Drottning Kristina var ingens undersåte

Det var ett efterlängtat barn, fött under alldeles särskilda stjärnor. Föräldrarna hade varit gifta i mer än fem år, och hade hovläkaren kunnat skicka dem på IVF hade han gjort det. Sådant fanns nu inte tillgängligt för drottning Maria Eleonora och kung Gustav II Adolf, också känd som Lejonet från Norden. Så visst var de glada. Astrologerna var övertygade om att det väntade barnet var en gosse. Överlevde han bara sitt första levnadsdygn skulle han bli något stort. ”Så stod stjärnorna när jag kom till världen.”

I december 1626 föddes den lilla prinsessan.

Hon skulle bli känd som drottning Kristina – intellektuell, självständig, religiös och antagligen rätt jobbig. Hon skulle lämna sin tron och sin tro och konvertera till katolicismen, som pappa kungen bekämpat. Sin nordliga huvudstad skulle hon överge för påvens Rom, städernas stad.

Som vuxen slipade Kristina länge på sina memoarer. Därifrån kommer citatet om stjärnornas ställning, och där beskriver hon sin födelse. I nästan varje framställning om hennes liv citeras hennes ord om att hon var luden och hade stark röst, varför man trodde hon var pojke.

Det är inte ovanligt att nyfödda barn är smålurviga. Det är inte heller helt lätt att avgöra en nyfödds kön. I det här fallet måste jordemödrarna fullkomligt ha tappat huvudet. En prins var så efterlängtad att man såg en sådan. När man väl insåg att det var ett flickebarn vågade ingen berätta det för kungen, utan hans syster lät honom upptäcka det själv. ”Jag hoppas att denna flicka kommer att bli mig lika mycket värd som en pojke”, sade den nyblivne fadern – fortfarande enligt dottern. Nu är det väl inte omöjligt att föräldrarna tänkte sig flera barn. Inte kunde krigarkungen veta att han skulle vara död före 40. Efter Kristinas födelse firade man i varje fall Te Deum som om barnet varit en prins.

Sverige hade kvinnlig tronföljd, så könet utgjorde inget problem. Som enda barnet skulle Kristina en dag bli kung. Så sade regeringsformen, och det var till kung hon uppfostrades. Hennes studier följde en manlig studieordning, helt utan övningar i kvinnligt uppträdande och behagfullhet. Sällan brydde sig Kristina om sitt utseende, och fast hon var kort till växten föredrog hon bekväma skor med låga klackar framför de modernt högklackade. Hon var regent. Hon behövde inte fjäska för någon.

För hennes samtid var kön något annat än för oss. En kunglig kvinna ägde automatiskt vissa manliga dygder, och ännu fler om hon var en regerande drottning. Det handlar om genus, om socialt kön kontra det biologiska. Forskare talar ibland om den tidigmoderna regentens två krop­par, den politiska (som hos Kristina var manlig) och den privata. Ingenting i hennes uppfostran förberedde henne på vad som krävdes av en kvinna, och hon tycks närmast ha känt äckel inför tanken på graviditet och förlossning.

För äldre tiders forskare – framför allt under 1900-talet – var dock hennes genus problematiskt. Det sades aldrig rätt ut, men visst anar man en tvekan hos de manliga akademikerna – kunde någon så briljant, så självständig, så stolt verkligen vara av kvinnligt kön? Man spekulerade om huruvida hon var hermafrodit, och på 1960-talet öppnade man till och med drottningens sarkofag för att undersöka hennes bäcken. Var hon verkligen en riktig kvinna? Ledsen, grabbar. Svaret är ja.

Mycket hängde på denna flicka. Hon var (säger hon själv) statens angelägenhet, och hon uppfostrades som en sådan. Språk var viktiga – både döda och levande – liksom historia, där hon kunde lära sig om tidigare härskare. De klassiska antika verken var hennes läsning och antikens härskare hennes lekkamrater. Alexander den store var favoriten. Ridning, jakt och vapenkonst ingick i uppfostran. Det finns berättelser om hur hon brukade skjuta till måls från fönstren i Uppsala slott. Livet igenom sågs hon som en utmärkt ryttare, och när hon lämnat tronen red hon helst gränsle, med ridbyxor och stövlar under den uppskörtade kjolen. Hon drömde om att föra en armé i strid.

Ungen var begåvad – inte tu tal om saken – och hon fick de bästa lärare man kunde uppbringa. Hon hade ”ett extraordinarie ståtligt ingenium”, konstaterade riksdrotsen, vilket säkert stämde – men hon fick också chansen att utveckla detta ingenium. Teologi var ett viktigt ämne, och till skillnad från andra barn fick Kristina möjlighet att diskutera religion med kunniga lärare. Ingen snäste åt henne att hålla tyst om åsikterna blev för djärva. Det fanns mycket få hinder för den unga drottningens studier. Hon köpte hela boksamlingar från kontinenten. Hon läste och läste.

Kanske hade det varit bättre för Sverige om hon varit lite dummare. Vem vet.

Arton år gammal förklarades hon myndig och tog över regeringen. Politiskt vände hon sig mot sin gamle förmyndare Axel Oxenstierna och främjade i stället adeln. Hon var en retoriker av rang och kunde linda rådet kring sitt lillfinger.

Under Kristina upplevde det svenska hovet en kulturell storhetstid. Filosofiska storheter importerades från utlandet. Själve Descartes ska ha författat en hovbalett, som översattes till svenska av Georg Stiernhielm (känd som ”den svenska litte­raturens fader”). Året var 1649, westfaliska freden firades över hela Europa och baletten hette ­Freds-afl – fredens födelse. Kristina grundade också något som kan ses som Sveriges första akademi. Descartes skrev stadgarna och Stiernhielm var en av ledamöterna. Några gånger tycks man ha hunnit sammanträda innan den franske filosofen dog. Vid hovet fanns också den anonyme Skogekär Bergbo. Hans sonetter till den dyrkade Venerid visade en språklig och litterär förfining som Sverige aldrig sett maken till, men publicerades först långt senare. I en dikt beskriver han Stockholm, den lilla staden som plötsligt blomstrade:

Du lilla holma min alle små holmars ära
som drager till dig allt rätt som en stark magnet
vad man på jorden rund berömt och nyttigt vet
att allehanda folk på dig få bo begära.

Kanske var inte den svenska stormaktstidens huvudstad fullt så underbar – men det var så kretsen kring Kristina ville uppleva den.

På Stockholms slott byggde hon till och med en teater. Sverige var ovant vid skådespel – det fanns bara ett och annat kringresande utländskt teatersällskap och lite student- och skolpojksteater. Drygt 30 år hade gått sedan Shakespeares död och i Frankrike hade Racine just kommit ur kolt­åldern. Ungefär 125 år återstod tills Gustav III skulle införa en svenskspråkig teater i Stockholm, men redan stod Kristinahovets aktörer på scenen som gudar och personifikationer.

Och allt detta ville hon kasta bort. Så tidigt som 1651 talade hon om att abdikera, och på hemliga vägar undersökte hon möjligheten att konvertera. Det var närmast obegripligt att Gustav Adolf den stores dotter skulle gå över till fienden. Påven gnuggade förtjust sina händer (åtminstone kan man tänka sig det). Det har diskuterats om religionen verkligen var så viktig eller om Kristina bara ville bort. Här låter man sig nog luras av vår sekulära syn på världen. Som hennes levnadstecknare Peter Englund konstaterat: Detta var en tid ”då människor hade själar och inte psyken”. Själen och dess hinsides öden var av största vikt för människan. Vad som däremot är klart är att Kristina inte för allt smör i Småland ville gifta sig och reduceras till en vanlig kvinna, underordnad sin make, och det kan förstås ha bidragit till beslutet. Riksrådet ville gärna se henne gift – helst med kusinen Karl Gustav, som blev hennes efterträdare.

Den 6 juni 1654 abdikerade hon. Axel Oxen­stierna grät av sorg, och han var inte ensam. Själv var drottningen rörd, men grät gjorde hon inte. Den enda hon skulle sakna var den sköna hovdamen Ebba Sparre.

Kristina sade farväl till sina närmaste och skyndade söderut i den regniga sommarnatten. Hennes färd gick inte spikrakt. Den officiella övergången till katolicismen skedde i november 1655, och dagen före julafton tågade hon in genom den nybyggda triumfportalen vid Porta del Popolo i Rom. Påven hade skickat en praktvagn, ritad av Bernini, men drottningen föredrog att rida.

För Kristina var detta en ny början. Hon tog namnet Kristina Alexandra och fortsatte att blanda sig i politik, såväl svensk som utländsk. En period ville hon bli kung i Neapel, vid ett annat tillfälle i Polen. Fortfarande handlade det om att vara kung, inte drottning. Hon levde på stor fot, van som hon var att bestämma över en stormakts finanser. Detta ledde till ett par hemresor, där hon dividerade om sitt underhåll. Som drottning befallde hon, men när de romerska gäldenärerna trängdes utanför portarna tvingades hon överskrida en gräns, som hon aldrig tänkt sig. För första gången i sitt liv måste hon be någon om något – nämligen påven om pengar. Det sägs att vid det tillfället tårades drottningens ögon, men det är möjligt att det är en överdrift.

I Sverige hade Kristina haft ett rike att styra och ett hov att roa sig vid. Nu var hon fri från plikterna och kunde ägna sig åt det som verkligen intresserade henne. Religionen var en sak. Hon låg väl till hos påven och blev nära vän med kardinal Azzolino. Under en period var hon och kardinalen uppenbart platonskt förälskade. Framför allt ägnade hon sig åt sina kulturella intressen. Hon lät göra en utgrävning vid Diocletianus termer – precis vid nuvarande Stazione Termini – och även om de arkeologiska metoderna var långt ifrån moderna visar det på den vikt hon lade vid antiken. Efter att ha bott i olika palats flyttade hon 1659 till Palazzo Riario, som numera heter Palazzo Corsini. Det ligger i Trastevere, med huvudfasaden mot pilgrimsvägen till Vatikanen och en stor trädgård på gårdssidan. Delar av trädgården är nu Roms botaniska trädgård, och i huset finns en del av statens konstsamling.

I sitt palats byggde Kristina ett observatorium för att odla sina astronomiska och särskilt astrologiska intressen. Precis som på Stockholms slott lät hon också inreda en teater.

Det är lätt att avfärda kungligheter som dilettanter. Drottning Kristina tycks emellertid inte bara ha varit tokig i teater utan också mycket kunnig. Redan i början av sin exil höll hon sig med en egen teatertrupp, som bland annat spelade Corneilles tragedier, och i Palazzo Corsini framfördes italienska och spanska komedier. Efter ett tag befanns palatsteatern för liten, så hon lät bygga en stor teater på andra sidan Tibern. Där spelades även opera. Hon ville sätta upp Molières Tartuffe, men det visade sig omöjligt – författaren satte som villkor att själv spela pjäsen med sin trupp. Det blev för dyrt. Redan tanken på den abdikerade drottningen som teaterdirektör är svindlande, och lägger man till Molière blir man nästan farligt yr.

Kristina var läsare, men också författare. Hon skrev historiska verk, en samling maximer och i samarbete med andra även dramatik. I Rom grundade hon Accademia Reale – en kunglig akademi – där man lyssnade på musik, talade filosofi och reciterade poesi. Genom den stödde hon poeter och lärde. Politisk makt hade hon inte längre, men inom litteraturen var hon härskarinna. Hennes ideal var inte barockens poesi utan en klarare stil – mindre Stiern­hielm och mera Skogekär Bergbo, skulle man kunna säga – och genom akademin kunde hon belöna de poeter som delade hennes ideal.

I Rom åldrades hon, blev gammal, sjuk och rund. Våren 1689 dog hon, med Azzolino vid sin sida. Bland svenska regenter kom hon att bli en av de minnesvärda. Andra kunde hyllas för vad de gjort för landet, men Kristina – som valde bort sin makt – blev en gestalt för fiktion, film och fascination. Hennes liv gick ut på att få vara Kristina. Hon böjde sig inte. Hon var ingens undersåte. Också utan tron var och förblev hon kung.