Svenska konservativa ägnar sig för lite åt svensk konservatism. De intellektuella intrycken kommer i dag främst från den anglosaxiska världen – man läser Roger Scruton, Russell Kirk och kanske Douglas Murray – samtidigt som man negligerar svenska tänkare. Det är ironiskt, med tanke på att konservatismen är en ideologi som betonar nationell särart och inhemska traditioner. Tänkare från andra delar av världen kan visserligen säga relevanta saker, men deras poänger kommer inte särskilt an på svenska förhållanden. Alltför stor förlitan på dem riskerar att göra konservatismen till en universalistisk one size fits all-ideologi – något som konservativa annars brukar kritisera liberalismen för att vara.
Till denna kritik vill jag foga ytterligare en: att svenska konservativa i otillräcklig utsträckning söker stöd för sin politik eller rentav samhällssyn i den svenska historien – kanske egentligen i historien över huvud taget.
Synpunkten måste förstås mot bakgrund av en tanke hos konservatismens fader Edmund Burke – en icke-svensk man inte kommer runt. Han uttryckte i sin Reflektioner om franska revolutionen (1790) en stark skepsis mot ”abstrakta principer” (med betoning på abstrakta) som politisk vägledning. Handling och tanke skulle i stället grundas i konkret verklighet och vägledas av historisk erfarenhet.
Sådan vägledning kan förstås gälla ganska torr sakpolitik. Frågor som hur Sverige bör förhålla sig till Ryssland, om nordiska politiska unioner är gångbara eller huruvida brännvinet bör vara billigt och möjligt att köpa lite varstans är saker som man både kan och bör resonera om historiskt – åtminstone som en av flera aspekter – och inte bara hemfalla åt plattityder av typen ”om Tyskland kan ha sprit i matbutiker så kan vi”.
Men det kan också gå djupare. En klassisk konservativ idé är att man genom att studera svenska folkets historia och kulturuttryck lär känna vad man kan kalla den svenska ”folksjälen” (ett uttryck som kan tolkas bildligt eller bokstavligt allt efter smak). Med kunskap om denna folksjäl kan man få ett hum om vilka samhällsinrättningar som är dess sanna uttryck, och dessutom på vilket sätt de är det. Detta skulle leda till reflekterad konservativ politik: en som på goda grunder kan avskaffa även gamla institutioner om de aldrig har ägt sann relevans, samtidigt som man kan skapa institutioner som i ny form uttrycker något som har varit närvarande genom hela den svenska historien och knappast kan mistas.
Det kan låta diffust. Men de tidigaste svenska konservativa var ytterligt intresserade av vad historien kunde förtälja om svenskhetens väsen. Erik Gustaf Geijer (1783–1847) och Hans Järta (1774–1847), svenskkonservatismens fäder, var ursprungligen något slags liberaler som så kom att influeras av Edmund Burke. Geijer skulle visserligen i slutet av sitt liv bli liberal igen, men innan dess bidrog han och Järta till att förskjuta tänkandet från ett liberalt naturrättsligt tänkande, som motiverade politiska institutioner utifrån hur väl de rimmade med medfödda mänskliga rättigheter, till ett historicistiskt. Statsvetaren (och sedermera Högerpartiets ledare) Gunnar Heckscher uttryckte om Geijer att han ”iakttog i historien vissa fakta och tendenser. Han sammanställde dem och tolkade dem efter sina filosofiska grundsatser – och en politisk åskådning blev resultatet”. Heckscher refererade också Järtas ståndpunkter: ”Skall man låta den allmänna viljan bestämma syftet [för staten], då måste det vara den vilja ’som borde vara, men som ännu icke är allas’. Och detta ideal kan man lära känna endast genom de främsta av förgångna generationers företrädare, vilka uttryckt sina strävanden i folkets historia.”
Det är en folklig och redig frihet som inte känner någon demokratisk masskultur; den styrs av hävd och pliktkänsla.
Deras efterföljare, som filosofen Samuel Grubbe, kunde säga ungefär samma saker men på ett mer metafysiskt språk: historien handlar om att förverkliga mänsklighetens ”idé”, och varje folkslag hade sin egen nationella idé att förverkliga, som en pusselbit i den stora planen; vilken idén var kunde anas i det förflutna.
De huvudsakliga lärdomarna man från början ville dra från historien rörde författningsfrågor och närliggande spörsmål. Det är fullt förståeligt utifrån samtidens skeenden. Franska revolutionen, som ju konservatismen reagerade emot, var i princip en författningsstrid. Sverige genomgick också en kris i och med avsättningen av Gustav IV Adolf år 1809. Ett sådant oerhört kontinuitetsbrott behövde förstås legitimeras, och det skedde i någon mån med hänvisning till den ”djupare” historien, som fick företräde framför den mer samtida. (Järta var för övrigt med och utformade den nya regeringsformen från detta år.)
Vad var det då tänkare som Geijer och Järta såg som kunde legitimera den nya ordningen när de själva började pejla den svenska folksjälens djup? Det är frestande att citera Geijers ”Odalbonden”, som börjar så här:
Å bergig ås, där står mitt hus, Högt över skog och sjö. Där såg jag första dagens ljus, Och där vill jag ock dö. Må ho som vill gå kring världens rund: Vare herre och dräng den det kan! Men jag står helst på min egen grund, Och är helst min egen man.
I dikten möter vi det mytologiserade bondeståndet, självägande och sigsjälvskötande, som föder landet och blöder med det. De ger kungen bifall eller avslag i olika frågor, men låter sig ledas av honom i strid för fosterjorden, de äger inte boklärdom men väl sunt förnuft. Det är en folklig och redig frihet som inte känner någon demokratisk masskultur; den styrs av hävd och pliktkänsla.
Man misstänker att ”Odalbonden” är ett försök att i diktform uttrycka vad Geijer uppfattade som svenska folkets väsen. Den stämmer nämligen väl överens med den historiska författningsanalys som Geijer senare producerade i skriften Feodalism och republikanism från 1818–1819. Feodalism och republikanism var de två tendenser som skulle stå mot varandra i hela Europa från och med franska revolutionen. Geijer tolkade det svenska styret som en förening av de bägge tendenserna.
Alla fria svenskar var jämlika. Dessa jämlikar utsåg bland sig någon som skulle uppbära rikets värdighet – en kung, som alltså var en primus inter pares. Detta var det republikanska inslaget.
Men kungen hade också ett hushåll med en hird, och mellan honom och dessa huskarlar rådde ett feodalt förhållande. Huskarlarna tjänade folket och kungen på samma gång och adlades av denna tjänstgöring. Den här idén om kungamakten som delvis republikansk var inte (bara) romantiskt hittepå utan kunde spåras i vår urgamla konungaförsäkran. I denna gick kungen ed på att uppfylla sina förpliktelser mot folket, vilket folket replikerade på genom att lova att lyda kungen.
Det är lika möjligt att säga att kungens inflytande enligt den historiska måttstocken i dag är för litet, och att han borde återfå något slags verklig makt.
Den svenska kungamakten som den såg ut när Geijer skrev kunde tolkas som en modern variant av vad han tyckte sig se i historien. Också Järta menade att det svenska riket var en jämförelsevis mycket ”konstitutionell” stat – vilket med tidens språkbruk betydde att makten fördelades någorlunda rättvist mellan kung, aristokrati och folk. (Även mer praktiska konservativa politiker som August von Hartmansdorff lade stor vikt vid att staten skulle balanseras mellan kung och folk. Genom att tala om konstitutionalismen som en del av Sveriges väsen kunde man också avfärda det nyss avskaffade gustavianska enväldet som ett slags författningsmässig irrfärd. Huset Bernadotte och 1809 års regeringsform blev en kursrättning.
Man kan nu fråga sig om inte den här analysen blev överspelad i och med 1975 års regeringsform, som ju gör kungen till en galjonsfigur och inte så mycket mer. Möjligt. Det går förstås att hävda att kungen också som symbolisk makthavare tjänar som en stödjepunkt för folket i rikets högsta skikt, en arkaisk motvikt mot den aristokrati av i dag som yrkespolitikerna kan sägas utgöra. Men det är lika möjligt att säga att kungens inflytande enligt den historiska måttstocken i dag är för litet, och att han borde återfå ett visst mått av verklig makt – även om han kanske bara ska kunna utöva den när det är verklig kris.
På andra områden än de författningsmässiga kan konservativa argument ibland landa i rena banaliteten: Sverige som lagstyrt och välordnat rättssamhälle till exempel. I tider då detta framstod som hotat – till exempel när det fanns en uppriktig och i viss mån befogad rädsla för vad demokratin kunde tänkas göra med landet – var detta viktigt att betona. Den nya rörelsen behövde om inte motas i grind så åtminstone tvingas in i rätt fålla (vilket ju också lyckades, till stor del för att demokratiförespråkarna inte var de samhällsomstörtare man trodde de skulle vara).
Ibland kan man dock i det ytligt sett banala ana något djupare. Enligt ett referat av historikern Gustaf Jacobsson såg till exempel Harald Hjärne, historiker och en av sekelskiftets framstående professorskonservativa, att ”samarbete, icke dualism och ståndssplittring” var en av det svenska samhällets hörnstenar. Även i dag, hundra år efter professorns bortgång, betonas ju ofta Sveriges samarbetskultur. Med Hjärne i bakhuvudet kan man se exempelvis Saltsjöbadsandan som ett modernt uttryck för ett förhållande mellan överhet och en fri underhet som existerat i alla tider. Det betyder inte att man i dag behöver köpa den med hull och hår, men om man vill ersätta den med något annat kan den konservative fråga sig hur det urgamla samförståndet kan komma till ett nytt och bättre uttryck – förutsatt då att Hjärne, som Jacobsson refererar honom, hade rätt.
Här är några halmstrån. Det finns mycket mer att göra, och man behöver förstås inte köpa varenda premiss av det ovanstående när man gör det, till exempel om man finner talet om folks ”personlighet” eller ”själ” svårsmält. Men alla konservativa måste inse att talet om vikten av historia och tradition förpliktar om orden ska bli mer än floskler.
Det finns goda skäl för den svenska högern att sätta sig in i Sveriges konservativa tradition, historia och kulturella verk. Dessa bör inte åberopas opportunistiskt för att uppnå dagspolitiska mål, utan via ärliga tolkningar ligga till grund för etiska uppfattningar och politiska program. Den som i dag försöker sig på något sådant skulle göra mycket för att ge liv och vitalitet åt den svenska konservatismen. Framför allt skulle detta göra den svensk.
