I min ungdom var TNT, sedermera TCM, tv-kanalen för oss som älskade äldre amerikansk film, och jag tittade så ofta jag hade möjlighet. Ofta pågick en film när jag satte på och jag brukade då försöka gissa vem som hade regisserat den. Lättast var filmer av Michael Curtiz. Han har en slående, egensinnig stil.
Ändå brukar Curtiz avfärdas av tongivande kritiker. Han har setts som motsatsen till de stora konstnärerna i amerikansk film, som till exempel John Ford, Nicholas Ray, Howard Hawks, Douglas Sirk, Alfred Hitchcock och Orson Welles.
Curtiz mest kända verk Casablanca (1942) är förvisso ett av filmhistoriens mest hyllade och omskrivna. Men vanligtvis ses filmen som en triumf för studiosystemet och bolaget Warner Bros snarare än för Curtiz. Den inflytelserike kritikern Andrew Sarris skrev 1968 att filmen var ”the happiest of happy accidents”. De flesta kritiker och historiker har hållit med Sarris om det, trots att Curtiz regisserade en lång rad filmer före och efter Casablanca av jämförbar kvalitet och ofta i samma visuella stil.
De senaste åren verkar det dock som om synen på Curtiz håller på att förändras. År 2017 kom en tjock, omtalad biografi av Alan K. Rode, Michael Curtiz – A Life in Film, och 2020 kom Tamás Yvan Topolánszkys film på Netflix som hette Curtiz, om hans liv och inspelningen av Casablanca. I år släpptes en nyrestaurerad version av en av Curtiz centrala filmer, Kapten Blod, av den mest prestigefyllda dvd-distributören, Criterion Collection.
Den som vill skriva om Curtiz inser snabbt att det inte går att använda honom själv som källa. Precis som exempelvis Fritz Lang, Frank Capra, Federico Fellini och Ingmar Bergman går inte heller Curtiz att lita på. Han skarvade, överdrev, mytologiserade och ljög om det mesta. Det gäller till och med hans ålder. Curtiz föddes i Budapest, under en tid då staden blomstrade, men han har angett olika födelseår och gett vitt skilda redogörelser för sin familj och hur de levde.
I Rodes biografi anges juldagen 1886 som födelsedag, och eftersom han har sett det autentiska födelsebeviset bör det stämma. Curtiz hette ursprungligen Manó Kaminer men tog sig 1905 det mer ungerskklingande namnet Mihály Kertész. Han kom från en judisk medelklassfamilj och fick en gedigen utbildning vid universitet i Budapest. Snart blev Curtiz en del av Budapests kulturella och intellektuella kafékultur, inte minst Café New York, där han umgicks med skådespelare, fotografer, författare, filmkritiker och manusförfattare. Curtiz uppslukades av filmkonsten och regisserade 1912 sina första filmer.
Han gjorde ett stort antal filmer i Ungern och var också verksam i andra europeiska länder, främst Österrike. I Danmark var han regiassistent på den på sin tid berömda filmen Atlantis (1913). Så småningom värvades han av Warner Bros., flyttade till Kalifornien och gjorde sin första film för dem 1926. Det var nu han tog sig namnet Michael Curtiz.
Han var knuten till Warner Bros. fram till 1954, då han började frilansa. Curtiz hade också under några år i slutet av 1940-talet ett eget produktionsbolag tillsammans med sin fru Bess Meredyth. De jobbade tillsammans i flera decennier, till exempel med manus, även om hon sällan omnämndes.
Under sin karriär var han ofattbart produktiv. I Ungern kunde han göra 15 långfilmer på ett år.
Curtiz specialiserade sig aldrig på någon särskild typ av film eller specifik genre. Under 1930-talet gjorde han en rad skildringar av samhällsproblem utifrån ett vänsterperspektiv, om korruption, rättssystemet, polisbrutalitet och arbetslöshet. I Som hemlig politisk agent (1934) gav han sig på att skildra ryska revolutionen. Han gjorde också tidigt några allegorier över hotet från nazismen, före Pearl Harbor. Det fanns länge en radikal sida hos Curtiz, och det gäller också hans berättande. Här förekommer öppna slut, avancerat icke-linjärt berättande (med återblickar i återblickar) och vad som på engelska kallas ”unreliable narration”, som vi kan översätta till ”opålitligt berättande”.
Rent generellt är Curtiz 1950-tal betydligt svagare än de föregående decennierna. Filmerna blev färre och tråkigare, även visuellt. I slutet av 1950-talet blev han sjuk, och det påverkade hans filmskapande negativt. Hans sista film, Comancheros (1961), kunde han inte slutföra på grund av sin ohälsa. Det fick i stället filmens huvudrollsinnehavare John Wayne göra, efter att Curtiz burits på bår från inspelningsplatsen. Curtiz dog några månader senare i cancer.
Under sin karriär var han ofattbart produktiv. I Ungern kunde han göra 15 långfilmer på ett år. I Hollywood drog han ner på antalet, men gjorde minst två filmer per år, vissa år på 1930-talet kunde det bli upp till sex. Det kräver en stenhård arbetsdisciplin och en genuin passion. Intrycket är att han levde för att filma – det var det enda som betydde något för honom – och han kunde vara 18 timmar per dag i studioateljén eller på någon inspelningsplats. Det är oklart hur många filmer han regisserade, men det var uppåt 180. Hur är det möjligt att vara så produktiv och ändå upprätthålla kvaliteten? Hans filmer har sällan det djup och den tematiska finess som kännetecknar de mer kompletta filmkonstnärerna. Men när det gäller det visuella berättandet kan han i sina bästa filmer mäta sig med vem som helst.
Curtiz måste blixtsnabbt ha kunnat se vad varje scen krävde. Även scener som bara flimrar förbi i några sekunder har ofta påfallande genomarbetade och avancerade kompositioner. De behöver inte vara något betydelsefullt för handlingen, men för tonen, känslan, stämningen. Och kameran rör sig, rastlöst, energiskt, som Curtiz själv, hela tiden på jakt, fram och tillbaka, till höger och vänster. Naturligtvis varierar stilen, alla filmer ser inte likadana ut, men tillräckligt många gör det för att man ska kunna tala om en personlig stil.
Ingmar Bergman har sagt att han studerade Curtiz för att lära sig hantverket, och det tycker jag syns. Det finns många bildkompositioner i Bergmans 1940- och 50-talsfilmer som garanterat är inspirerade av Curtiz.
En annan filmskapare som påverkats av Curtiz, även om det inte påtalats tidigare, är Orson Welles. Då tänker jag främst på Curtiz djupfokuskompositioner, redan under 1930-talet, hans sätt att använda hela rummet i sin iscensättning, i kombination med hans vidareutveckling av tysk expressionism. Det kännetecknar också Welles, inklusive hans debutfilm Citizen Kane (1941). Welles har främst pratat om John Fords betydelse, men det är oundvikligt att han också, precis som Bergman, studerat och inspirerats av Curtiz hantverk.
Curtiz väcker frågor om hur vi egentligen definierar kvalitet och konstnärlig status när det gäller en filmregissör. Hos Fritz Lang, Howard Hawks, Hitchcock, Bergman eller Welles får du ett visst sätt att betrakta världen, en filosofisk eller psykologisk utgångspunkt som går som en röd tråd genom deras samlade verk. Jag är inte säker på att en sådan röd tråd går att hitta hos Curtiz.
Huruvida det behövs är en annan fråga. Det är särskilt relevant att jämföra med Lang. Det är inte uppenbart att hans Fury (1936) eller Blå gardenia (1953) är bättre än liknande filmer av Curtiz som 20.000 år i Sing Sing (1932) eller Mildred Pierce (1945).
Michael Curtiz tillhör en generation ungrare som är omtalad för den oproportionerligt stora mängd genier som återfinns bland dem. Det handlar om personer som fysikern och matematikern John von Neumann, kompositören Béla Bartók, fotografen André Kertész och författaren Arthur Koestler. På den listan över genier bör vi även inkludera Curtiz.
