Allt handlar fortfarande om 1776

Demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter är amerikanska uppfinningar. De tillverkades i Amerika och exporterades till resten av världen. Naturligtvis har USA också exporterat jazzen, Coca-Cola, McDonald’s och otaliga andra saker, men dessa har fått en särskild ställning. De har kommit att betraktas som huvudingrediensen i en värld made in America. Den amerikanisering av världen som har ägt rum under de senaste 250 åren kan inte förstås utan dem.

Det som tillkom just för 250 år sedan, självständighetsförklaringen, innehöll för övrigt hela konceptet. Harvardhistorikern David Armitage poängterade detta i sin bok The Declaration of Independence. A Global History 2007. Den amerikanska oberoendeförklaringen blev förebild för ett stort antal liknande dokument. Där finns Venezuelas självständighetsförklaring 1811, Texas 1836, Liberias 1847, Tjeckoslovakiens 1918 fram till Sydrhodesias 1965.

På ett säreget sätt kopplade den amerikanska självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 samman tanken på självständighet med idén om demo­krati. Därmed lades grunden till hela den amerikanska konstitutionen:

Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade lika, att de av sin Skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter, att bland dessa finns liv, frihet och sökandet efter lycka, att för att säkra dessa rättigheter regeringar har inrättats bland människorna, vilka erhåller sin rätt­visa makt från de styrdas samtycke …

Sanningarna i fråga är naturligtvis allt annat än självklara. De är heller knappast riktigt inbördes förenliga eller sammanhängande.

De innehåller element från Hobbes, Locke, Pufendorf, Montesquieu och många andra. Deklarationen var präglad av Thomas Jeffersons ojämförliga stilkonst, men också av en kompromiss mellan grundlagsfäder som Jefferson, John Adams, Alexander Hamilton, James Madison, ­George Wash­ing­ton, Benjamin Franklin och and­ra.

Går det att sortera tankarna och lägga dem vid sidan av varandra?

Till att börja med finns ett naturrättsligt element. Den amerikanska konstitutionen är världens mest konservativa, den som har funnits längst och trots sin ålder – eller på grund av den – hålls mest i helgd. Det är aldrig fråga om att ändra den, annat än genom tillägg, bara om att tolka den. Den är också världens mest radikala. Den bygger inte som Storbritanniens oskrivna konstitution på traditioner, prejudikat och gammal hävd. Den är filosofisk snarare än historisk. Den utger sig för att vara grundad på naturen och förnuftet snarare än på ålder. Detta är ju självklart, kan man tycka. Det handlade ju om att grunda en ny stat, det handlade om en revolution. USA är den mest revolutionära nationen i världen – liksom den mest konservativa.

Varifrån kommer de mänskliga rättigheter som självständighetsförklaringen talar om? Huvudsakligen tre möjligheter lämnas öppna. De kommer endera från Gud (Skaparen), från förnuftet (de är självklara) eller från naturen (vi är födda med dem). I den naturrättsliga traditionen sådan denna formades under antiken, medeltiden och 1600- och 1700-talen finns ofta dessa tre moment sida vid sida. Ett fjärde antyds: att makten måste komma från folket, ”de styrdas samtycke”.

Kommer idén om mänskliga rättigheter verkligen från deklarationen 1776 eller från liknande doku­ment? En annan amerikansk historiker, Sa­muel Moyn, hävdade i sin bok The Last Utopia. Human Rights in History (2010) en smula överraskande, men inte utan en del argument, att den i själva verket kommer från USA:s trettionionde president Jimmy Carter (eller kanske från Helsingforsdeklarationen 1975). Det man fastslog 1776 var enligt Moyne något annat, nämligen The Rights of Man.

Dagens idé om mänskliga rättigheter, Human Rights, uppfanns 200 år senare. Rights of Man har enligt Moynes tolkning att göra med nationsgrundande och nationsbyggande, Human Rights är där­emot en idé som föddes ur och hänger ihop med globaliseringen och nationalstaternas minskande betydelse.

En viss sanning ligger det otvivelaktigt i detta. Självständighetsförklaringen talade om männi­skans rättigheter men avsåg i grund och botten medborgarens rättigheter. Förklaringen var ju riktad mot kung Georg III, som ansågs ha kränkt sina amerikanska undersåtars rättigheter, framför allt genom att ta upp skatt utan deras medgivande. Svenskar, ryssar eller kineser hade egentligen inte med saken att göra, de var ju inte Georg III:s undersåtar. Inte heller hade kvinnor, barn eller slavar med saken att göra annat än indirekt. De var ju inte medborgare. Talet om ”alla människor” var på så vis missledande. Men å andra sidan inte. Själva ambivalensen öppnade för diskussioner. Abigail Adams, hustru till John Adams, öppnade omedelbart diskussionen om kvinnans rättigheter. Slavfrågan lurade redan i vassen och skulle komma att växa sig alltmer betydelsefull.

Alla begrepp cirkulerade kring begreppet frihet. Hur skulle friheten bäst säkras? Genom maktfördelning, ansåg inflytelserika filosofer som Locke och Montesquieu. Detta blev också grundbulten i den författning som tillkom i USA. Utgångspunkten var att det bör finnas tre makter: den lagstiftande, den exekutiva och den juridiska. Den lagstiftande var kongressen. Den utförande makten var presidenten. Den juridiska var Högsta domstolen.

Dessa måste vara oberoende av varandra, skilda maktcentrum i balans och motvikt. Ett beslutsoförmöget system, sålunda? Ett system som var oförenligt med folkmakt i Jean-Jacques Rousseaus mening, enligt vilken rätten att stifta lagar inte kan överföras från folket till valda representanter? Eller i parlamentarismens mening, där den lagstiftande makten vilar hos just sådana valda representanter? Ja, kanske. Det amerikanska politiska systemet har en förmåga att lägga krokben för sig självt. Vi ser det gång på gång, senast när Demokraterna i höstas stoppade hela statsapparaten under 40 dagar i protest mot Donald Trump, oförmögna att enas med Republikanerna om statsbudgeten.

Men just detta är på sätt och vis poängen. Alla olika delar av staten ska kunna ställa till trassel för varandra. Det hindrar inte beslut, men fördröjer dem. Det är en metod att förekomma förhastade beslut. Eftersom USA i 250 år har varit världens mest framgångsrika nation kan ingen säga att den inte fungerat.

Högsta domstolens makt att blockera lagar som är oförenliga med konstitutionen är också ett för USA säreget inslag. Vilken är dess roll? Det finns en konservativ doktrin och en mera radikal. Den radikala anser att de höga domarna ska spela en direkt politisk roll genom att tolka konstitutionen, inte bara i lagstiftarens anda utan i andan av att modernisera grundlagen i progressiv riktning.

De vill med andra ord göra domstolens makt i någon mening lagstiftande, inte bara lagtolkande. Ett exempel är hur aborträtten på 1970-talet tolkades in i grundlagen av liberala domare. Konservativa domare upphävde sommaren 2022 den tolkningen och återförde makten över abortlagstiftningen till de demokratiska organen.

Enligt den konservativa doktrinen ska Högsta domstolen inte driva en politisk agenda eller tolka konstitutionen med moderna ögon, utan blockera lagstiftning som inte är förenlig med den enligt grundlagsfädernas formuleringar.

Juridik versus demokrati, lagstiftande makt versus utförande makt – var går skiljelinjen? USA:s historia handlar bland annat om kompetensstrider mellan president, kongress och Högsta domstolen. Detta är inbyggt i maktfördelningsläran. Ändå har konflikterna kring maktdelningen bara lett till revolution två gånger: de amerikanska staternas uppror mot Georg III och Sydstaternas uppror mot Abraham Lincoln.

I det sistnämnda fallet tillkom en kompetensstrid som låg inneboende i själva begreppet ”för­enta stater”. Grundlagsfäderna Alexander Hamilton och James Madison drev i tidskriften The Federalist den ”federalistiska” linjen att författningen borde lägga tyngdpunkten hos den federala statsmakten. Andra drev den ”antifederalistiska” linjen, med starkare och mer självständiga delstater. Var det delstaternas självstyre som borde värnas eller den makt som fanns koncentrerad i Washington? Denna fråga väckte i sin tur liv i en uråldrig diskussion om den lilla staten kontra den stora.

Det amerikanska idealet var egentligen repub­likanskt, där Sparta eller det republikanska Rom sågs som förebilder. USA skulle inte vara ett imperium. Men de republikanska idealen kunde egentligen bara blomstra i den lilla gemenskapen. Den omedelbara deltagande folkmakten kunde bara fungera om medborgarna inte var för många.

I ett folkrikt land måste den representativa demo­kratin få försteg – men därmed försvagades den verkliga demokratin. Så hade Rousseau argumenterat. Schweiz som ideal, således. Men USA var större än så och fortsatte att växa. Nya delstater tillkom, alltmer folkrika. USA blev en sorts imperium. Det var inte meningen, och amerikanerna kände sig aldrig riktigt bekväma med det. De hade sitt Kapitolium, men det var Rom som republik som var förebilden, inte Rom som imperium.

Å andra sidan kunde det inte förnekas att Rom som imperium växte fram ur Rom som republik. Från de sju kullarna till pax romana. Från 13 stater till pax americana. Detta frammanade en identitetskris som ännu böljar i Trumps säkerhetsdoktrin från i julas, enligt vilken USA behöver driva en aktiv utrikespolitik på det västra halvklotet, till och med på förekommen anledning ingripa i främmande länders interna politik, i syfte att värna amerikanska intressen.

Jefferson sade det först. Eller kanske Locke. Teapartyrörelsen upprepade det. En revolution är ingen tebjudning, men en tebjudning kan vara en revolution. USA:s självständighetsförklaring och författning är en permanent revolution, bland annat på grund av sin motsägelsefullhet.

Inget annat land har en så dynamisk författning. Inget annat land är mer stolt över sin historia och sin konstitution – eller mer oense om hur den ska tolkas. Svenskar blänger inte på varandra därför att de är oense om förenings- och säkerhetsakten 1789. Men i USA handlar alla politiska strider på ett eller annat sätt om 1776.