Fördjupning ,
Den västerländske mannen

Är Sverige världens förstas matriarkat?

Har Sverige blivit det första landet i världshistorien som inte domineras av män? Siffrorna ger ett dubbeltydigt svar.

Fackförbundet Byggnads styrelse i feministiska ”pussy hats” på internationella kvinnodagen 2017. Foto: Byggnads

Har männen fortfarande makten? Den amerikanske sociologen Steven Goldberg kunde för över 30 år sedan belägga att patriarkat som samhällsmönster inte bara var utbrett utan till och med universellt. Han hittade inte ett enda motexempel. Noll. I en bok med den provokativa titeln Why Men Rule (1993) visade han hur det i varje studerat samhälle har varit män som haft den stora majoriteten av status- och inflytandepositioner. Myten om amazonerna och de mystiska samhällena långt borta, där allt är omvänt och det är kvinnorna som styr, är just bara myter. När han granskade dem fann han ett förödande mönster: Manlig offentlig maktdominans har varit undantagslös.

Fram till nu? Har kanske Sverige blivit, eller är på väg att bli, det första motexemplet på Goldbergs hypotes – ett första matriarkat, där samhällets tyngsta statuspositioner börjar domineras av kvinnor? Ett bra sätt att spana på framtiden är genom att titta på studentkullarna. Morgondagens styrande skikt sitter i tentasalarna i dag.

Det betyder dessutom att dagens styrande samhällselit till stor del är frukten av studentskördarna för 20–30 år sedan. Hur såg det ut i högskolevärlden på 1990-talet? Vilken miljö är det som gav sammansättningen i det toppskikt som i dag besätter maktpositionerna i Sverige?

Den manliga dominansen på de utbildningar som brukar leda till de mest inflytelserika skrivbordsstolarna, exempelvis juristutbildningen, hade steg för steg avtagit och på 1990-talet blev det lika vanligt att kvinnor tog juristexamen som män.

Samma mönster syntes över hela banan. De kvinnliga studenterna gjorde entré på bred front och på grundnivån var studentkullarna i balans. Tittar man på högre nivåer skulle det ta längre tid. Två av tre som disputerade var fortfarande män på den tiden. Men studentgenerationerna blir som trädets årsringar och visar spåren av gamla tider. När könssammansättningen på studentnivån skiftade slog det successivt igenom även på forskarnivån.

Den kvinnliga dominansen löper genom hela utbildningssystemet, med bättre studieresultat och en högre utbildningsnivå.

När vi rör oss fram till 2010-talet hade kvinnorna helt hämtat in den manliga dominansen även bland forskarexamina. Det varierar lite mellan åren, men det senaste decenniet har produktionen av doktorshattar på det hela taget varit i könsbalans. I det längre perspektivet är det en väldigt stor förändring som har ägt rum under 15-årsperioden från mitten av 1990-talet. Dagens högskolemiljö är en helt annan än den som dagens styrande skikt själva gick i.

Kvinnornas framryckning på studentnivån fortsatte. Efter 1990-talet fortsatte kurvan stadigt uppåt och klättrar bara vidare. I dag är två av tre som tar en juristexamen kvinnor. Den kvinnliga dominansen löper genom hela utbildningssystemet, med bättre studieresultat och en högre utbildningsnivå. När poolen av tillgänglig, utexaminerad talang förändras blir också sammansättningen i de samhällsstyrningens tusentals nyckelpositioner som rekryteras ur gruppen en annan. Framtiden ser man i studentgrupperna, resten är bara en tidsfråga.

Bland chefer i den offentliga sektorn är andelen kvinnor redan i stark övervikt, i synnerhet på kommunal och regional nivå, men även inom statlig sektor. Ser man till den ledande nivån med högre ämbetsmän, väger könen numera lika i statlig verksamhet. Bilden blir en offentlig sektor som har en vidsträckt tämligen kvinnodominerad chefsapparat och ovanpå den ett högsta ledande skikt där kvinnor har en lika stark ställning som män. Även Regeringskansliets chefsnivå är i könsbalans numera.

Summa: ett något större inflytande för kvinnor än för män i den offentliga sektorns olika nyckelpositioner som sammantaget styr Sverige.

Landskapet har förändrats väldigt de senaste decennierna. Har inflytandekurvan för kvinnor i Sverige därmed, utan att vi riktigt tänkte på det, krupit över mittlinjen? Det skulle betyda att Sverige har blivit det första, unika motexemplet på Goldbergs tes om universellt patriarkat. Om den yttersta makten i samhället sitter i kommunförvaltningarnas ledningsgrupper och generaldirektörsnivå ser det ut som om vi är nära punkten där Goldbergs tes faller. Det vore en skräll.

Vänta lite, skulle Goldberg säga. En första invändning är förstås att läget ser helt annorlunda ut i privat sektor, där maktförändringen inte alls varit lika omfattande. Där är en majoritet av cheferna fortfarande män. Dominansen är mindre än förr, och inom typiskt kvinnliga sektorer som vård och utbildning är männen i minoritet bland cheferna, men den samlade bilden är ändå att det är ganska långt kvar till att väga lika i inflytandet över den privata sektorn.

Ett annat sätt att hålla liv i teorin om patriarkatet vore att fokusera på de allra mest inflytelserika och statusfyllda positionerna i samhället.

Hur högt smäller en statlig avdelningschef eller en kommundirektör i Blekinge jämfört med de allra högsta positionerna i samhället? De maktpositioner där förändringen har gått snabbast är sådana som delas ut genom förläning snarare än tillskansas genom erövring. Tillsättandet av offentliga chefer, riksdagslistor och styrelser som har institutionellt ägande har alla det gemensamt att det är tämligen regelstyrda processer som medvetet kan förändras genom uttryckliga policyer och olika skarpa informella normer om hur balansen måste se ut. Tillsättandet av till exempel börs-vd:ar eller toppchefer i näringslivet följer mer klassiska rekryteringsprocesser som per definition är mer svårstyrda.

Därför tror jag att Goldberg skulle ha frågat om kvinnornas framryckning på chefsnivåerna i den svenska statsapparaten inte snarare är ett resultat av nya uttalade normer kring hur ledningsgrupper ska se ut och balanseras, än att det ägt rum en fundamental förskjutning i den yttersta makten över samhället. Om makthierarkin verkligen hade vänts på ända borde samma förändring också synas i de allra högsta skikten.

Hur ligger det till då? Klarar sig Goldberg? Det är en spännande fråga, som är värd att borra i. Som ett enkelt test på den motfrågan bestämde jag mig därför för att titta närmare på två mått. Som mått på den yttersta politiska makten har jag sammanställt siffror på hur stor andel av mandaten i Sveriges riksdag som vid varje tidpunkt leds av en manlig respektive kvinnlig partiledare. Och som mått på den högsta makten i privat sektor räknade jag på hur det yttersta inflytandet över de allra tyngsta börsbolagen har utvecklats, det vill säga styrningen av bolagen som ligger på OMX 30.

Det är värt att påpeka att det här inte är en ”riggad” match. Jag valde måtten därför att jag tycker att de ger en rättvisande bild av makten i offentlig och privat sektor. Men jag valde dem också därför att jag faktiskt inte riktigt visste vad resultatet skulle bli. Måtten fanns inte sammanställda sedan innan eller enkelt tillgängliga.

Jag var genuint nyfiken på utfallet. Annars skulle det bara ha varit en övning där man illustrerar en tes som man redan har bestämt sig för.

När det gäller den yttersta politiska makten i Sverige har förändringen varit dramatisk, men den har också kommit betydligt senare än man kanske spontant föreställer sig. Det dröjde ända till 2021, när Magdalena Andersson blev S-ledare, innan vi för första gången såg en majoritet av riksdagsmandaten ledas av en kvinnlig partiledare.

Delvis är detta förstås ett tillfälligheternas spel. En stor del av mandaten hänger på partiledarskapen i Moderaterna och Socialdemokraterna. Att det skulle dröja ända till Magdalena Andersson innan Sverige fick sin första kvinnliga statsminister hör till slumpens skördar. Om det inte vore för personliga omständigheter skulle det med stor sannolikhet ha varit Mona Sahlin som blev det i mitten av 1990-talet.

Statistiken ger inte längre fog för att tala om ett mer strukturellt patriarkat ens på den allra högsta politiska nivån i Sverige.

Perioderna med kvinnliga partiledare i Socialdemokraterna under Sahlin och Moderaterna under Anna Kinberg Batra är två stora pucklar i kvinnornas inflytelsekurva.

Men den bredare bilden bortom de två perioderna är att det kvinnliga partiledarinflytandet kom relativt sent. När Kinberg Batra hade avgått var det inte ens ett av fem riksdagsmandat som leddes av en kvinna, och detta hade varit normalbilden sedan 1990-talet. Men det senaste decenniet har förändringen varit stor.

Under mandatperioden 2018–2022 ökade det kvinnliga ledarskapet snabbt, även exklusive Magdalena Andersson, och i dag kan man inte längre tala om manlig dominans ens på den allra högsta politiska nivån.

I skrivande stund är Sveriges statsminister fortfarande en man, men den främsta utmanaren är en kvinna. Statistiken ger inte längre fog för att tala om ett mer strukturellt patriarkat ens på den allra högsta politiska nivån i Sverige.

Samtidigt överraskades jag av hur sent scenbilden förändrades och hur det visade sig att den manliga dominansen dröjde sig kvar mycket länge på partiledarnivån när man väger in makttyngden i partiledarskapen.

Det privata näringslivet då? Det yttersta inflytandet i det privata näringslivet har jag definierat som positionerna som vd och styrelseordförande i de 30 tyngsta bolagen, de som ingår i OMX 30-listan. Här talar vi om Premier League i den svenska börsbolagsvärlden. När jag granskade könsbalansen på dessa positioner är det en synnerligen manligt dominerad karta som framträder.

Fram till en bit in på 2010-talet utgjorde kvinnorna bland vd:ar och styrelseordförande i dessa bolag synnerligen ovanliga inslag, som exotiska okapier i en manlig djungel. Balansen började skifta omkring 2015, och andelen kvinnor ökar, men det är en förändring från några enstaka procent kvinnor på nyckelposterna till omkring 7–8 procent i dag.

Vi talar om få men mycket tunga bolag och därmed ett litet antal nyckelpositioner, så även här kan tillfälligheter spela in. Men även när man jämnar ut observationerna och ser till ett längre tidsfönster är bilden densamma.

Kvinnornas framryckning på toppnivån började komma i gång för bara tio år sedan, och fortfarande är den manliga dominansen på de allra tyngsta näringslivspositionerna monumental. Den numera bortgångne Steven Goldberg skulle därför ännu inte ha erkänt sig motbevisad av Sverige. Kanske en dag, men inte ännu. Männens makt i samhället har avtagit mycket kraftigt. Däremot har inte den yttersta makten förskjutits till den grad att det slagit över i ett matriarkat. Snarare ser det (hittills) ut som en senfärdig balansering på politisk nivå och mest en krusning på ytan när det gäller de tyngsta näringslivspositionerna.

I det stora mellanskiktet däremot, de måttligt inflytelserika maktpositionerna i den stora offentliga samhällsapparaten, har männens ställning fallit tillbaka kraftigt. Som mellanchefer har männen tryckts tillbaka ordentligt, i synnerhet i offentlig sektor.

I privat sektor är det dock fortfarande oftare män som styr, men det gäller alltså bara en mycket liten grupp där.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Fördjupning

  • Det första könet

    Svante Nordin

  • Det faderlösa samhället

    Susanna Birgersson

  • Vart tog testosteronet vägen?

    Vincent Amble-Naess

  • Fartyg i Belomorkanalen.

    Stalins kanal kan bli Putins väg runt sanktionerna

    Brigita Van den Houta

  • Traditionell kurbitsmålning från Ovanåker i Hälsingland.

    Svensk konservatism behöver sina rötter

    Fredrik Sixtensson

  • Nobelpristagaren Boris Pasternack vid ett bord, han blickar ut genom fönstret.

    Nobelpriset som var politisk dynamit

    Bengt Jangfeldt