Författaren Simone de Beauvoir betecknade indirekt det manliga könet som det första könet genom titeln på en berömd bok. Hon hade naturligtvis rätt i den meningen att mannen i alla kända samhällen intill helt nyligen intagit en form av förstarangsställning. Det kallas ibland ”patriarkat”, ett kanske inte helt adekvat namn som dock är svårt att ersätta med någon begriplig synonym.
Om det manliga könet historiskt har varit det första kan man ställa frågan vilka mansideal som formulerats genom tiderna. Ibland görs frågan oklar genom att just förstarangsställningen föranlett en sammanblandning mellan ideal för mannen och ideal för människan – engelskans man, franskans homme och latinets homo. Svenskan är ett av få språk som gör människan feminin. Det går dock att hålla mans- och människoidealen isär tillräckligt mycket för att identifiera en parad av mansideal genom historien.
Utanför Västerlandet har många välkända mansideal utformats. Kinas Konfucius ger tämligen klara anvisningar: En ung man bör visa respekt för de äldre och pietet mot förfäderna, vara ärlig och allvarlig och studera poeterna. Japans samurajideal överlevde samurajväldets sammanbrott. De handlade om att vara orädd, hövisk och självförnekande, ringakta nöjen och vara färdig att när som helst ge sitt liv för sin heder och sin trohetsplikt mot kejsaren. Även Indiens brahminer och den muslimska kulturen har etablerat sina regler och riktlinjer för hur en man bör vara. Men jag ska koncentrera mig på Västerlandet, som enbart det har producerat ett rikt urval av uppfattningar om manlighet.
Grekernas mansideal i den mytologiska heroiska tidsåldern framstår som en aning överdrivet även för Homeros. Akilles är en oövervinnelig kämpe, han springer fort och slår hårt. Men hans hetsiga humör ställer till problem för grekerna – det är temat för Iliaden (ca 700 f.Kr.). Hans brutala framfart med den trojanske kämpen Hektors döda kropp är inte en gentlemans.
Mera gentlemannalikt är det mansideal som utformas hos Aristoteles på 300-talet f.Kr. Han använder det grekiska begreppet kalos kagathos (skön och god) för att beskriva den idealiske atenaren: en klok och måttfull man, sina vänners vän, generös, med sinne för vackra föremål, herre över sina känslor, en fri man och medborgare, utan överdrifter i mat eller dryck.
Vänskapen med andra män betyder mycket för honom. Romantisk kärlek utmärker honom däremot inte, även om han har familj.
Romarna hade något att lägga till detta ideal. Gravitas, manlig värdighet, växte i betydelse. Att vara familjefar blev mer centralt för mansrollen. Någon romantiker var likväl inte heller romaren.
Den romantiska kärleken till en kvinna är väsentligen en medeltida uppfinning.
Gentlemannen är en damernas riddare, givetvis. Han är hövlig mot alla, men tillhör själv de högre klasserna.
Medeltidens mest kända mansideal, riddaren, inbegriper på ett definierande sätt förhållandet till kvinnan. En riddare är otänkbar utan sin dam. Det är till hennes ära han utför sina dåd, det är hennes färger han bär. Hans ära förutsätter hennes. Detta chevalereska inslag kommer sedan att följa det västerländska gentlemannaidealet fram till dess undergång i närheten av vår egen tid. Medeltidens nya syn på kvinnan och på den romantiska kärleken tas till vara även i trubadurlyriken, hos Dantes dyrkade Beatrice och Petrarcas musa Laura. Kvinnan blir en frälsningsmöjlighet. Detta var dock inte hennes enda roll. Galanteriet dog inte med Dante.
Under renässansen fick det nytt liv tillsammans med ett nytt mansideal. Den italienske diplomaten och författaren Baldassare Castiglione gav med sin handbok i hovetikett Il Cortegiano (1528) konturerna till ett nytt ideal: hovmannen.
Denne borde, enligt Castiglione, vara av god familj, men också se nobel ut. Han skulle kunna latin och grekiska men aldrig skryta med sin lärdom. Han borde vara artig mot alla, skicklig med värjan, aldrig hetsig eller provocerande. Hans sätt att vara sammanfattades i begreppet sprezzatura, en lätthet och halvt omedveten överlägsenhet utan synbar ansträngning. Det gällde att flyta ovanpå utan att det märktes att man eftersträvade detta. Den bekymmerslösa hållningen var den enda rätta för en sådan habitué i sin tids övre kretsar. Anspråkslös ut i fingerspetsarna dominerade han varje sällskap.
Det kombinerade riddar- och hovmannaidealet transporterades in på svensk mark århundradet därpå genom skalden Georg Stiernhielms Hercules (1658), den svenska diktkonstens pampiga ouvertyr och den första dikten på vårt språk skriven på anspråksfull hexameter. Den nyblivna svenska stormakten ville ta plats bland kontinentens kulturella jättar och kunde inte i längden tolerera unga fyllerister som stack ner varandra på värdshusen. Här krävdes en annan disciplin. Stiernhielm använde antikt mönster, men hans hjälte var samtida. Hercules mötte i sin ungdom fru Lusta och fru Dygd, symboliska för det livsval en ung man ställs inför. Det gällde att välja väg: Dygd utan dadlige Mildheeet, een dunst är; een målning i watne: (…) Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden. Det betydde att mannen hade plikter mot samhället, inte bara mot sig själv.
Under 1700-talet läggs nya dimensioner till mansidealet. Det gäller friheten från fördomar av olika slag men också en ny känslosamhet. Manliga tårar, manlig suckan och klagan får fritt spelrum. Men också Carl Michaels Bellmans ”femton års flicka och fuller pokal”, som i Fredmans sånger framhålls som ”vad i världen helst mig behagar”. Diktens Fredman var förvisso inget ideal, det är sant. Men för 1700-talsmannen fanns det något lockande i tanken på rött vin med pimpinella och en nyskjuten beckasin.
Romantiken ger återigen nya bilder av den ideale mannen. Författaren och filosofen Erik Gustaf Geijer ger oss för säkerhets skull två: vikingen och odalbonden. ”Vid femton års ålder
blev stugan mig trång, där jag bodde med moder min” – det är vikingalynnet som tar ut sin rätt, äventyrslustan, de djärva seglatserna ”uppå havet”. Förhållandet till kvinnan är lätt avklarat: ”I Valland jag tog mig en mö.”
Odalbonden ”står helst på min egen grund, / och är helst min egen man”. En snörrät linje förefaller gå till Vilhelm Moberg och hans Karl Oskar.
Längre fram under 1800-talet kommer, med den borgerliga romanen, mansideal sedda med kvinnliga ögon, som i friherrinnan Sophie von Knorrings roman Cousinerna (1834). Den unga Amalia går i samtal med en väninna igenom sin rad av beundrare: Informatorn herr Werner, spirituell, beläst, känslig, men dessvärre inte adlig. Den mondäne baron Örnhjelm med ståtlig figur och svarta blixtrande ögon, som dock dör tidigt. Kusin Adolf, en smula prosaisk. Greve Boden, högt bildad och poetisk, men en klen ryttare.
De martialiska dygderna befinner sig under omprövning samtidigt som de yttre hoten blir mer påtagliga.
Till slut finner Amalia sitt ideal. Det är adelsmannen Axel, officer vid gardet, mästare i alla idrotter men särskilt skridskoåkning, poet, sångare till gitarr, lidelsefull och demonisk. För sent! För sent! Amalia är redan gift med en man hennes far har utsett åt henne.
Detta är ett mansideal inför den kvinnliga blicken. Ett fadersideal inför sonens blick får vi i Johan Ludvig Runebergs ”Soldatgossen” i Fänrik Ståls sägner (1860). Detta är samtidigt det martialiska mansidealet, där militära principer definierar manlighet:
Jag var ett barn när han drog bort, sen fridens dag var slut, Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var minut, Hans hatt, hans plym, den bruna hyn Och skuggan från hans ögonbryn: Nej, aldrig går det ur min syn, Hur härlig han såg ut.
Ändå är 1800-talets mest minnesvärda mansideal det engelska gentlemannaidealet, beskrivet i otaliga romaner av såväl manliga som kvinnliga författare, i memoarer och brev. Gentlemannen är en damernas riddare, givetvis. Han är hövlig mot alla, men tillhör själv de högre klasserna (även om åsikterna skiftade om var i klasshierarkin gränsen borde gå för ”gentlemannen”). Han bör vara uppfostrad vid Eton och Oxford (eller motsvarande inrättningar). Han kan vara officer, jurist, präst, diplomat eller statsman. Han betalar sina hedersskulder. Han skryter inte, men kan utmana till duell om han blir förolämpad. Han befinner sig i en oberoende position och är lika hemma i salongerna som vid kapplöpningsbanan eller på slagfältet.
Gentlemannaidealet dog ut strax efter första världskriget, åtminstone om man ska tro bedömare som Philip Mason, brittisk tjänsteman i Indien före självständigheten och senare författare till bland annat The English Gentleman. The Rise and Fall of an Ideal (1982). Sedan dess har inget mansideal utformats av liknande kraft, åtminstone inte i Västerlandet.
Det vakuum som kan sägas ha uppstått efter det har fått praktiska konsekvenser. Den ”patriarkala” könsordningen hade två huvudfunktioner – att sörja för reproduktionen och för försvaret mot yttre fiender.
På båda punkterna står vi i dag inför vissa bekymmer. De moderna postpatriarkala samhällena förmår inte föda barn på en nivå som är tillräcklig för att upprätthålla folkmängden. Och de martialiska dygderna befinner sig under omprövning samtidigt som de yttre hoten blir mer påtagliga.
Det vanligaste svaret på det första problemet, åtminstone i Sverige, är att man bör kompensera för de låga födelsetalen med invandring. Det för ögonblicket mest gångbara svaret på det andra problemet är att Västeuropa kan försvaras av ukrainsk manlighet i utbyte mot pengar och vapen. Båda svaren lämnar luckor.
Bara framtiden kan utvisa i vad mån dessa luckor kan fyllas igen.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox










