Den strukturella naiviteten

Den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet strävar efter att införa sharialagar globalt genom att infiltrera politiska och civilsamhälleliga organisationer. I maj 2025 varnade till exempel en statlig rapport i Frankrike för brödraskapets starka fäste i civilsamhället, där det uppgavs kontrollera minst 200 moskéer och ha inflytande över skolor och idrotts­verksamheter. Samma rapport lyfte fram Sverige som ett särskilt infiltrerat land.

Det är inte en slump. Under flera decennier har svenska offentliga medel finansierat uppbyggnaden av organisationer, skolor, studieförbund och biståndsverksamheter kopplade till islamistiska miljöer. Redan under 1990-talet skapades plattformar där nätverk med rötter i Muslimska brödraskapets internationella struktur kunde etableras och utvecklas. Politiska överenskommelser slöts mellan den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd, där inflytande och repre­sentation i politiska församlingar ut­lovades. Samtidigt öppnade flera partier – från vänster till höger – sina strukturer för aktörer med kopplingar till islamistiska miljöer. Dessa förhållanden är dokumenterade i min avhandling och visar att det inte rörde sig om enstaka misstag, utan om ett återkommande mönster.

Som en konsekvens av denna utveckling har vi i dag en mängd islamistiskt orienterade nätverk i det svenska civilsamhället – föreningar, skolor och studieförbund, ofta finansierade via statliga bidragssystem. De ger röst åt krav på anpassning som har lett till konflikter kring exempelvis könsseparering, religiös klädedräkt i det offentliga rummet, Koranbränningar och religiöst motiverad påverkan på myndighetsutövning. Det finns de som menar att detta i sin tur har skadat integrationen, genom att göra det svårare att markera var gränsen går för vilka beteenden som accepteras i Sverige. Märkligt nog har vårt sekulära, liberala demokratiska system visat sig vara en utmärkt grogrund för radikala islamistiska rörelser.

I efterhand har politiker och opinionsbildare förklarat utvecklingen med godtrogenhet, feghet eller brist på handlingskraft. I november 2015 sade Stefan Löfven på en presskonferens att ”Sverige har varit naiva” inför islamismens utbredning, apropå Säpos uppgifter att omkring 300 personer hade anslutit sig till IS härifrån. Liknande formuleringar har återkommit hos andra politiker. I oktober förra året argumenterade Ebba Busch för ett förbud mot burka och niqab i offentligheten, med argumentet att ”Sverige måste vakna upp från den naivitet som försatt Sverige i ett kulturkrig och som inneburit att hedersförtryck fått slå väldigt djupa rötter i vårt land”.

Men denna retorik är en efterhandskonstruktion, som förskjuter fokus från de strukturer och beslut som faktiskt möjliggjorde utvecklingen. Den svenska naiviteten var inte i första hand en fråga om godtrogna politiker som inte förstod riskerna med att driva en tillåtande politisk linje. Den var strukturell. Naiviteten växte fram ur tre sammanhängande faktorer: begreppsförvirring, en identitetspolitisk idé om politisk representation och en institutionell kultur som länge hade svårt att förhålla sig till religiöst grundade ideologiska rörelser.

Begreppsförvirringen tog sig uttryck ­i att islam och islamism länge blandades samman i den offentliga debatten. Antingen likställdes de eller så tolkades varje försök att skilja dem åt som ett misstänkliggörande av troende muslimer.

Den tyske sociologen Max Weber påpekade redan i början av 1900-talet att religion kan uppträda i olika sociala former: som personlig tro, som kulturell tradition eller som politiskt organiserad rörelse. När dessa nivåer sammanblandas uppstår analytiska problem. Den svenska debatten om islamism präglades länge av just en sådan sammanblandning. Islam är en världsreligion med teologisk och kulturell mångfald; islamism är däremot en politisk ideologi som vill ge religionen normativt företräde i stat och samhällsordning. När denna distinktion inte blev tillräckligt tydlig uppstod en osäkerhet i samtalet. Kritik mot islamism riskerade att tolkas som kritik mot religionen i sig.

En annan faktor som bidrog till den strukturella naiviteten var den politiska representationslogiken. I ett klimat präglat av identitetspolitik och krav på olika former av erkännande blev frågan om representation central: Vem talar för muslimer i Sverige?

Den franske samhällsanalytikern Alexis de Tocqueville beskrev hur moderna demokratier bygger mellan­nivåer genom föreningar. Den svenska modellen har länge vilat på denna princip. Men modellen fungerar sämre när organisationerna inte bara representerar sociala intressen, utan också ideologiska projekt med religiös legitimering.

När den svenska staten och de politiska partierna sökte samtalspartners trädde de aktörer fram som redan hade en organisatorisk struktur, föreningsvana och mobiliseringskapacitet. Organisationsform kom att uppfattas som legitimitet. Den mest organiserade aktören framstod som den mest representativa.

Detta var inte nödvändigtvis ett uttryck för ideologisk övertygelse, utan en administrativ logik: institutioner samtalar med institutioner.

Svenska myndigheter är organiserade för samverkan med civilsamhället. Bi­dragssystem, samrådsformer och dialogforum bygger på antagandet att orga­ni­serade aktörer representerar legitima samhälleliga intressen. Islamistiska nätverk har i många fall visat organisatorisk skicklighet och förmåga att verka inom dessa former. De har byggt föreningar, skolor och studieverksamheter, och därmed passat väl in i den svenska modellen. Sett ur institutio­nernas perspektiv blev dessa aktörer naturliga samarbetspartners.

Att nätverkens islamistiska agenda inte avskräckte myndighets-Sverige hänger sannolikt ihop med att den svenska politiska kulturen präglas av en ovanligt hög nivå av social tillit. Detta har länge varit en styrka. Men tilliten innebär också en sårbarhet. När aktörer formade i andra politiska kulturer, där den institutionella tilliten är lägre och parallella lojalitetsstrukturer vanligare, verkar i ett högtillitssamhälle uppstår en asymmetri. Den ena sidan, i det här fallet svenska myndigheter, utgår från transparens och neutralitet. Den andra sidan kan i själva verket vara betydligt mer strategiskt orienterad och sätta sina egna politiska mål före myndigheternas ideal.

Inget av detta är i grunden en fråga om enskilda individers beslut, utan om en kulturkrock mellan olika sätt att relatera till stat, organisation och legitimitet. Att då beskriva dagens utveckling som en konsekvens av politikers feghet eller naivitet riskerar att dölja de mekanismer som faktiskt har varit verksamma. När islamistiska aktörer verkade genom civilsamhällets strukturer passade de in i existerande system. Samtidigt förstärktes dessa nätverk i ett sammanhang där omfattande migration sammanföll med en politik som delegerade representation till organiserade religiösa aktörer. I vissa fall har detta bidragit till social kontroll, normkonflikter och ökat inflytande för religiöst legitimerade auktoriteter i lokalsamhällen.

Problemen handlar inte om invandring i sig, utan om hur staten organiserade relationen till religiösa aktörer inom ramen för integrationspolitiken. Att reducera detta till ”naivitet” riskerar därför att bli en förenkling. Om problemet var strukturellt krävs också strukturella svar: begreppslig precision, tydligare kriterier för representation och en ökad förmåga att skilja mellan religion och politisk ideologi.

Först då blir det möjligt att förstå vad som faktiskt skedde – och att undvika att det upprepas.