen kan bädda in sig i många politiska och kulturella former. Så är det förstås, men å andra sidan: Har demokrati uppstått i någon miljö som inte omvälvts av kapitalism?

Kapitalismen uppstod inte vid någon bestämd tidpunkt på någon bestämd plats utan genom över tid expanderande samspel mellan många platser. Beckerts historieskrivning börjar med ”öar” av köpmän och handelsplatser, exemplifierade av Aden år 1150. De första kapitalisterna utvecklade fjärrhandel utifrån sådana öar lite varstans med den islamiska världen som världsekonomins ”bultande hjärta”. På 1200-talet, i samband med korstågen, blev Genua, Venedig och Florens betydelsefulla noder i handelsmönstret. Men än så länge var dessa handelsstäder bara ”droppar i ett hav av ekonomiskt liv vars huvudströmmar följde helt andra logiker”, såsom den europeiska feodalismen. År 1500 levde 95 procent av Europas befolkning på landsbygden. De rika och mäktiga levde av skatter, pålagor och plundring.

Vid mitten av 1400-talet började de italienska stadsstaterna samarbeta med Spanien och Portugal för att finna nya handelsvägar. Ett skäl till sökandet efter nya rutter var att det ottomanska riket efter Konstantinopels fall 1453 försvårade européernas möjligheter att handla med Indien och Kina. Spanjorer och portugiser fann enorma guld- och silverfyndigheter i Sydamerika. Britter och holländare startade handelskompanier för att utvinna rikedomar i Syd- och Östasien, vilket innebar att stat och kapital gick armkrok och att aktie­börser växte upp i Amsterdam och London.

Beckert avfärdar historieskrivningar i Adam Smiths anda om att kapitalismen föddes och växte av egen kraft tack vare nyttomaximerande individers specialisering och utbyte som ”påhitt av forskares och ideologers fantasier”. ”Kapitalismen fann – till Smiths förtret – sin drivkraft inte i konkurrens utan i det nya och fabulösa välstånd som möjliggjordes av statsstödda monopol.” Det som gjorde Europa unikt var militär konkurrens mellan ett antal stater beroende av skatteintäkter och lån. Beckert betecknar denna fas som krigskapitalism och skriver spydigt: ”Den som förknippar kapitalism med låg beskattning har inte studerat historia.”

Kapitalismen föddes i städer men växte upp på landsbygden, särskilt i regioner försvagade av befolknings­kata­strofer, såsom Amerika efter euro­péernas ankomst och Europa efter digerdöden. På 1600-talet stod Karibien och inte New England i centrum för den kapitalistiska koloniseringen, något Beckert menar att många historiker förbisett. En ö av särskild betydelse var Barbados, där mer kapital investerades än i alla andra brittiska kolonier tillsammans. Här uppstod en ”smithiansk ekonomi” där jord, arbetskraft (slavar från Afrika) och varor (socker) kunde handlas fritt. Ön blev enligt Beckert ”en av de mest ojämlika platserna i världshistorien”.

Stadskapitalets utsträckning till landsbygden innebar att traditionella ägande- och brukandeformer trängdes undan. ”Äganderätter gick hand i hand med expropriering.” I mitten av 1700-talet var tre fjärdedelar av jorden i England inhägnad. Kapitalägarna anpassade sig till olika sociala strukturer, traditioner och maktförhållanden. ”Från första början var kapitalismen dogmatisk bara när det gäller profiter.” När städerna i Västeuropa behövde spannmål för att föda sina växande befolkningar vände de sig österut. Resultatet blev ”den andra livegenskapen” i Östeuropa. Den västeuropeiska kapitalismens mest karakteristiska drag var lönearbete, men den expanderade med hjälp av slaveri i väster och livegenskap i öster. ”Från början vilade kapitalismen på resurser som producerades utanför dess logik.”

På 1600-talet började produktionen av textilier flytta från städernas skrån till landsbygden i form av en protoindustrialisering som innebar att bönder kunde använda lediga stunder för arbete med egna spinnrockar eller vävstolar. Köpmännen kunde genom förlagssystemet organisera produktion utan att själva delta i produktionsprocessen. Beckert liknar dem vid göken som lägger ägg i någon annans bo. ”Bomullstillverkning blev ögat i den industriella stormen – den var i centrum för det stora språnget.” Språnget byggde till en del, som så ofta är fallet, på kopiering, i det här fallet av indisk produktionsteknik.

Vid mitten av 1700-talet inleddes den industriella revolutionen. Produktionen återvände till städerna och organiserades i fabriker. Kapital som ackumulerats i bomullstillverkning sökte sig till nya områden: järn och kol, järnvägar och maskiner. Synergieffekterna var stora och revolutionen blev permanent. År 1850 bodde hälften av alla britter i städer. De utgjorde mindre än 2 procent av världens befolkning men utvann två tredjedelar av allt kol och tillverkade hälften av allt bomullstyg.

Arbetsdagarna var långa, upp till 16 timmar, och den förväntade livslängden kort, i Manchester 25 år. Samtidigt var kapitalismen ute på global stråt: socker på Kuba, kaffe i Brasilien, socker och kaffe på Java, te från Kina, indigo från Indien, vete i Ryssland och USA, guano från öar i Stilla havet, bomull i sydstaterna.

Begreppet kapitalism kan enligt Beckert härledas till Frankrike omkring 1840. Vid denna tid gjorde sig en motreaktion gällande. Slavarna i den franska kolonin Saint-Domingue gjorde uppror och utropade vid sekelskiftet 1800 ett självständigt Haiti. Slavuppror följde slag i slag. När slaveriet på 1830-talet avskaffades i det brittiska imperiet tog regeringen ett stort lån för att kompensera slavägarna. Det var avbetalat först 2015!

Städernas borgare besteg 1848 barrikaderna för att göra upp med gamla eliter och institutioner, men fick kalla fötter efter Pariskommunen 1871. Den gamla ordningen var emellertid rubbad och kapitalismen ömsade skinn: den andra industriella revolutionen slog igenom med tung industri, snabbt växande industriarbetarklass och kraftfulla nationalstater. I främst USA och Tyskland utvecklades kapitalintensiv massproduktion, ofta betecknad som monopol- eller finanskapitalism. Arbetarnas reallöner började stiga i industriländerna, till en del beroende på fallande priser på livsmedel som producerades av lågavlönade arbetare i andra delar av världen.

Imperialismen härskade och inhägnandet av land fortgick med hjälp av en innovation: taggtråd. Även det ekonomiska tänkandet inhägnades, anser Beckert och pikar den neoklassiska revolutionen: ”Raderingen av historia, samhälle, klass och makt från tänkandet om det ekonomiska livet var inte ett förbiseende; det var en del av designen. […] Det förefaller kontraintuitivt att i den stund staten blev så mycket mera betydelsefull för det ekonomiska livet, förklarades staten och dess politik som extern för ekonomins inre funktionssätt.” Alla neoklassiska ekonomer skulle nog inte uppskatta att likt får bli indrivna i en sådan fålla.

Vi skyndar förbi mellankrigstiden som Beckert, efter Antonio Gramsci, kallar ”monstrens tid”, en tid när strävan mot självförsörjning och imperialistisk expansion gick hand i hand, liksom de gör i våra dagars USA. Andra världskriget innebar en comeback för tvångsarbetet i ledande industriländer som Tysk­land och Japan.

Kriget gav nådastöten åt den europeiska kolonialismen. Länderna i Afrika och Asien satsade på ekonomisk nationalism, protektionism och centralplanerad industrialisering genom importsubstitution. En måttligt framgångsrik strategi som Beckert tycks sympatisera med.

Under efterkrigstidens ”gyllene år” var kapitalismen med Beckerts ord ”nästan tam”, vilket han förknippar med keynesiansk konjunkturpolitik, starka fackföreningar och vänsterpartier samt hotet från Sovjetunionen. Beckert finner, liksom för övrigt ekonomipristagarna Daron Acemoğlu och Simon Johnson i Power and Progress (2023), att detta var en period då de allra flesta, åtminstone i industriländerna, kunde ta del av välståndets frukter.

Men säg den glädje som varar. På 1970-talet tog smekmånaden mellan kapitalet och nationalstaten slut. Den nyliberala revolutionen inleddes. Beckert är inte road. Han utser Pinochet till nyliberalismens Lenin och är inte nådig mot ekonomer som Hayek och Mises: ”Deras fundamentalistiska tro på prismekanismens överlägsna förmåga att allokera resurser ledde nyliberalerna till att frukta folket och demokratin.” Thatcher och Reagan avhandlas naturligtvis, mest för sin förmåga att göra slut på strejker (kolgruvor respektive flygledning).

I ”den globala södern” sköt ekonomiska frizoner upp. Beckert nämner Shenzen i Kina. Jag besökte själv Shenzen 1992, om så blott för en dag. Då bestod staden av en rad nybyggda skyskrapor men var nästan folktom. I dag lär den rymma 20 miljoner människor. Att kapitalet sökt sig till sådana platser är inte konstigt. I slutet av 1990-talet var timlönen för en arbetare i Kina 30 cent men för en arbetare i USA mer än 10 dollar. (Antalet invånare i Detroit halverades och befolkningen i Michigans fängelser fyrdubblades.) Beckert ådagalägger viss beundran för Kinas industrialisering: ”I motsats till nyliberalismen blev det kinesiska ekonomiska tänkandet ideologiskt och teoretiskt flexibelt och tog hänsyn till äldre traditioner, såsom skillnaden mellan ’tung’ och ’lätt’ [industri].” Och vidare: ”Det var genom att inte följa de amerikanska ekonomiprofessorernas råd som Kina blomstrade.”

Beckert ser klara likheter mellan tidig och sen kapitalism: Ekonomiska eliter som är beroende av stater men inte av någon enskild stat shoppar runt bland lockande erbjudanden: intellektuella äganderätter i USA, billig arbetskraft i Kina, mineraler i Peru, låga skatter på Irland. Vilket, om man ser saken positivt, för tankarna till Milton Friedmans berömda resonemang om hur en blyerts­penna för några cent kan komma till.

Beckert gör nedslag lite varstans i tid och rum, på öar som Réunion och Hokkaido och hos industrifamiljen Röchling i Ruhrområdet som med liv och lust deltog i två världskrig. Röchlinghistorien får mig att rysa vid tanken på vad en tysk företagare som jag råkade hamna bredvid i en jacuzzi i Palm Springs för 30 år sedan undslapp sig: ”Ze economy is lousy. We need a real war to get it going.”

Beckert gör ett av sina nedslag i Sverige. Föga förvånande står den svenska välfärdsstaten i fokus. På tio sidor redovisas efterkrigstidens sociala reformer, vilka konkretiseras med hjälp av de ”statistiska fiktionerna” Stig och Ulla, som har två barn, bor i en fyrarummare i Göteborg och kör Volvo. Stig arbetar på Torslandaverken, Ulla på deltid i sjukvården. Vi får veta att de gått sju år i skolan, att Stig arbetar 45 timmar i veckan på 1960-talet och 40 på 1970-talet, att de omfattas av sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkringar, gör semesterutflykter, är med i facket och röstar på SAP. Andra (icke-fiktiva) svenskar som figurerar i boken är Louis De Geer, Sven Hedin, makarna Myrdal, Eva Moberg, Rudolf Meidner och Assar Lindbeck.

Ja, det var några nedslag bland Beckerts nedslag. Hans genomgång av kapitalismens historia är en närmast herkulisk prestation. Han skildrar den tusenåriga process av schumpeteriansk skapande förstörelse som gör att en människa från periodens början som vaknar upp i dag skulle tro sig förflyttad till himmelen eller helvetet beroende på vilken position i tillvaron hon råkar befinna sig i när hon vaknar.

Även om Beckert säger sig inte vilja ta politisk ställning är det omöjligt att redogöra för ett fenomen som kapitalismen utan att luta åt ena eller andra hållet. Beckert nämner anmärkningsvärda siffror som talar för och emot. Exempel: Medellivslängden på jorden var 26 år 1820 men 72 år 2020. En procent av jordens befolkning äger i dag nästan hälften av världens rikedomar.

Beckert fokuserar på kapitalismens minuskonto och förstörande kraft. Det är i sin ordning med tanke på alla människor som krossats under dess larvfötter. Men för att få en balanserad bild bör man också läsa någon historik – exempelvis av Johan Norberg – som fokuserar på pluskontot och den skapande kraft som gett liv och mycket längre och bättre liv åt miljarder människor.

Beckert är alltså en skarp kritiker av kapitalismen, men samtidigt medveten om att han har den att tacka för att han kan skriva om den.

Han konstaterar att Harvard är en rik institution delvis beroende på förslavade människors obetalda arbete och att skövlingen av brasilianska regnskogar får hans pensionskonto att växa.

Kapitalismen har dödförklarats många gånger av stora tänkare, från Marx till Schumpeter. Dock inte av Beckert. Den stora framtidsfrågan är huruvida den kapitalistiska ackumulationen kan pågå exponentiellt i evighet utan att livet på jorden kollapsar. Nya tekniker och produkter innebär ständigt nya löften och hot. Vår tids ledande kapitalister är medvetna om problemet.

Och lösningen? Människan ska efter en katastrof här på jorden hanka sig fram, menar somliga, i ohyggligt ogäst­vänliga miljöer på Mars eller någon annan planet.

Och då är väl frågan om inte boten kan vara värre än soten.