Kubas öde vilar i USA:s händer

I januari i år tog USA strupgrepp på Kubas regim, när Venezuela och Mexiko fick order att ställa in oljeleveranserna till ön. Det var ett tidstecken att både Delcy Rodríguez i Venezuela och Claudia Sheinbaum i Mexiko – passionerade anhängare av skräckregimen i Havanna – lydde utan några diskussioner.

Sedan dess har Donald Trump begärt att Kubas president Miguel Díaz-Canel ska avgå. Trumps utrikesminister, den Kubabördige Marco Rubio, överlägger bakom kulisserna med klanen Castro, som hoppas rädda sitt skinn genom att leda systemskiftet. Detta spel under täcket med los Castro har väckt högljudda protester från Trumps och Rubios väljare, exilkubanerna i södra Florida.

Det är ibland en fördel att vara ö. Om England hängt ihop med Europa, Taiwan med Kina och Kuba med Amerikas fastland så skulle historien ha tagit andra vägar. För Kubas regim efter revolutionen 1959, då allt fler kubaner drömde om att slippa undan bristen och vanstyret, blev vattnet en bekväm Berlinmur. Men just nu är det ett handikapp för regimen att inte ha någon landgräns där bristvaror kan smugglas in. Om Kuba legat där Bolivia ligger så hade dess bränslebrist aldrig blivit så akut – och USA:s möjlighet att diktera villkoren aldrig så total. Men varför har inte USA mer bråttom?

Delvis beror detta på kriget mot Iran, som stulit all tid för USA:s ledare och kylt av deras övermod. Men det beror också på att Kubas terräng, liksom Venezuelas, är full av politiska minor. Marco Rubio vill att regimerna själva ska röja undan dessa minor och inte lämna dem i arv. I Venezuela handlar det om att rensa ut de krigsherrar som lett regimens dödspatruller och stulit dess råvaror. På Kuba handlar det inte minst om att sparka ut de ryska och kinesiska spioner som avlyssnar USA:s militära och civila kommunikationer. År 2016, när Rubio sökte Republikanernas presidentnominering, sade han att det mest trängande ärendet för näste president var att ”kasta ut ryssarna från Lourdes och kineserna från Bejucal”.

Signalspaningscentralen utanför Lourdes 25 mil väster om Havanna valdes för sin närhet till Floridas sydspets, drygt 14 svenska mil. Den började byggas av sovjetiska experter 1962 och hade under kalla kriget en personal på över tusen personer. Anläggningarna, en skog av antenner och paraboler mitt i djungeln, täcker 73 kvadratkilometer. Tio minuters bilfärd från Lourdes ligger Bejucal, en liknande anläggning, från vilken Kina tar del av trafiken i USA:s eter.

Ett annat deklarerat mål för Rubio är Gaesa, den kubanska militärens konglomerat av gångbara tillgångar: turism, tobak, rom, nickel och kobolt. Allt som ger vinst skummas av och separeras från resten av ekonomin, hänförs till Gaesa och avnjuts av makteliten. Allt som ger förlust stannar i planekonomin. I början av maj aviserade USA sanktioner mot alla som handlar med Gaesa, i första hand kanadensiska gruvbolag. Gaesas andra stora mjölkko, turismen, behöver inte sanktioneras, den självdör i brist på olja och elekt­ricitet.

År 1991, när Boris Jeltsin sade upp det sovjetisk-kubanska sockeravtalet, slungades Castroregimen ut i en omild verklighet, den globala marknad där politiker inte sätter priset på tillgångar. Avtalet, som trädde i kraft 1960, betydde att Sovjetunionen köpte Kubas socker till överpris och i utbyte gav det maskiner, vapen, krediter och oraffinerad olja; olja som Kuba dels använde, dels sålde vidare. Det var nog det mest generösa stödet i världshistorien från en stat till en annan, och slukade en god del av Sovjetunionens hårdvaluta. Sockeravtalet betydde ironiskt nog att Kubas extrema beroende av en enda kolonial exportvara, som revolutionen svurit att bryta, permanentades.

Redan före Sovjetkollapsen hade Kubas materiella vardag varit en ökenvandring. Undersåtarna har i snart 70 år, i stället för att producera, exportera och förbruka, ägnat sin bästa tid åt att köa efter livsmedel, gå till fots i timmar och samla vedpinnar till uppvärmning. Om Kinas tyranner efter Deng Xiaoping säkrade lugnet genom arbete, tillväxt och konsumtion, så gjorde Kubas härskare tvärtom: de tröttade ut folket med kronisk brist, köer och ransoneringskupong­er. Att både Kubas och Kinas ledare kallar dessa diametralt olika system för ”kommunism” är tänkvärt.

Kuba var ökänt för sina strömavbrott långt innan Trump ströp oljetillförseln. Men om kubanernas lott var tröstlös så är den nu förtvivlad. Strömavbrotten är inte längre avbrott, utan status quo. Avbrotten är i stället de korta stunderna av elektricitet.

Vad späkningen ska tjäna till är oklart. Tror USA att Kubas ledare ska kapitulera av omsorg om sina undersåtar? Kubas le­dare bryr sig lika litet som Irans om hur deras undersåtar har det. De bryr sig om sin regim, och – om den inte går att rädda – sitt skinn. Hoppas Trump och Rubio att bristen och hungern ska explodera i kravaller och kaos? Knappast det heller. Kubanerna på ön och kubanerna i Miami vill ha USA-investeringar, marknadsekonomi och demokrati, inte inbördeskrig.

Irans regim, då detta skrivs, verkar inte bara ha överlevt Trump utan lärt honom en läxa i slughet och tålamod. Iran hade kort att spela, fast Trump inte förstod det. Frågan är vilka kort den kubanska regimen har kvar. Irans folk avskyr sin regim lika hjärtligt som Kubas folk avskyr sin, men 5–10 procent av iranierna stöder regimen och är en del av regimen. En miljon eller fler av Irans civila är beväpnade och skjuter för att döda vid minsta tecken på missnöje eller protester. Det har hittills räckt för att kuva majoriteten, som i januari då tiotusentals civila mejades ned.

Också Kuba har mängder av beväpnade regimlojalister. Men det är mycket osäkert om de är redo, mentalt, att dränka folkliga protester i blod. Kubas statliga medier berättar inte vad som händer, men folket förstår att regimens dagar är räknade. De förstår att regimens vänner Kina, Iran, Nordkorea och Ryssland inte längre kan påverka utgången. Skulle kubanerna i regimens olika livgarden skjuta blint på civila landsmän i dag, utan något upptänkligt segerscenario?

Södra Floridas kubaner, Trumps och Rubios grannar, hör till det republikanska partiets mest hyperaktiva grupper. Det är de som ligger bakom de sanktioner och det handelsembargo som i alla år givit Castroregimen dess käraste ursäkt för bristen och nöden. Embargot, som regimen – och Castrobeundrare i andra länder – kallar ”blockad”, har aldrig varit total. Så länge den kubanska staten hade ett minimum av intäkter köpte den ris och majs av USA.

Exilkubanerna i USA kommer inte i längden att acceptera någon ”venezolansk” lösning, där diktaturens makthavare får sitta kvar om de svär trohet till Trump. För dem, och för de allra flesta kubaner på ön, är friheten ett villkorslöst krav.

Kubas revolution var ett drygt tvåårigt gerillakrig där liberaler och socialdemokrater dominerade. Dess första programpunkt var fria val. Alla revolutionsledarna var demokrater – alla utom tre: bröderna Fidel och Raúl Castro och deras argentinske kumpan Ernesto ”Che” Guevara. Ingen av de tre hade några tankar på vare sig val eller frihet – men de höll tyst med det i det längsta.

Mot slutet av 1959, nära ett år efter revolutionen, när kraven på demokratiska reformer blev besvärande för Fidel Castro, kastade han masken. Kritikerna, hans forna vapenbröder, åtalades för förräderi och kastades i fängelse. Den mest orädde av dem, Huber Matos, dömdes till 20 års fängelse. Hans enastående själv­bio­grafi, med en oförglömlig fängelse­skildring, finns på engelska: How Night Fell. En gång i Miami då jag sade till Matos att han måste vara den hårdast drabbade under den långa statsterrorn, log han och tog med mig till en liten herre bosatt i närheten.

Det var Mario Chanes, som suttit fängslad tillsammans med Castro efter det misslyckade upprorsförsöket 1953 och slagits vid hans sida under gerillakriget som föregick revolutionen. År 1961 dömdes Chanes till 30 års straffarbete för att ha krävt fria val. Han avtjänade hela straffet, långa tider i ett ”cigarr­fodral”, där man fick lära sig sova stående. Kuba har i dag fortfarande minst 1 200 politiska fångar.