Man ska aldrig slänga någonting. Inte på några villkor. Tänk alla gånger du stått framför garderoben och blängt på oanvända kläder du köpte för tio eller trettio år sen. Plaggen har följt dig, genom flyttar och skilsmässor. Varför vill du aldrig tillstå att det var ett felköp, en förhoppning om att du en dag ska bli en sån som kan bära upp den där svindyra vinterrocken från Belgrad.
Men när du minst anar det är ögonblicket inne. Du tar på dig vinterrocken och känner i hela kroppen att du sent omsider blev den där människan. Sedan bär du rocken långt in i april.
Och så har vi böckerna. Jag vet inte hur många decennier Flannery O’Connors The Complete Stories fått stå oläst i hyllan. Mellan sidorna hittar jag ett visitkort där jag antecknat ett par parisiska busslinjer på baksidan. Vilket tyder på att jag köpte boken i en fjärran analog tidsålder.
Skitsnygg utgåva hur som helst. Drygt femhundra sidor. Tre påfågelsfjädrar på omslaget.
Flannery O’Connor föddes 1925 i Georgia och dog i augusti 1964. Hon höll sig mestadels till novellformatet. Stilen benämns ofta som ”southern gothic”, ett begrepp man svänger sig med utan att riktigt veta vad det står för.
Söker man på ”gotisk” i ordlistan står det lakoniskt: ”som har att göra med gotiken. Jfr romansk”. Och ”romansk” då: ”som anknyter till den romerska kulturen särsk. som den vidareutvecklats inom den katolska kyrkan”.
Känns som en återvändsgränd.
Söker man på ”gothic fiction” på Wikipedia börjar det däremot brännas. Kännetecknas av skräck- och spökteman. Genren fick sitt namn under renässansen och var en nedsättande benämning för något barbariskt och medeltida. Samuel Coleridge, Mary Shelley och Lord Byron gick i täten och följdes av bland andra Edgar Allan Poe och Nathaniel Hawthorne.
Jag stapplar igenom den första novellen, och minns vagt hur jag en gång kroknade just här. Men jag tar mig vidare, och i den följande novellen väntar något som känns svindlande välbekant. ”The Barber” handlar om en man som går till frisören och hamnar i en diskussion om det åstundande primärvalet. Frisören och de flesta av hans kunder tänker rösta på den ”onda” rasistiska kandidaten. (Tänk Trump.) Novellens huvudperson, som är en bildad karl, upprörs av detta, han ska förstås lägga sin röst på den goda kandidaten. (Tänk Obama.) Men varje gång han sitter i frisörstolen kommer han till korta i munhuggandet. Frisören plattar till honom med en slagkraftig oneliner, flatgarvet sprider sig i salongen och han får gå därifrån med rodnande örsnibbar.
Nu är jag fast. Forsar igenom novellerna som i feberyra.
Till slut går han hem, sätter sig med papper och penna och författar ett brandtal för den goda kandidaten. Under nästa frisörbesök tar han upp papperet och låter retoriken flöda. Hans ord gör intryck, men han märker det inte. Förblindad av uppdämt ursinne slår han frisören på käften och stormar ut med raklöddret rinnande innanför kragen.
Nu är jag fast. Forsar igenom novellerna som i feberyra. Dammsuger Stockholmsbiblioteken på O’Connors böcker, men de flesta är hopkok på noveller som finns i The Complete Stories, som således gör skäl för sin titel.
Jag måste erkänna att jag blir halvt överraskad av att hitta henne på biblioteken. Läsare som tar anstöt av det så kallade n-ordet har här en svår stund framför sig. Vilket för övrigt är en omskrivning som är i behov av komplettering. I Flannery O’Connors värld är ”negro” det sakliga och neutrala uttrycket, men i mer informella sammanhang, som när de fattiga vita mjölkbönderna pratar om sina ännu fattigare svarta drängar, heter det oftast ”nigger”. Och vad ska man kalla det tillmälet? ”N-plus-ordet”?
Frågan är uppriktigt ställd. Och befogad.
Flannery O’Connor var starkt påverkad av sin katolska uppfostran, och hon har sagt att alla hennes berättelser handlar om ”nådens verkan på människor som inte gärna vill ta emot den”.
Tydligast blir det i novellen ”The Lame Shall Enter First”, vilket är bland det mest ohyggliga jag läst. Det är den sortens text som man skulle vilja sudda ut från minnet.
Upplägget påminner om en av Jesu liknelser. En änkeman som lever ensam med sin lilla son tar sig an ett hopplöst fall, en småbrottsling som vägrar låta sig ledas in på den rätta vägen. Men änkemannen ger inte upp. Berättelsen får ett allt annat än nytestamentligt slut. Jag orkar inte ens tänka på det. Jag får i stället glädjas åt att tiden till slut var inne för Flannery O’Connor, liksom för vinterrocken från Belgrad.
