W. Somerset Maugham (1874–1965) intar en märklig plats i den engelskspråkiga litteraturen. Under 1900-talets första hälft var han en av världens mest lästa och framgångsrika författare, och en av de absolut bäst betalda. Kritiker har påpekat att Maugham inte var någon stilistisk förnyare.
Men för George Orwell, som inte slösade med positiva omdömen, var han den moderne författare som påverkat honom mest, och det just på grund av hans förmåga att berätta en historia ”rakt och utan krusiduller”.
Jag kom först i kontakt med Maugham i gymnasiet på 1960-talet, tack vare min lärare i engelska, Stellan Fries, som också var läromedelsförfattare. Bland hans böcker fanns kommenterade utgåvor av George Orwells Animal Farm och fyra noveller av Somerset Maugham. Animal Farm var med sin pedagogiska enkelhet lätt att ta till sig, men Maugham hade jag svårare att uppskatta. Jag var helt enkelt för omogen för att ta till mig det som är hans storhet: det psykologiska skarpsinnet och den illusionslösa blicken på människan. Det skulle ta flera decennier innan jag läste Maugham på nytt, men då slukade jag å andra sidan hans böcker.
Det finns ingen författare som jag läst så mycket av, och läst om så många gånger.
Maugham såg sig i första hand som en storyteller. Han menade att språket skulle tjäna berättelsen, inte dra uppmärksamheten till sig självt; inga ”krusiduller”, med andra ord. God prosa var, menade han, som en välskräddad kostym: elegant men diskret. Hans stil är klar och naturlig, men bakom den till synes okomplicerade ytan ligger ett disciplinerat språkarbete. Varje mening fyller en funktion, varje dialog för handlingen framåt och varje ord eller detalj avslöjar något om personernas karaktär.
Det som framför allt gör Maugham till en stor författare är hans människokännedom, hans närmast kliniska blick för människors motiv, illusioner och självbedrägerier – kanske inte en tillfällighet hos en författare som först utbildade sig till läkare. Han moraliserar nästan aldrig. I stället låter han människorna avslöja sig själva genom sina handlingar, medan läsaren får dra slutsatserna. Han är, med Joseph Brodskys karakteristik av en annan skarp iakttagare, W.H. Auden, en ”livets kommentator”.
Är det något som karakteriserar Maughams författarskap är det detta distanserade sätt att betrakta människan. I Of Human Bondage (1915, i svensk översättning Människans slaveri) skildras hur Philip Carey blir fånge i sin besatthet av servitrisen Mildred. Trots att hon gång på gång förödmjukar honom kan han inte frigöra sig från sitt beroende. Romanen visar hur kärleken kan övergå i en förslavande fixering och hur människan finner sin frihet först när hon slutar att jaga ouppnåeliga ideal och i stället accepterar livets ofullkomlighet.
”I stället låter han människorna avslöja sig själva genom sina handlingar, medan läsaren får dra slutsatserna.”
Samma existentiella frågeställningar återkommer i The Razor’s Edge (1944, i svensk översättning Den vassa eggen), men ur ett annat perspektiv. Larry Darrell återvänder från första världskriget övertygad om att rikedom och social framgång inte kan ge livet mening. Hans sökande leder honom till Indien och en andlig livshållning som står i skarp kontrast till den materiella värld han lämnat bakom sig. Maugham undviker dock att göra Larry till romanens moraliska segrare. Hans förra fästmö Isabels längtan efter trygghet och hennes man Grays ambition att lyckas i affärslivet skildras med samma förståelse. Författaren registrerar personernas olika livsval utan att döma dem.
Maughams psykologiska skärpa kommer kanske allra tydligast till uttryck i novellerna, där han med stor berättarteknisk ekonomi blottlägger människans innersta drivkrafter. I ”Rain” utvecklas det som först tycks vara en konflikt mellan religiös dygd och synd till en studie i bortträngning och självbedrägeri. Missionären Alfred Davidsons fanatiska försök att omvända en prostituerad visar sig ytterst bottna i begär som han vägrar erkänna för sig själv. I ”The Letter” används en till synes enkel kriminalhistoria för att utforska skuld, lögn och respektabilitet. När sanningen gradvis kommer fram blir det tydligt att det värsta inte är brottet i sig utan avslöjandet och den sociala skammen. Även i den lågmälda ”The Kite” visar Maugham sin förmåga att gestalta människors motsägelsefullhet. Konflikten mellan Herbert Sunburys barnsliga passion för att flyga drake och hustrun Bettys krav på vuxen ansvarskänsla skildras utan att någon av dem reduceras till hjälte eller skurk.
Att Maughams berättelser känns så levande beror bland annat på att de inte bara utspelar sig i författarens engelska hemmiljö utan hämtar näring ur hans erfarenheter från den stora världen. Han var en av sin tids mest beresta författare och besökte Sydostasien, Kina, Japan, Indien, Australien, Latinamerika, USA, Mexiko och Söderhavet. Ibland var han på resa i åratal. Särskilt de många vistelserna i dåvarande brittiska kolonier som Malaya, Singapore, Borneo och Samoa försåg honom med ett oändligt förråd av miljöer och människo- och konflikttyper. Han samlade ständigt på historier som han hörde och människoöden han stötte på, och omvandlade dem till noveller och romaner. De exotiska miljöerna är inte dekor utan fungerar som sociala laboratorier där människor får visa sina verkliga karaktärer. Och oberoende på var berättelserna utspelar sig är deras egentliga forskningsobjekt alltid detsamma: den mänskliga naturen.
Maugham var som sagt en av 1900-talets mest lästa författare, både i hemlandet och internationellt. Men han verkade under modernismens storhetstid och hans stilkonst stod inte högt i kurs hos litteraturkritiker som satte formella experiment högre än klassiskt berättande. Jämfört med James Joyces, Virginia Woolfs eller Marcel Prousts framstår hans berättarteknik tveklöst som traditionell. Men stilistisk förnyelse är tack och lov inte det enda måttet på litterär storhet.
Anthony Burgess menade att skälet till att Maugham undervärderades var att han skrev alltför väl – prosan är så självklar att läsaren inte noterar hantverket. Gore Vidal beskrev honom som en av 1900-talets största berättare på engelska. Nytrycken av hans böcker på hyllorna i Londons bokhandlar visar att dagens läsare håller med. Böckerna tillhör också de mest filmatiserade, från 1930-talet in i våra dagar, vilket bland annat beror på att man ser karaktärerna redan på boksidan.
Maughams verkliga storhet ligger, sammanfattningsvis, i att han med skoningslös psykologisk realism, humor och djup humanism framställer människan i all hennes komplexitet, allt på glasklar prosa. Hans gestalter är fåfänga, grymma, goda, godtrogna, sårbara och motsägelsefulla. Men de är alltid levande, och de gestaltas på ett språk som i sin skenbara enkelhet kan jämföras med Tjechovs och Maupassants.
W. Somerset Maugham var inte ute efter att förändra vare sig prosan eller världen, vilket åtminstone denna krönikör finner uppfriskande.
