Det finns en rad syskon som har lockat varandra till kreativa stordåd, endera i kraft av ömsesidig stimulans eller i mer eller mindre bitter konkurrens med varandra. Systrarna Brontë är ett exempel.
Mindre vanligt är att en lillebror i stället för att ta upp tävlan med sin storebror blir en beskyddare och hjälpreda. Det var en sådan roll som den jämförelsevis präktige Stanislaus Joyce (1884–1955) under 15 år i Trieste spelade för sin äventyrligt bohemiske storebror James Joyce (1882–1941). Stanislaus Joyce har skrivit en bok med titeln My Brother’s Keeper (1958).
Det ofullbordade verket innehåller tyvärr bara enstaka minnesglimtar från åren som stöttepelare i Trieste; framför allt skildras brödernas irländska uppväxt i en gravt dysfunktionell familj med en försupen och utfattig far, en förtryckt mor, bedövad av fromma förhoppningar om en lugnare tillvaro i evigheten. Det fanns tio hungriga barn i familjen.
Att det i boken tyvärr inte står så mycket om åren i Trieste beror helt enkelt på att Stanislaus Joyces verk inte skrevs färdigt. Det liknar därmed Tomas Tranströmers ofullbordade memoarer Minnena ser mig (1993). Efter en lysande början rinner den stora ansatsen ut i sanden.
Som läsare är det svårt att låta bli att fantisera om fortsättningen.
Det var Richard Ellmann, författare till den beundrade biografin James Joyce (1959), som såg till att redigera Stanislaus Joyces manuskript för utgivning. Ingen mindre än T.S. Eliot försåg volymen med ett förord. Eliot berömmer precisionen i Stanislaus Joyces minnesbilder och noterar att denne framstår som lika intressant som sin berömde bror. Stanislaus skildrar sig själv som en medelmåtta, en man i skuggan av sin geniale storebror, som han beundrar och ser som en ouppnåelig förebild men samtidigt är avundsjuk på och som ofta väcker hans irritation.
Det hedrar Ellmann att han såg till att My Brother’s Keeper sammanställdes och utgavs året innan hans egen stora Joyce-biografi publicerades. Ellmann utnyttjar nämligen i sin biografi en del av det unika stoff som Stanislaus Joyce presenterar i sin bok.
Det är främst tack vare Stanislaus Joyce som vi har fått en djupare inblick i de prekära förhållandena i familjen Joyce.
Fadern John Joyce hade genom arv blivit delägare i en whiskyfirma, men började tidigt i sitt liv ägna sig mer åt att konsumera firmans produkt än åt att sälja den.
Han intog ståndpunkter som den måttfulle yngre brodern uppfattade som extrema.
När äldste sonen James var sex år gammal sändes han till en av landets finaste privatskolor, driven av jesuiter, för att under hela sin uppväxt komma hem till familjen bara under skolloven. Redan efter några få år visade det sig att fadern inte längre kunde betala skolavgiften, men vid det laget hade hans son så till den grad imponerat på sina lärare med sitt goda läshuvud och sin uppenbara intelligens att James erbjöds gratis skolgång under resterande år. Detta innebar att äldste sonen slapp att på nära håll se den snabba deklassering som hans familj genomgick, med hopplösa skuldkaruseller och så småningom flyttlass som nattetid drogs i väg till stegvis allt torftigare kyffen. Det var mest på sommarloven som James fick erfara förfallet.
Stanislaus, två år yngre än James, uttrycker avsky för sin far och medkänsla med sin mor och de yngre syskonen. James, däremot, uppskattade faderns drastiska humor och förmåga att i berusat tillstånd hålla hov i goda vänners lag med en strid ström av kvickheter och anekdoter. Senare i livet ansåg James Joyce att han ärvt sin berättartalang från den hopplöst ansvarslöse suput som hans far var, möjligen även dennes smak för alkohol. Stanislaus reagerade på motsatt sätt. Han blev renlevnadsman för gott.
Tonåringen Stanislaus blev besviken på James när denne efter gymnasieåren flyttade hem till familjen i Dublin. Den beundrade brodern, med lysande studentbetyg, hade redan fått rykte om sig som exceptionellt snille, och välmenande gynnare ordnade så att ynglingen gavs en amanuenstjänst vid institutionen för klassiska språk vid det katolska universitetet. Men James förslösade mycket tid på krogen och i Dublins bordellkvarter. Dessutom visade han sig vara övertygad socialist och feminist. Han intog ståndpunkter som den måttfulle yngre brodern uppfattade som extrema. Stanislaus var orubblig ateist och lika orubblig liberal från tonåren till sin död, medan James förbrukade idéer och ståndpunkter i ovanligt hög hastighet.
För Stanislaus var det omtumlande när storebrodern plötsligt bröt upp från Dublin och flyttade till Paris, där han vid universitetet antagits till utbildning i medicin. Ovisst är om han bevistade annat än enstaka föreläsningar. I stället ägnade han tiden i Paris åt att utarbeta en egen estetisk teori, grundad på Thomas av Aquino och på en radikal sekularisering av det kristna epifanibegreppet. Efter ett år kallades han hem till moderns dödsbädd, den scen som skildras så hjärtskärande i början av Ulysses. Vid sin död var modern 44 år.
Åter i Dublin försörjde sig James som lärare, tills han den 16 juni 1904 (alltså på Bloomsday) träffade Nora Barnacle, anställd som städerska och biträde på Finn’s Hotel, och tillsammans med henne gick i slutgiltig landsflykt 1904, vid 22 års ålder. De flyttade till Trieste, där paret bodde i 15 år och fick två barn.
För att hans Nora skulle få sällskap om dagarna och hjälp att sköta hushåll och så småningom även småbarn såg James till att två av hans systrar, Eva och Eileen, anslöt sig till den lilla familjen i Trieste.
Den som anlänt allra först, redan 1905, var Stanislaus, detta tack vare att brodern lyckats ordna en tjänst åt honom som lärare i engelska. Systrarna återvände så småningom till Dublin, men Stanislaus blev kvar i Trieste under återstoden av sitt liv. I 49 år bodde han i staden och bildade så småningom en egen familj där. Till skillnad från James, som några gånger gjorde återbesök i hemstaden, åkte Stanislaus aldrig tillbaka och påstår sig aldrig ha haft lust att göra det.
En av Stanislaus viktigaste uppgifter, vid sidan av sitt arbete som lärare, blev att ofta sent på kvällen ge sig ut och leta upp sin bror på någon av Triestes många krogar och se till att han kom hem och fick lite sömn. James gick hela tiden på högvarv. Han undervisade på skolan och tog även emot privatelever, skrev dikter, noveller och romanutkast, skaffade sig många vänner och bekanta, arbetade på dagen och gick kvällstid på krogen. Det blev hans lillebror, den stillsamme Stanislaus, som i många år fick försöka hålla lite ordning på honom.
Efter första världskriget, i juli 1920, flyttade James Joyce från Trieste till Paris för att komma i kontakt med tidens modernistiska strömningar. Ett par år senare publicerades Ulysses och skänkte genast berömmelse åt sin författare. De båda bröderna sågs aldrig mer. Ovänner blev de inte; det framgår av brev de sporadiskt skrev till varandra. Storebrodern upptogs helt enkelt i nya och större sammanhang, blev omsvärmad av mecenater och beundrare, ständigt påpassad, ständigt upptagen.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox










