Boris Pasternaks Nobelpris i litteratur har omskrivits och diskuterats otaliga gånger sedan han tilldelades det 1958. Den viktigaste orsaken är skandalen som priset väckte i poetens hemland, som såg Svenska Akademiens beslut som ”en fientlig handling”, Pasternaks författarskap som ”konstnärligt undermåligt, illasinnat” och poeten själv som en folkförrädare. Med mera, och värre.
Kampanjen ledde till att Pasternak uteslöts ur det sovjetiska författarförbundet och fråntogs titeln ”sovjetförfattare”. En vecka efter att han tilldelats priset avsade han sig det efter hårda påtryckningar med motiveringen att det var ”oförtjänt”.
Det var dock inte bara från sovjetiskt håll som attackerna kom. Valet av pristagare kritiserades också av de svenska författare som företrädde den så kallade tredje ståndpunkten, vilken gick ut på att man inte skulle ta ställning i den politiska konflikten mellan öst och väst; många av tredjeståndpunktsanhängarna var dock mer skeptiska mot västmakterna och mer förlåtande mot det kommunistiska Sovjetunionen.
Pasternak hade nominerats till priset flera gånger innan han fick det, första gången redan 1946, och då för sin poesi. Ändå ansågs han ha fått Nobelpriset för romanen Doktor Zjivago, som utkom på italienska 1957 och på franska och engelska året därpå. På ryska trycktes boken först 1959, och då i väst.
Att de sovjetiska attackhundarna hade läst Doktor Zjivago var således otänkbart. De svenska kritikerna hade med ett undantag heller inte gjort det. Ändå vågade de hävda att uppståndelsen kring romanen inte berodde på ”dess konstnärliga kvaliteter utan på att den var kritisk till sovjetsamhället” och att den var mer ”en spark åt Sovjet än en heder åt en diktare” (författaren Sivar Arnér). Andra ansåg boken vara ”föremål för måttlös överskattning” och ”ett tillhygge i ett kallt krig” (författaren Karl Vennberg). Vad som upprörde kritikerna var således inte att romanen inte höll måttet för ett Nobelpris utan att priset riskerade att skada Sovjetunionen. Med tanke på att landets väpnade styrkor bara två år tidigare hade krossat upproret i Ungern framstår denna omtanke som rent oanständig. En kritiker som faktiskt hade läst romanen var Artur Lundkvist, som ägnade den och dess författare en lång artikel i socialdemokratiska Morgon-Tidningen. Rent litterärt tillerkände Lundkvist romanen ”avsevärda tillgångar”. Skildringen ”lyfts gång på gång, oftast plötsligt och momentant, upp till häftig närvaro, korthuggen uttrycksfullhet, intensiv känsloverkan”. Ändå är det en ”inte särskilt fullgången bok”: ”Diktarkraften förnims endast ryckvis, uppbyggnaden är trevande och förströdd”.
”Det självupptagna, stingsliga och egocentriska draget är också påfallande”, fortsätter Lundkvist, som menar att romanen ”trots den idealiska förklädnaden smakar av privat besvikelse och bitterhet”. I själva verket är Pasternak, sammanfattar Lundkvist, ”främst en kuriös gestalt ur det förflutna, en gengångare från den förrevolutionära tiden”. Av Pasternaks (underförstått sovjetiska) jämnåriga kolleger hade Lundkvist dessutom hört talas om dennes ”egocentricitet, hans vilsekommenhet i sovjetverkligheten”.
Det var med andra ord Pasternaks oförmåga att känna sig hemma i ”sovjetverkligheten” som fick Lundkvist att göra tummen ner. Samtidigt ansåg han, motsägelsefullt, att romanen var ”rätt torftig” som uttryck för ”en livskraftig, okuvlig opposition inom sovjetväldet”.
Vad var det för opposition Lundkvist efterlyste? kan man fråga. När Solzjenitsyn och Brodsky fick Nobelpriset 1970 respektive 1987 röstade Lundkvist, som då satt i Svenska Akademien, emot besluten. Representerade inte heller de en tillräckligt ”livskraftig, okuvlig opposition” för att tillfredsställa Lundkvists behov?
Talet om opposition var naturligtvis bara teater. Artur Lundkvist var en stor vän av Sovjetunionen och hade sedan 1950 suttit med i ledningen för det sovjetstyrda Världsfredsrådet. När han 1952 utkom med reseskildringen Vallmor från Taschkent sågs den som så Sovjetvänlig att Bonniers förlag fann sig föranlåtet att ta avstånd från bokens innehåll.
Mitt under polemiken kring Pasternaks Nobelpris skruvades konfliktnivån upp ytterligare. I centrum stod ingen annan än Artur Lundkvist, som den 27 oktober tilldelades det sovjetiska Leninpriset vid en ceremoni i konserthuset. Priset – som tidigare hette Stalinpriset – sågs i Sovjetunionen som ett alternativt Nobelpris, och prissumman var stor, hälften av Nobelpriset. Leninpriset gick huvudsakligen till medlemmar av Världsfredsrådet; att Lundkvist fick det var således ingen tillfällighet.
Svenska Akademien hade tänkt skicka en ”hederskommitté” till utdelningen bestående av ständige sekreteraren Anders Österling, Harry Martinson och litteraturprofessorn Henry Olsson. Efter den sovjetiska kritiken mot Akademiens Nobelprisval beslöt man dock att bojkotta ceremonin.
Samma kväll framträdde Harry Martinson i tv, där han upprört försvarade beslutet att utebli från prisutdelningen: Akademien hade utsatts för ”de mest perfida angrepp” och överösts med ”invektiv som söker sin like i fråga om oförskämdhet”. Till detta uppenbara argument kom att han själv kände sig ”personligen sårad” och ”verkligen förbittrad och upprörd över detta”.
Vad var det som fick Martinson att känna sig ”personligen sårad” och inte bara kränkt å Akademiens vägnar? Svaret står att finna i hans speciella relation till Boris Pasternak.
Långt senare förklarade Anders Österling att det var 1957 års pristagare Albert Camus som hade rått honom att läsa den italienska översättningen av Doktor Zjivago, vilket han också gjorde. Han såg det därför som sin förtjänst att priset gått till Pasternak. Det var en uppfattning som han hade fog för. Österling var ordförande i Nobelkommittén och hans positiva omdöme om romanen var helt klart avgörande för beslutet att tilldela Pasternak 1958 års Nobelpris i litteratur.
Österling i all ära. Men vad gäller Pasternaks Nobelpris finns det också en annan Akademiledamot som förtjänar att uppmärksammas, och det är just Harry Martinson, som hade nominerat Pasternak till priset redan i januari 1957, innan romanen ännu fanns tillgänglig. Det var hans förtjänst att Pasternak fördes upp på korta listan det året. Att Pasternak inte fick priset då berodde på att Akademien ansåg att det vore fel att ge det till en så pass ”smal” diktare som honom året efter att den ”svårtillgänglige” spanske poeten Jiménez fått det. Därför gick 1957 års pris till Camus.
Varför nominerade Martinson Pasternak? En anledning var givetvis att han uppskattade dennes poesi, som han läst i översättningar. Men det finns en annan förklaring. Martinson hade nämligen träffat Pasternak, och det under omständigheter som var ägnade att skärpa hans varseblivning.
Mötet ägde rum vid den första sovjetiska författarkongressen, som anordnades i Moskva i augusti 1934. Inbjudna till kongressen var närmare 600 delegater från 52 länder. Till de mer namnkunniga hörde Nordahl Grieg, Klaus Mann, André Malraux och Martin Andersen Nexø. De som inte kunde närvara skickade välgångsadresser: George Bernard Shaw, Romain Rolland, André Gide. Från svenskt håll kom Harry och Moa Martinson och poeten och konstkritikern Erik Blomberg. Selma Lagerlöf var inbjuden men tackade nej.
Moa Martinsons naivitet kan förklaras med den tro på Sovjetunionen som rådde inom delar av den västeuropeiska intelligentian vid den här tiden.
Tanken med kongressen var att visa Sovjetunionens politiska styrka i den internationella börskraschens kölvatten och att slå ett slag för den socialistiska realismen inom litteraturen.
Bland svenskarna var det Moa Martinson som visade störst entusiasm. Vid hemkomsten publicerade hon en rapport om kongressen i Stockholms-Tidningen med titeln ”På fest hos Maxim Gorki”. Hon beskriver här lyxen som omgav gästerna. Artikeln avslutas med orden: ”Efter några dagars vila började vi om: teater, bio, fabriker, fester. Ingen ska bli melankolisk på grund av vårt frosseri; alla i Sovjetunionen är välnärda.”
Artikeln väckte skarp kritik från både vänster och höger. Erik Blomberg menade i Social-Demokraten att hennes reportage var ”ett virrigt och icke sanningsenligt sammelsurium”. Och enligt Nya Dagligt Allehanda var det ”en fruktansvärd mentalitet som lyser fram ur denna ’radikala’ författarinnas uttalanden”: ”Hon intresserar sig icke för folket – men väl för på statens bekostnad arrangerade luxuösa fester för en utvald klick.” Moa Martinsons naivt prosovjetiska känslor hånades till och med i en nyårsrevy skriven av Kar de Mumma med Katie Rolfsen i rollen som Moa.
Moa Martinsons naivitet kan förklaras med den tro på Sovjetunionen som rådde inom delar av den västeuropeiska intelligentian vid den här tiden, men också med att hon just hade publicerat sin första bok och bländades av den uppmärksamhet hon ägnades på kongressen.
Hennes reportage var dock inte bara ett ”sammelsurium” utan innehöll också några iakttagelser som är av direkt intresse i vårt sammanhang. Så här skrev hon om Boris Pasternak:
Bredvid Gorki [i presidiet] sitter Rysslands mest subtila poet. Tyst, men oändligt uttrycksfull. ”Hans ansikte lyser över hela salen”, viskade pisatel [författare] Martinson i mitt öra. ”Ja”, viskade jag, ”han lyser verkligen.” Och ändå var han så enkelt klädd; en svensk arbetare, bara en månad in i jobbet, skulle inte ens ha burit en sån kostym till jobbet. Den var illa sydd, gjord av grovt tyg, troligen vävt förra året (bra tyger finns redan tillgängliga i frihandeln i år; allt utvecklas snabbt i Sovjetunionen nu), och hans slips var dåligt knuten och bleknad. Men inga av hans böcker finns tillgängliga i Sovjetunionen, inte heller hans porträtt. Han heter Pasternak. […] det beslutades att Pasternak skulle översätta det tal jag höll på kongressen för de skandinaviska forskarnas räkning, och där satt jag i presidiet och förklarade på min usla engelska (Pasternaks var inte bättre) att jag var gift med en lyriker, en mycket bra lyriker, tyckte jag att jag hade rätt att säga, och därmed gjordes en introduktion – Martinson och författaren Pasternak skulle byta böcker och jag skulle få ett porträtt av honom […].
Uppgiften om bokbyte är helt rimlig: Harry Martinson hade med sig sin enda bok i engelsk översättning, Cape Farewell, som utkommit samma år. Martinson själv kommenterade inte kongressen. Men ett år senare delade han med sig av sina intryck av resan till Sovjetunionen i ett brev till sin förläggare Tor Bonnier (det ”stormiga svårmodet” syftar på konflikterna i Harrys och Moas äktenskap):
Vid återkomsten till Sverige skrev hon [Moa] under intryck av bägges vårt stormiga svårmod en serie okritiskt berömmande och obalanserade artiklar om Ryssland, fick presskampanjen emot sig från [Ture] Nerman till Allehanda och kom i revyerna på nyåret. Själv teg jag. Ryssland hade slagit mig med undran och tystnad, fruktan. Jag tillhörde inte de frälsta varken bland svarta, bruna, vita eller röda och ställde tusen frågor.
Nästa gång Harry Martinson återvände till kongresstemat var efter Sovjetunionens anfall mot Finland hösten 1939. Likt många svenskar var han djupt chockad över detta övergrepp på ett litet och självständigt land. Under vintermånaderna 1939–1940 gjorde han en föreläsningsturné i Sverige för att samla in pengar till Finlandshjälpen, och i februari 1940 anmälde han sig som frivillig och begav sig till norra Finland. Resultatet av hans ”finska kampanj” blev boken Verklighet till döds, publicerad hösten 1940.
Ett av bokens kapitel handlar om författarkongressen. Martinson utvecklar där sin kritik av den samtida civilisationen, för vilken han myntade ordet kubiarki, det vill säga ”välde över kuben, makt att göra alla sina mänskliga fel i tre, ja, fyra dimensioner, men med ett psyke som förut inte ens förmått att balansera sig till hjälplig rättfärdighet ens i två dimensioner”. Han slås av alla bilder av ”gud”, det vill säga Stalin, ”i papper, i porslin, i betong, i gips […], i blomsterrabatten och […] i flätad halm. Därav framträder Stalin i jätteporträtt, spända i ramar med tyngder under och nedsläppta i fallskärm, omgivna av en samtidigt fallande och hurrande komsomolhop, som under nedfärden mot jorden extatiskt vinkande hylla och hälsa guden Konkret. Verklighetsguden, konkret i kvadrat.”
På kongressen fäste Martinson uppmärksamhet på slagordet om diktaren som ”människosjälens ingenjör”. Trots att kongressens inriktning var förutbestämd av denna paroll tillät sig, mindes Martinson, några talare ändå att balansera på gränsen till det tillåtna. Han noterade partiideologen Nikolaj Bucharins tal som ”det mest andliga” – som om denne underförstått ville ”apostrofera diktaren och mänskosjälen men utmanövrera ingenjören”. Att döma av applåderna fanns det enligt Martinson de som var trötta på ingenjörer. ”De vågade visa att det fanns folk som började protestera mot ingenjörsväldets tyranni, folk som vågade framhäva att ingenjören och diktaren tvärt emot Lenins påstående är varandras naturliga fiender och att den dag ingenjören fick ledarrang i andens värld skulle anden och dikten dö.”
Bland författarna pekade Martinson framför allt ut författarförbundets ordförande Maxim Gorkij, en ”ständigt dödstrött hedersgäst hos folket”, som ”i sin stora ärliga vilja att vara absolut logiskt statslojal stod och talade mot sin egen diktarfantas bättre vetande”. Boris Pilnjak satt och ”bet på naglarna – uttråkad”. Sjolochov, ”epikern, med sitt väldiga kosackepos [Stilla flyter Don] bakom sig såg ut att vara glad över att ha detta gjort, innan han på regeringens vink måste skriva om traktorer”.
Endast en poet skilde i Martinsons ögon ut sig:
Pasternak, skald i klassiskt sträng mening, satt sorgsen och blid, med ögon som såg långt bort, frånvarande och tidlös, fatalistiskt stolt: vad rör det er om jag inte duger! till ingenjörsbesjungares ingenjör.
I Pasternak uppfattade Martinson en själsfrände som vann hans odelade sympati. Livssynen som kom till uttryck i Verklighet till döds (1940) kunde lika gärna ha varit formulerad av hans ryske kollega:
Den tekniska och praktiska verklighetens tyranni på drömmarnaturernas sunda tvekan var även i de demokratiska länderna olidligt, vulgärt, flåsande och självförgudande. Men det lilla som fanns kvar var värt att försvara med liv, blod och själ, ty om också denna sista rest försvunne, då vore solen inte längre alls poeternas och visionärernas utan enbart de systematiska solbrännemänskornas och det moderna storåkerbrukets sol […].
Solen hade den eviga rätten att vara med i sagan och meditationen likaväl som i solbrännan. Inför solen hade visionären den eviga rätten att se Undret, så stort, så ofta och så länge att det kom honom att tveka och dröja i de vändningar som en beskäftig civilisation alltid med självförgudande tonfall och kommandovissla påbjöd. Därför tänkte visionärerna också försvara denna rätt och värva över andra på sin sida för att förhindra att civilisationen fullständigt bröt ned allt det som var outtalat, obevisbart och vagt i livet och drömmen – själva livsstämningen, känslan av tillvaro sådan den förekom över en äng, i en skog, då man såg en dimma över en hösthage eller ett moln ute på ett hav. Eller nattens sus i tuvorna medan stjärnorna äro liksom speglingar av gräsens lysmaskar. […] De som tro att framtiden kan sona vad verklighetstyranniet nu förstör, de bedra sig, ty den alltför häftiga utvecklingen har bestulit framtiden på vad den kunde ha haft att ge. […] Diktaturstaterna ha riktat Naturen mot mänskligheten men en gång skall Naturen rikta sig mot dem.
När Harry Martinson 1957 nominerade Pasternak till Nobelpriset var det för att han ville ära en poet som han hade träffat ett kvartssekel tidigare och som hade imponerat på honom med sitt stolta avvisande av alla former av litterär ingenjörskonst. Svenska Akademien för inga diskussionsprotokoll, men det är svårt att tänka sig att Österling under prisöverläggningarna inte skulle ha haft kraftigt eldunderstöd från Martinson, som rimligen måste ha delat med sig av sina minnen och intryck av den ryske poeten. Kanske var det inte bara Anders Österlings förtjänst att Svenska Akademien enhälligt beslöt att ge 1958 års Nobelpris i litteratur till Boris Pasternak.
