Drottning Kristinas stormaktstid

Det Sverige som Kristina föddes i 1626 var en stormakt på tillväxt. Starten var knagglig: Gustav II Adolf ärvde sin fars krig mot Danmark-Norge och när det slutade 1613 tvangs Sverige betala dyrt för att köpa tillbaka Älvsborgs fästning, landets port mot väster, som ockuperats av danskarna. Så fort det var gjort anlades Göteborg vid Göta älv-mynningen. Under hela stormaktstiden fortsatte dock Danmark att ut­göra ett hot.

I Kristinas Sverige ingick även Finland som en integrerad del, vilket innebar att Finlands östgräns var Sveriges. Så sent som 1595 hade en fred med Ryssland resulterat i en svensk erövring av betydande områden på Nordkalotten. Söder om Finska viken konkurrerade Sverige med Ryssland, Polen-Litauen och Danmark om inflytande, och 1561 hade Sverige tagit kontroll över Reval (Tallinn) och norra Estland.

Sett till antalet invånare var Sverige dock fortfarande ett litet land.

Vid Kristinas födelse fanns det bara runt en och en halv miljon invånare i Sverige, varav en tredjedel i Finland, och på 1640-talet bodde 140 000 i Estland. Uppemot 95 procent av befolkningen bodde på landsbygden.

För att ha råd att expandera riket gällde det för Gustav II Adolf och hans rikskansler Axel Oxen­stierna att effektivisera såväl krigsmakten som den civila statsförvaltningen. Med hjälp av fogdar, lantmätare och, inte minst, kyrkobokförande präster fick kronan allt bättre kontroll över tullar och landets potentiella skattebetalare och soldater, medan nederländska militärer lärde ut modern krigföring anpassad för en numerärt underlägsen krigsmakt som den svenska. Tillsammans med inkomsterna från bergsbruket, inte minst Falu koppargruva, bidrog detta till att genomföra krigen mot grannarna.

I Stolbovafreden 1617 hade Sverige erövrat Kexholms län vid Ladoga, Karelska näset, Ingermanland och Narva från Ryssland. Därför blev Kristina vid sin kröning 1650 även hertiginna av Ingermanland och Karelen samt furstinna över Estland. Genom en vapenvila med Polen 1629 fick Sverige under en sexårsperiod kontroll över viktiga tullinkomster från hamnar
i Preussen, främst Pillau (Baltijsk). Samtidigt erkändes det tidigare polska norra Livland, med storstaden Riga, som svenskt. Den polska grenen av Vasaätten gav dock inte upp anspråken på den svenska tronen, vilket utgjorde ett kontinuerligt orosmoment för Kristina.

På kontinenten pågick dock ännu större omvälvningar. Sedan 1618 hade ett eskalerande storkrig utkämpats i Tyskland, mellan den katolske kejsaren i Wien och flera allierade tyska furstar å ena sidan, och protestantiska tyska furstar å den andra. Successivt drogs allt fler länder in i kriget, som kom att vara i 30 år. Sverige gav sig in 1630 sedan kejserliga trupper nått den tyska Östersjö­kusten. De militära framgångarna var lika överväldigande som överraskande och Gustav II Adolf trängde allt djupare in i Tyskland, ända tills han stupade vid Lützen den 6 november 1632. Den ännu inte sexåriga Kristina, eller rättare sagt hennes förmyndarregering, ärvde därmed ett europeiskt storkrig.

Vid den tidpunkten hade Danmark länge varit den ledande makten i Östersjöområdet, men efter ett misslyckat ingripande i kriget i Tyskland var landet betydligt försvagat. I maj 1643, samma år som Kristina fyllde 17 och började delta i rådets möten, beslutade det svenska riksrådet med Axel Oxenstierna som drivande kraft att tillfället hade kommit att få igen för Älvsborgs lösen. I december det året anföll en svensk armé Danmark söderifrån och besatte snabbt hela Jylland. Att man valde att prioritera detta mitt under trettioåriga kriget visar på Danmarks centrala betydelse för svensk säkerhetspolitik. I februari 1644 anföll en annan svensk armé det ännu danska Skåne.

Svenskarna var segersäkra när slutligen flottan avseglade från Stockholm den 1 juni 1644. Den närvarande Kristina konstaterade: ”Där svävar vår krona på vattnet.” I oktober krossades den danska flottan av den svenska i ett slag vid ön Femern, men på land hade kriget kört fast.

Förhandlingar inleddes under fransk och nederländsk medling på en liten ö i gränsbäcken Brömsebäck mellan det svenska Småland och det danska Blekinge. Efter flera månader undertecknades freden i Brömsebro och därmed övergick Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel i svensk ägo tillsammans med Halland på 30 år. Dessutom besattes de norska Idre och Särna socknar vilkas företrädare i Älvdalens prästgård svor trohet till Kristina.

Krigslyckan i Tyskland hade vid det laget vänt flera gånger om, och ända sedan 1630-talet hade fredssonderingar gjorts, för kriget var ruinerande för alla inblandade. År 1644 inleddes fredsförhandlingar i städerna Münster och Osnabrück, men först i oktober 1648 undertecknades westfaliska freden. På Kristinas födelsedag den 8 december 1649 hölls tacksägelsegudstjänster för freden, saluter sköts och fester firades, medan fyrverkerier brändes av både i Stockholm och i Narva. På Stockholms slott uppfördes hovbaletten Freds-afl (freds-avel). Huvudpersonen var den fredsstiftande gudinnan Minerva, en direkt anspelning på Kristina.

Efter segdragna förhandlingar om religionsfriheten och om kompensation för ländernas krigs­kostnader medförde westfaliska freden att den europeiska kartan ritades om. För Sverige innebar det att Bremen-Verden, Wismar och Pommern blev svenska och Kristina bland annat hertiginna av Pommern. Provinsen betydde mycket för henne ekonomiskt, både före och efter abdikationen.

Mindre betydelsefull var den svenska kolonin vid Delawarefloden i Nordamerika, som grundades 1638 men gick under när den 1663 erövrades av nederländska trupper. De svenska bosättningarna var små och beroende av oregelbundna förbindelser med hemlandet. Orter som Nya Göteborg vid nuvarande Philadelphia och Fort Kristina i nuvarande Wilmington försvann stegvis. Än svagare var slavhandelskolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana, som existerade 1650–1663. Stormaktstiden under drottning Kristina var det närmaste Sverige någonsin kom att bli en kolonialmakt, men resurserna saknades, i termer av både kapital och personal.

I och med trettioåriga krigets slut vidtog en snabb demobilisering av alla krigförande. Vid krigsslutet 1648 var ungefär 73 000 soldater i svensk tjänst i Tyskland. Minst tre av fyra var dock utländska – främst tyska – legosoldater. På hösten 1650 återstod endast 9 600 soldater i svensk tjänst i Tyskland.

Arméns sammansättning hade i själva verket förändrats påtagligt under trettioåriga kriget. Sedan Gustav II Adolfs tid kunde män från det att de fyllt 15 år skrivas ut till militärtjänst. Förlusterna var oerhörda – var tredje vuxen svensk man dog i arméns eller flottans tjänst under stormaktstiden. Från 1630-talet började man därför alltmer förlita sig på dyra utländska legosoldater, främst tyskar och skottar, som i möjligaste mån fick finansieras av allierade eller ockuperade områden i Tyskland. Utskrivningarna upphörde dock aldrig helt, och det folkliga missnöjet var utbrett. Genom att ge bönderna på riksdagen och lokalt ett visst inflytande på utskrivningarna skapade drottningen och rikskanslern ett slags säkerhetsventil för att förhindra öppna revolter.

Den verkliga makten i stormaktstidens Sverige låg dock hos de ledande ämbetsmännen i riksrådet, som helt dominerades av högadeln, och hos monarken. Den ledande kraften i rådet var Axel Oxenstierna, som utsetts till rikskansler redan 1612 och besatte posten ända till sin död 1654. Han styrde förmyndarregeringen och var Kristinas politiska mentor, men mötte sedan hon blivit myndig en alltmera självständig drottning med egna åsikter. Till exempel hade en ny regeringsform antagits år 1634 som återspeglade mycket av Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas samarbete, men Kristina ifrågasatte senare om hennes far alls hade sett rege­ringsformen i färdigt skick.

När det kallades till riksdag anlände representanter ur de fyra stånden från de västra och östra riksdelarna, och 1645 gjorde jämtar, härjedalingar och gotlänningar entré. De baltiska och tyska provinserna hade dock inte representation på riksdagen. Kronan var van vid att förhandla med bönderna lokalt och regionalt, och under Kristinas tid blev det alltmera accepterat att även göra så på riksdagen, som vid tidpunkten hade fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Präster och borgare gjorde ofta gemensam sak med bönderna mot adeln.

Bondeståndet bestod av självägande skattebönder och kronobönder som arrenderade kronans jord. De bönder som arrenderade adelns jord – frälsebönder – ansågs vara representerade av sina godsherrar, men kunde ändå dyka upp i bondeståndet. Många bönder på riksdagarna hade erfarenhet som lokala nämndemän eller förtroendemän. Axel Oxenstierna beskrev ändå med aris­­­to­­­kratens förakt hur riksdagsmän löpte samman som ”en hop fän eller druckna bönder”. Hans bror Gabriel Gustavsson Oxenstierna konstaterade 1635 att böndernas möten ”var ringa nyttiga”, men han insåg samtidigt att bonderiksdagsmännen måste få med sig någon politisk vinst hem. Det var viktigt för att förebygga missnöje i landet. Bland bondeståndets hjärtefrågor fanns, förutom utskrivningarna, skatteböndernas självständighet och de ofrälses krav på indragningar (reduktion) av adelsgods i syfte att stärka statens finanser.

Vid mitten av seklet expanderade, i brist på kontanter, bruket av förläningar av jord från kronan till personer som gjort staten tjänster som officerare eller på annat sätt. Mest eftertraktat var att få ett grev- eller friherreskap, som gav både status och ekonomisk makt åt mottagaren. Grevarna och friherrarna fyrfaldigades i antal under Kristinas myndighetsår. Kronojord kunde förlänas och med den följde de kronobönder som brukade marken. Skatteinkomster från självägande bönder kunde också förlänas till adelsmän, men då behöll bönderna sin ägorätt till jorden. De adelsmän som kunde bygga en sätesgård fick skatteförmåner och antalet säterier växte dramatiskt under 1600-talet, främst i Södermanland, Östergötland, Uppland och Finland.

Allt detta urholkade statsfinanserna, och adelns ökade makt blev en återkommande fråga på riksdagarna. Bristen på pengar gjorde att flera örlogsfartyg fick säljas, bland annat det 1643 byggda ”Christina”, som 1647 övergick i fransk ägo under namnet ”Regina”.

I syfte att kunna fylla den växande förvaltningen med dugliga tjänstemän sändes allt fler svenskar till utländska universitet, vid sidan av Uppsala. Många adelsynglingar gjorde fleråriga studieresor då man besökte flera universitet, medan ofrälse studenter var mera fokuserade på att ta en examen. Adelsdöttrar fick å sin sida ofta vistas hos släktingar för att skolas in i sällskapslivet. De ­flesta svenskar fick sin skolning i hemmet eller av sockenprästen, även om det fanns barnskolor och enstaka gymnasier. Läskunnigheten var central för kyrkan eftersom den gav varje svensk tillgång till Guds ord.

För att förse inte minst Uppsala universitet med böcker plundrades många stora bibliotek på kontinenten, ivrigt uppmuntrat av den kunskaps­törstande Kristina. Den 14 april 1649 anlände fartyg från Wismar till Stockholm, lastade med bokrov från Prag. Böckerna släpades upp till slottet, där en imponerad Kristina granskade klassiker från antiken, medeltiden och renässansen vid sidan av modern naturvetenskap. ”Sagolikt och omättligt” var hennes omdöme.

Decennierna i mitten av 1600-talet dominerades helt av den lutherska ortodoxin. Något utrymme för andra trostolkningar gavs inte, allra minst katolicismen, vars anhängare ofta straffades hårt om de blev påkomna. Det var mot bakgrund av detta som drottning Kristinas konvertering till katolicismen sände sådana chockvågor genom Euro­pa – katoliker jublade, medan protestanter betraktade det som ett svek.

Religionen skulle göra världen begriplig och ge livet mening. Den var inget man kunde välja, utan bara fick acceptera. Kyrkan predikade att monarkens makt var av Gud given, men också att alla svenskar hade sin givna roll i samhället. Att sätta sig upp mot den sociala ordningen kunde tolkas som att trotsa Gud. Detsamma gällde relationen mellan könen, men här har forskare betonat hur kvinnor kunde ärva och äga jord och fastigheter. Det var extra viktigt i ett land med stora krigsförluster, som tidvis kom att kallas ”knektänkornas land”.

Under sin tid som drottning fortsatte Kristina sin far Gustav II Adolfs och förmyndarregeringens intensiva arbete med att utveckla handel, indu­stri, sjöfart och bergsbruk, alla viktiga källor till kronans inkomster. Ämbetsverken Bergskollegium (1637) och Kommerskollegium (1651) skapades i det syftet. Dessutom grundades flera tiotal nya städer, så att det mot slutet av 1600-talet fanns ett hundratal städer i landet. De flesta var dock små; var tredje stad hade färre än 1 000 invånare. Endast Falun (grundat 1641), Göteborg (1621) och Åbo var påtagligt större, med runt 5 000 invånare vardera i slutet av seklet – samt förstås Stockholm, som var i särklass störst och föremål för kronans omsorger. Stadens befolkning femfaldigades från 11 000 vid tidigt 1620-tal till 57 000 mot slutet av seklet.

Det blev viktigt att förse stormakten med en värdig huvudstad. När Kristina var två år revs stadsmuren och de mäktiga husen i Skeppsbroraden byggdes. Därefter gick man över till att reglera malmarna. Gatorna skulle vara breda, raka och försedda med imponerande stenhus, medan äldre kåkbebyggelse revs. Först ut var nedre Norrmalm, med start 1637. De nya gator som drogs fram gavs namn vi känner igen och påminner oss om Kristinas Sverige: Drottninggatan 1639 efter Kristina, Regeringsgatan 1640 efter förmyndarregeringen och Fredsgatan 1646 efter den pågående westfaliska fredskongressen.

Det rike som Kristina lämnade 1654 var Östersjöområdets mäktigaste, en stormakt som man 1632 knappast hade kunnat ana. Hennes rege­ringstid står i skarp kontrast till kusinen Karl X Gustavs sex år på tronen, som helt fylldes av krig mot Polen-Litauen, Ryssland och framför allt Danmark. Då erövrades Skånelandskapen och Bohuslän och stormaktsbygget fullbordades.