USA:s första konstitution var för frihetlig för att fungera

Senvåren 1971, i samband med min skolavslutning efter ett år på The Lawrenceville School utanför Princeton i New Jersey, var jag med min mor i Philadelphia. Vi var där för att besöka historiska monument och platser av betydelse för USA:s födelse. Jag minns inte hur, men någon som förstod att vi kom från Sverige tipsade om Gloria Dei, också kallad Old Swedes’ Church.

Vi tog oss dit och blev välkomnade av kyrkans präst, som stolt visade upp en staty, en byst av en viss John Hanson. Enligt minnestavlan under bys­ten blev han i november 1781 vald till USA:s första president. Han benämndes också i den ingraverade texten som ”father of our constitution”.

Den patriotiska laddningen var tydlig även i raderna längst ner på tavlan, där det stod att den donerades till kyrkan 1947 av ”National Daughters of Founders and Patriots of America”, en organisation för kvinnor med släktträd som kunde härledas till den koloniala tiden mellan 1607 och 1687 samt till senare förfäder som hade medverkat i den amerikanska revolutionen.

Kanske för att ytterligare värma svensk-amerikanska hjärtan fanns också en staty av John Hansons farfar, även han vid namn John Hanson. Han­­son den äldre sades vara en ättling – great-­great-grandson – till ingen mindre än Gustav Vasa.

Självständighetsförklaringen antogs 1776, men dagens amerikanska konstitution – den enda amerikanska konstitution som de flesta känner till, både i USA och här i Sverige – trädde i kraft först 1789. Under en kaotisk period däremellan gällde ett annat dokument som USA:s författning: the Articles of Confederation, som togs fram 1777 och började gälla 1781. Som namnet antyder var detta en konfederal ordning, vilket innebar att de enskilda delstaterna var suveräna och att centralstaten knappt existerade eller i vart fall var synnerligen svag. Inte för inte är detta den period i USA:s historia som libertarianer gärna ser som Amerikas frihetliga kulmen. Historiker kallar det för ”den kritiska fasen” i USA:s historia.

Mot libertarianer och dem som vurmade för maximal delstatlig suveränitet stod det alltmer uppenbara realpolitiska behovet av en starkare, federal statsmakt. Den konfederala författningen hade tydliga svagheter, i synnerhet i ett läge där landet inte bara var i strid mot England utan även stod inför konflikter med Spanien, Frankrike och alla de indianfolk som stod mellan den nya staten och erövringen av kontinenten väster om de 13 ursprungliga kolonierna. Kongressen hade inte möjlighet att beskatta amerikanska medborgare utan måste be delstaterna om pengar. Den var även beroende av delstaterna för att kunna skapa och finansiera militära styrkor, och saknade kontroll över handel och ekonomi både inom konfederationen och med utrikes makter. Det betydde i sin tur att kongressen inte kunde ta ut tullar eller införa tariffer.

Slutligen saknades en tydlig maktdelningsprincip. Det fanns visserligen en ”president” – John Hanson var den förste – men denne var i praktiken knappt mer än en ordförande för den konfederala kongressen, som i sig saknade exekutiva befogenheter. Presidenten valdes dessutom bara för en ettårsperiod. Det saknades alltså en exekutiv makt, och det fanns inte heller något system med federala domstolar. Den ordning med maktdelning mellan verkställande president, lagstiftande kongress och lagprövande högsta domstol som kom att känneteckna konstitutionen från 1789 lyste med sin frånvaro.

Det stod snart klart att denna ordning i längden var ohållbar. För att kunna finansiera frihetskriget mot England blev man tvungen att låna stora summor, och när kriget – som fungerat som en sammanhållande kraft – väl var slut började de centrifugala krafterna snart hota hela det amerikanska projektets framtid. Författningens svagheter ledde till återkommande tal om utträden och upplösning. Många trodde att unionen skulle lösas upp i fyra mindre konfederationer, bestående av Nya England, de atlantiska staterna, Sydstaterna och regionen väster om Appalacherna.

I viss mån var dessa centrifugalkrafter ett förebådande av amerikanska inbördeskriget och kanske även av de spänningar mellan de ”blå” (demokratiska) och de ”röda” (republikanska) stater som präglar dagens USA. De demografiska och ekonomiska skillnaderna var stora – i norr började en modern industriell ekonomi växa fram, i söder var jordbruket förhärskande. Och redan på 1780-talet var slaveriets vara eller icke vara en splittrande fråga. I Massachusetts fanns det inga slavar i den officiella statistiken, i Virginia utgjorde de över 40 procent av befolkningen.

Splittringarna ledde dock inte till att den nya nationen klövs itu. I stället samlades den remarkabla generation av politiker och tänkare som utgjorde de så kallade grundlagsfäderna – män som John Adams, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton, John Jay, Thomas Jefferson, James Madison och George Washington – kring de tankar om maktdelning och fri- och rättigheter som sedan kom till uttryck i den nya, federala konstitutionen. Denna process var varken enkel eller konfliktfri. Det är värt att påpeka att godkännandet av den nya konstitutionen långt ifrån var en självklarhet. När den röstades igenom var det i flera fall med mycket knapp marginal – i New York 3 röster, i Massachusetts 19.

Vad den nya konstitutionen 1789 medförde var en kapacitet att agera exekutivt, både genom krigföring och genom fredlig maktutövning. Framför allt genom krigföringen, från erövringen av den nordamerikanska kontinenten söder om Kanada, via de båda världskrigen och kalla kriget till USA:s samtida maktutövning runt om i världen – nu senast i kriget mot Iran – kom också presidentmakten att växa. Donald Trump må i dag framstå som extrem i sina centraliserande ambitioner, men i ett längre perspektiv är han en naturlig fortsättning på en logik som är immanent i 1789 års författning.

På vår sida av Atlanten kan det dock vara mer relevant att studera the Articles of Confederation från 1781. Centraliseringsivriga EU-federalister anklagas ibland för att sträva efter ett Europas förenta stater, en blinkning till Amerikas förenta stater. Men Europeiska unionen framstår mer som en variant av det misslyckade amerikanska konfederala experimentet än den mer framgångsrika federala författningen. Hur ska vi förstå EU i ljuset av den amerikanska erfarenheten? Och är dagens europeiska kris också en möjlighet?

EU är svagt och splittrat i en värld där Ryssland och Kina utgör direkta ekonomiska och säkerhetspolitiska hot, medan USA inte längre är en självklar allierad på det gamla viset. Om vi befinner oss i Europas motsvarighet till USA:s kritiska fas 1776–1789 är en möjlighet att även EU ömsar sitt konstitutionella skinn och återuppstår i form av en mer kraftfull federal union.

EU växte, likt USA, fram i skuggan av ett krig: andra världskriget. Från början var projektets mål att via ekonomisk integration och frihandel förhindra nya krig mellan framför allt Tyskland och Frankrike. Nyckeln blev Kol- och stålgemenskapen, som bildades 1951 och förutom Frankrike och Västtyskland även inkluderade Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Dessa länders politiska makt och inflytande var på nedgång efter kriget, Sovjet­unionen var på frammarsch i Östeuropa och USA hade en de facto-överhöghet via Nato och Marshallhjälpen. Kol- och stålgemenskapen kom därför till en början att nästan uteslutande fokusera på ekonomi. Tanken var att via frihandel och gemensamma regelverk integrera ekono­­mierna, befrämja tillväxt och skapa välstånd och ett fredsbevarande, ömsesidigt beroende. Suveräniteten låg fortsatt på nationalstatlig nivå. Det saknades såväl en europeisk president som federal beskattningsrätt och en federal armé. Det var med andra ord som i USA mellan 1781 och 1789: en halvmesyr till union.

Med tiden kom dock centraliseringsambitionerna att växa. Utifrån en nationalstatlig modell försökte man ovanifrån i form av ”mjuk makt” bygga en gemensam europeisk identitet. En EU-flagga lanserades, liksom en officiell nationalsång, Europahymnen, i form av ”Ode till glädjen” från Ludwig van Beethovens nionde symfoni från 1823. Man utsåg europeiska kulturstäder och etablerade ett Erasmusprogram för utbytesstudenter. Försöken att via flaggor, sånger och kulturpolitik konkurrera med de nationella identiteterna framstod dock ofta som i bästa fall banala och ytliga, i värsta fall fick de ett lö­jets skimmer över sig.

Även på det politiska planet fick de federala ambitionerna efter hand genomslag. I samband med Maastrichtfördraget från 1992 blev ”en allt tätare union” en uttalad målsättning. Inte minst skapades en gemensam valuta, euron – även om vissa länder, däribland Sverige, behöll sin nationella valuta.

Ambitionen att centralisera makt till Bryssel kom dock att skapa spänningar i unionen mellan dem som ville bevara den nationella suveräniteten inom ramen för en mer tillbakalutad konfederal ordning och dem som strävade efter en starkare och mer federal union. Avgörande var inte minst att i debatten om att ”fördjupa eller utvidga” EU så kom den senare principen att dominera. Unionen växte sålunda visserligen rejält men utan att påtvinga nya delstater krav på en fördjupning som utmanade den nationella suveräniteten på riktigt. Resultatet blev att EU under olika perioder har förlamats av nationella vetorätter från länder som Ungern och Polen.

Dessutom kom, inte minst med Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps, optimismen kring ”historiens slut” och den eviga fredens slutgiltiga ankomst att skjuta frågor om federal makt i bakgrunden. Kalla krigets slut frammanade en ytlig post-­na­tionalism, utan att på allvar driva unionen i riktning mot en starkare – det vill säga federal – ordning.

Likt USA efter 1776 finner EU sig nu i en situation där frågan om styrka och enighet syns mer aktuell än någonsin. Hotet från Ryssland, osäkerhet kring USA och Nato samt den kinesiska utmaningen utgör existentiella utmaningar för EU. ­Europa uppfattas som svagt, och såväl USA som Ryssland och Kina behandlar EU nedlåtande, ibland även föraktfullt. Och inte utan rätt.

Men om den realpolitiska logiken och långsiktig intressepolitik talar för en reformation av EU i federalistisk riktning är det också så att den dominerande synen är att detta är en önskedröm utan förankring i den krassa europeiska verkligheten. I motsats till vad som var fallet i Nordamerika 1789 finns varken ett gemensamt språk eller en delad historia i dagens Europa.

Det rör sig inte om nyblivna administrativa regioner under en och samma kolonialmakt, utan om etablerade statsbildningar med gemensam kultur och historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Dessutom är samhällssystemen olika. Kulturskillnaderna, språkförbistringen och nationalismen är ytterligare faktorer som talar emot ett federalt projekt.

Som Brexit visade med all önskvärd tydlighet är oviljan mot federalism stark i Europa. Även Sverige tillhör den grupp av länder som gärna hävdar sin nationella suveränitet. Misstänksamheten gentemot övriga Europa går djupt. Att tro att det finns en potentiell majoritet i dagens Sverige för att omvandla EU till en federal union vore naivt. Med detta sagt tror jag dock att det geopolitiska läget i dag är sådant att frågan är mer rimlig att ställa i dag än för bara något år sedan.

Tanken om Europas enande framstår inte längre som ett uttryck för världsfrånvänd idealism utan snarare som en idé formad i en krass, brutal, real­politisk verklighet där valet står mellan att fördjupa unionen och att låta Europa bli en ekonomisk, politisk och militär vasallstat, ett reservat för turism dit rikare och mäktigare amerikaner, kineser och ryssar kan färdas på sina semestrar för att beskåda en kontinent med en rik historia, god mat, gott vin och en oförarglig men underhållande kultur.

Yttre tryck leder oftast till inre sammanhållning. Vad det betyder i EU:s fall kommer de närmaste decennierna att utvisa.

Så hur var det då med den förste presidenten John Hanson? Bara några år efter mitt besök till Old Swedes’ Church kom historiker fram till att hans förfäder troligen kom från England eller Skottland. Svensk-amerikan var varken han eller hans farfar. Både statyn och minnestavlan transporterades bort. Inte heller var Hanson författningens fader. Men han spelade en roll både i de sista framgångsrika striderna mot den engelska kolonialmakten och under den efterföljande turbulenta eran av USA:s historia.