Kultur

Goffman såg risken med mänskliga möten

Erving Goffman (1922–1982) var sin tids kanske mest kände sociolog men förblev ändå en outsider. Foto: Illustration av Annelie Carlström.

Enligt sociologen Erving Goffman riskerar alla interaktioner att leda till obehag. Vi gör allt för att undvika den sociala avgrunden.

Carl-Göran Heidegren

Professor i sociologi vid Lunds universitet.

Erving Goffman, som levde mellan 1922 och 1982, var möjligen sin tids mest kände sociolog. Han blev en med åren alltmer etablerad och välavlönad sådan men förblev samtidigt på många sätt en outsider. Goffman deltog inte gärna på konferenser, han ville ogärna låta sig intervjuas och inte heller lät han sig fotograferas. Hans uppträdande var många gånger både märkligt och provocerande. Goffman blev aldrig riktigt en del av det sociologiska etablissemanget, och han ville nog inte heller vara det. Kanske upplevde han att en outsiderposition i själva verket vidgade synfältet och förstärkte synförmågan. Att se vad som inte var synligt vid första och kanske inte heller andra ögonkastet kan sägas ha varit hans drivkraft.

Goffmans primära intresseområde var vad han kallade interaktionsordningen. Denna består av alla de regler, mestadels oskrivna, som vi förhåller oss till när vi möter andra människor, de flesta främlingar, i olika sammanhang och särskilt på offentliga platser. Social interaktion innebär en bräcklig social ordning. Hans mest lästa bok torde vara den som på svenska länge bar namnet Jaget och maskerna (1974). När den 2020 utkom i en reviderad översättning hade den fått en ny titel: Självframställning i vardagslivet. Den nya titeln ligger närmare originalet men är samtidigt lite otymplig. Denna bok har under lång tid tillhört standardlitteraturen i undervisningen i sociologi på svenska lärosäten.

Andra teman som är starkt förknippade med Goffman är totala institutioner och stigma. I det senare fallet handlar det om olika slag av misskrediterande egenskaper, synliga eller osynliga, som vi har att förhålla oss till i vårt agerande, i det förra fallet om sociala inrättningar som man inte kan lämna av egen fri vilja, som till exempel fängelser och slutenvårdsavdelningar. Totala institutioner kännetecknas av att det finns en barriär som skiljer mellan dem som är utanför och dem som är innanför, och att det innanför ofta finns väldigt lite utrymme för en privat sfär.

Det är lockande att försöka hitta en huvudnyckel till Goffmans sociologiska verk. Mitt förslag är att betrakta följande formulering från Jaget och maskerna som en sådan: ”Livet är kanske inte något större vågspel, men sociala interaktioner är det.” För de flesta av oss förlöper livet för det mesta utan någon större dramatik, vi simmar lugnt i hemmatama vatten. Vad Goffman sätter fingret på är att

varje social interaktion däremot innebär ett risktagande. Varje gång vi möter en annan människa finns det, menar Goffman, en påtaglig risk att något sker som gör oss lite obekväma eller för ett ögonblick bringar oss ur fattningen och en mindre risk att något inträffar som kränker oss på ett bestående sätt. Man kan likna Goffmans syn på sociala interaktioner vid att vandra på en sjö täckt av ett tunt istäcke. Ibland anar vi och ibland anar vi inte hur tunt istäcket är och vilka avgrunder som döljer sig därunder. Därav följer att social interaktion i hög grad handlar om att minimera risken för att pinsamma eller kränkande incidenter inträffar. Goffmans livsverk bestod i hög grad i att studera olika tekniker och strategier för riskreduktion.

Varför blev detta Goffmans viktigaste tema? Förmodligen finns svaret på denna fråga i hans egen livshistoria. Goffman var född i en kanadensisk småstad på landsbygden av judiska föräldrar som för inte så länge sedan hade utvandrat från Ukraina. Såvitt jag förstår talades det jiddisch i hemmet. Goffman var alltså från början en outsider. Familjen flyttade till Winnipeg när han var i tonåren, på den tiden en stad med en förhållandevis stor judisk minoritet. Den unge Goffman har beskrivits som ”a Jew acting like a Canadian acting like a Britisher”. Han var så långt ifrån vad han ville vara och försökte tidigt distansera sig från sin judiska bakgrund. Därför lärde han sig också tidigt att spela ett spel, att bygga upp en fasad, och att regissera sina egna framträdanden. Möjligen uppfattade Goffman sin judiska börd som ett stigma han bar på.

Erving Goffman cirka 1940.
Erving Goffman cirka 1940. Foto: Wikimedia Commons

I samband med att Goffman var doktorand i sociologi vid det berömda Chicagouniversitetet mot slutet av 1940-talet lärde han känna sin blivande hustru, Angelica Schuyler Choate. Hon kom från den absoluta överklassen på den amerikanska östkusten. Hennes familj tillhörde den grupp av familjer som kommit att kallas the Boston Brahmins, det vill säga hon kom från en av de anglosaxiska familjer som tidigt hade slagit ner sina bopålar i New England. Det har sagts om henne och hennes familj att de var mycket mer överklass än familjen Kennedy. Även Angelica Schuyler Choate studerade sociologi och lade 1950 fram en masteruppsats med den talande titeln The Personality Trends of Upperclass Women. Det är lätt att föreställa sig hur skräckslagen Goffman måste ha varit första gången han var hembjuden till sin blivande hustrus familj. Hela situationen skrek åt honom att han rörde sig på mycket tunn is. Varje ord, gest och rörelse, varje samtalsämne kunde få till följd att han plumsade i vattnet. Det mesta tycktes tala för att han inte skulle bestå provet.

Kanske var det så. Kanske mötte familjen Choate den blivande familjemedlemmen med största förståelse och omsorg. Att så mycket i Goffmans framtida sociologiska verk kom att kretsa kring riskreduktion får mig dock att tro att det handlade om en situation där denne fann sig utlämnad åt ett farligt element: pinsamhetens iskalla vatten. De gifte sig i alla fall; i någon bemärkelse tycks Goffman ha bestått provet. Men en tragedi väntade runt hörnet. Angelica Schuyler Choate-Goffman hade tidigt stora psykiska problem och tog slutligen sitt liv 1964. Detta är rimligen även det ett händelseförlopp som inte gått spårlöst förbi i Goffmans verk. Tillsammans hade de en son som var elva år vid tiden för moderns självmord.

Under sin karriär var Goffman verksam huvudsakligen vid universitet i Chicago, Berkeley och Philadelphia. Redan i sin doktorsavhandling från 1953, som kretsade kring livet på en liten ort på Shetlandsöarna, hade Goffman skrivit att den sociala interaktionen inte är någon scen för harmoni utan ett ”arrangemang för att bedriva ett kallt krig”. Han liknar alltså de ofta mer eller mindre triviala mötena mellan människor vid det kalla krig som då relativt nyligen hade blossat upp mellan efterkrigstidens båda supermakter. En ganska märklig liknelse, måste man nog säga. Den som skriver så känner sig knappast särskilt bekväm och avslappnad i det sociala samspelet med andra människor. I stället dyker teman som avskräckning och terrorbalans upp.

Det handlar om att vara steget före, på så sätt att motpartens drag ingår i den egna spelplanen.

Ett grundläggande begrepp hos Goffman är ”intrycksstyrning”. Vi försöker på olika sätt kontrollera det intryck av oss själva som vi förmedlar till andra, som vi vill att andra ska ha av oss. Våra uttryck avser att förmedla ett visst intryck; inom var och en av oss bor en ”jäktad intrycksmakare”. Vidare gör Goffman en skillnad mellan att sända ut och att överföra intryck. Vi förmår sällan fullt ut kontrollera det intryck vi ger, som vi sänder ut. Ett klassiskt exempel är hur vår kropp oavsiktligt signalerar nervositet medan vi kämpar hårt för att ge intryck av ett fullständigt lugn. I detta fall överför vi oavsiktligt ett visst intryck, och motparten kan börja bedriva ett elakt spel med vår uppenbara nervositet.

Goffman riktar vidare uppmärksamheten på att vi ofta inte agerar helt på egen hand utan i team. Man hjälps åt att förmedla ett visst intryck. Här föreligger vidare två möjligheter. En teammedlem kan hjälpa till att rädda en situation som är på väg att ta en pinsam vändning, men kan även vara den som stjälper och får isen att rämna under hela gruppen.

Goffmans föräldrar och syskon var inte närvarande när han gifte sig med Angelica Schuyler Choate. Hade de varit det hade familjen oundvikligen utgjort ett team i sammanhanget. Förmodligen litade inte Goffman på sin familj, på sina teammedlemmar. Tvärtom höll han det snarare för troligt att de skulle blamera sig och dra ner även honom i det kalla vattnet.

En annan riskreducerande strategi kallar Goffman för face-work. Att hamna i en situation där man, som det heter, tappar ansiktet är inte bara oangenämt utan kan även få kännbara konsekvenser. Därför ägnar vi oss åt olika ansiktsbevarande praktiker, som att visa takt, inklusive en taktfull ouppmärksamhet, agera diplomatiskt, föra oss på ett givet situationen lämpligt sätt. På så sätt förebygger vi så gott det nu går att incidenter inträffar som innebär att vi själva eller någon annan tappar ansiktet. Men några garantier kan aldrig finnas.

Goffman analyserar även något som han kallar informations- eller uttrycksspelet. I till exempel underrättelsetjänsternas ljusskygga värld bedrivs detta spel på en sofistikerad nivå. När agenter från fientligt sinnade makter möts uppstår ett intrikat spel med höga insatser: Vem lurar vem, vem har trumf på hand, vem får sista ordet? Att vilseleda genom att bygga upp en fasad, att se igenom fasaden, att utgå ifrån att motparten ser igenom fasaden och ta med detta i beräkningen. Det handlar om att vara steget före, på så sätt att motpartens drag ingår i den egna spelplanen. För Goffman befinner sig vardagens alla möten människor emellan inte så långt ifrån agenternas och dubbelagenternas lätt paranoida värld. Det är på många sätt samma spel som bedrivs på båda håll.

Så många strategier för riskreduktion, så många knep för att minimera de faror som varje social interaktion bär på. Den sensmoral som man finner hos Goffman är måhända den att bakom alla våra förklädnader, fasader och förställningar återfinns en utsatt och oändligt sårbar liten varelse. I stället för att se Goffman som en distanserad och cynisk observatör av olika mänskliga tillkortakommanden kan man mycket väl se honom som en person som känner med och månar om den lilla människan som utkämpar en daglig kamp för att få någorlunda stil och fason på sitt eget liv. Att sticka hål på de stora ordens och gesternas människor var samtidigt ett lätt sadistiskt nöje som han unnade sig själv.

Jag har tidigare presenterat en huvudnyckel till Goffmans verk. Men det finns en dörr där denna absolut inte passar. Goffman publicerade 1967 en längre artikel med titeln ”Where the Action Is”. Titeln kan väl ungefär översättas till svenska som ”Där det händer”. En sak förefaller säker: Utan risktagande händer ingenting. När livet rullar på i jämn takt händer just ingenting. För att något ska hända måste vi vara beredda att sätta något på spel, beredda att ta en risk. Ungefär så börjar Goffman sin framställning i nämnda artikel. Den handlar om risktagande snarare än om riskreduktion. Att sätta något på spel öppnar möjligheter men innebär även ett risktagande.

Till saken hör att Goffman själv gärna spelade på kasino. Det kan väl ses som en form av kontrollerat risktagande – såvida man inte blir spelberoende. Han ägnade sig även, och inte utan framgång, åt aktieaffärer. Goffman sökte sig med andra ord avsiktligt till riskfyllda miljöer och aktiviteter. Det var förmodligen där som han levde upp och kände sig levande, snarare än på sociologiska konferenser och tillställningar.

Kanske var det rentav så att Goffman aldrig hade känt sig mer levande än under den där första gången hemma hos familjen Choate. Kanske stimulerades han av att röra sig på den tunna isen just för att han anade hur fruktansvärt kallt vattnet därunder kunde vara. Som ingress till sin artikel ”Where the Action Is” valde han i alla fall ett yttrande av en höghöjdslindansare vars grupp just upplevt en tragisk olycka: ”To be on the wire is life; the rest is waiting.”

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden
  • Kultur

    Goffman såg risken med mänskliga möten

    Carl-Göran Heidegren

  • Kultur

    Anita Berber – sin egen ryktbarhets fånge

    Carl-Göran Heidegren

  • Recension, Svensk fackbok

    När en demokrati störtar samman

    Carl-Göran Heidegren

  • Kultur

    En ljusskygg individ

    Carl-Göran Heidegren

  • Recension

    Ytterligheterna förenas

    Carl-Göran Heidegren

  • Kultur

    Ett stycke tysk historia

    Carl-Göran Heidegren

Läs vidare inom Kultur

  • Det mänskliga tillståndet är att leka

    Erik Jersenius

  • Sergej Davydov.
    ,

    Ung litteratur i ett genomkorrumperat Ryssland

    Maxim Grigoriev

  • De georgiska författarna behöver vårt stöd

    Ida Englund Westin

  • Vy över Göta älv precis nedanför fallen i Trollhättan.

    Den unika älven

    Lars Lönnroth

  • Illustration av Stanislaus Joyce med nyckelhålsmotiv.
    ,

    James Joyces hjälpsamme lillebror

    Tommy Olofsson

  • Illustration av W. Somerset Maugham.
    ,

    W. Somerset Maughams kliniska blick på människan

    Bengt Jangfeldt