Den stora Kristinafejden

Forskning om 1600-talets litteraturhistoria brukar inte få stor uppmärksamhet. Men när Sven Stolpe 1959 disputerade på en avhandling om drottning Kristinas maximer, Från stoicism till mystik, anlände en stor publik till Uppsala. Universitetets aula blev fullsatt, tidningarna rapporterade flitigt och avhandlingen ledde till en infekterad pressdebatt.

Som 24-åring hade Stolpe (1905–1996) debuterat med essäboken Två generationer (1929), där han gick till angrepp mot den medelålders generationen. Vid denna tid uppfattades Stolpe som en radikal författare. Med tiden kom han att bli alltmer konservativ och 1947 konverterade han till katolicismen. Han skrev en lång rad böcker. Produktionen är ojämn men innehåller en hel del av intresse. Han kunde vara både lärd och underhållande. Genom sina avvikande åsikter och sin ibland hårda polemiska stil skaffade han sig dock många fiender. Det bidrog till att hans fascinerande Kristina-avhandling inte fick det betyg den förtjänade.

Man skulle kunna tro att Stolpe underströk religionens betydelse för drottningen. Men just för att han själv var kato­lik upptäckte han att Kristinas reli­giositet inte var avgörande för att hon abdikerade. Efter att hon hade lämnat Sverige fördjupades hennes katolska åskåd­ning, men hon var ”aldrig den lojala och övertygade katolik som man trott”. Stolpe skrev detta i polemik mot den äldre historikern Curt Weibull, som 1931 hade utgett en biografi över drottningen. Stolpe beskriver Weibull som en bländande stilist, som hade givit ett ”nästan alltigenom missvisande porträtt” av Kristina.

Vid den tiden fanns två professorer i litteraturhistoria i Uppsala, Victor Svanberg och Gunnar Tideström, som båda lovordade Stolpes forskning. Avhandlingen bedömdes emellertid inte enbart av litteraturhistorikerna utan också av andra humanistiska professorer i Upp­sala. Bland dem fanns till exempel filosofen Ingemar Hedenius, Sveriges mest kände ateist, som tyckte illa om Stolpe. Enligt vad Svanberg uppgav ska Hedenius redan innan han läst avhandlingen ha sagt att han ville få den underkänd.

Bland Stolpes fiender fanns också historieprofessorn Sten Carlsson. I en artikel i Svenska Dagbladet hävdade han att Stolpes avhandling präglas av ”ett förakt för källkritikens elementa, som dessbättre är tämligen unikt i svensk avhandlingslitteratur”. Carlsson menade att boken ”med fördel kan användas vid historiska proseminarier – som en exempelsamling på hur källor inte skola behandlas”.

Carlsson bemöttes av Gunnar Tideström. Tideström hade vissa invändningar mot Stolpes avhandling, men han menade att det hade ”gått affekt i polemiken”. Som helhet var Från stoicism till mystik ”ett mycket betydande arbete. Det anlägger ett stort europeiskt perspektiv.”

I ytterligare ett inlägg instämde Victor Svanberg i Tideströms bedömning: ”Dunkla osakliga och ovetenskapliga motiv har medverkat vid skallgången mot Stolpe i Uppsala: ovilja mot en out­sider, mot en katolik, mot en temperamentsfull författare och kritiker.” Vid den här tiden fanns det en motsättning mellan litteraturhistoriker och historiker, som blev uppenbar i artikeln. Svanberg skrev: ”Som litteraturhistoriker är Carlsson dilettanten. Det visar hans artikel pinsamt tydligt.”

I sin memoarbok Leva för att leva (1970) ägnar Svanberg ett kapitel åt Stolpes disputation, med rubriken ”En vetenskaplig bragd och dess lön”. Där uttrycker han sin övertygelse: ”Framtidens dom kommer utan ringaste tvivel att ge Stolpe upprättelse.”

Sven Stolpe följde upp Från stoicism till mystik med en Kristinabiografi i två band 1960–1961; den första delen behandlar tiden i Sverige och den andra perioden efter tronavsägelsen. Han hämnades också på Sten Carlsson i den roliga men kanske inte helt rättvisa pamfletten Metoden Carlsson. En replik (1962), där han lyfter fram en del mindre lyckade formuleringar och resonemang i historikerns produktion.

Stolpes avhandling fick inte tillräckligt högt betyg för att han skulle bli docent och få en universitetstjänst. Han kom därför i stället att under ett antal år arbeta som gymnasielektor i Mjölby.

Sven Stolpe fortsatte att vara en färgstark författare och tv-personlighet, en avvikare i den ganska konformistiska svenska kulturen.